Förstagångsförälder med annangångsförälder

Min lilla historia:

Min kille och jag träffades i augusti förra året och dejtade tills december då vi bestämde oss för att bli tillsammans på riktigt. Han hade ganska så nyss gjort slut med sitt ex som blivit gravid, och de var bara tillsammans i 2 månader. Han ville egentligen inte ha tjej efter att han gjort slut med sitt ex men så träffades vi och det sa pang så det var nästintill oundvikligt. Men han ville vara säker på att jag visste "vad jag gav mig in på" iom att han skulle bli pappa och att vi skulle vara säkra på att det var varandra vi ville leva med. Det var en självklarhet att vi är gjorda för varandra så det fanns inga tvivel även fast jag alltid sagt att jag inte ville ha någon som redan hade barn men jag kan inte leva utan honom. Låter knäppt att säga så nu men det är så rätt, jag har varit förlovad o sambo i ett tidigare förhållande så det här är inget jag bara slänger mig in i. Sen har det varit riktigt jobbigt att veta att en gravid tjej väntar hans barn fast vi är tillsammans och tokkära, men allt har gått så bra! Vi väcktes i januari av ett samtal från exet att hans dotter var född. Hela situationen är ju konstig på ett sätt men jag var beredd på det här och det var det jag förberedde mig på under den tiden vi dejtade. Hans ex är tillbaka med killen hon hade innan och vi 4 kommer jättebra överens. Sambons lilla dotter är helt underbar och jag är glad att jag fått vara med från första början. Hon vet ju inget annat heller. Dottern bor hos sin mamma och bonuspappa och iom att hon bara är några månader får vi inte ha henne än utan vi ses 3 gånger i veckan. Än så länge går allt jättebra men sen är hon ju så liten än också. Man växer in i det. Jag har själv bonusföräldrar och hade inte velat vara utan dem, jag älskar dem så otroligt mycket! 

Kram 

Jag kan också känna mig utanför min man och hans son. Men jag är inte rädd för att mitt barn ska kännas mig främmande.

Däremot kan jag undra om det kommer vara mer uppdelat att det är som min dotter och hans son. och att ansvarsfördelningen kommer hamna så också.
För som det är nu så har han mer "bestämmanderätt" gällande sonen och tar också då ett något större ansvar.
Men jag vill inte att det då ska vara så att jag får större ansvar för den kommande dottern.   

Hej, hur går det för er? Niisen och ledsen, att känna oro för sitt barns hälsa är ju fruktansvärt. Jag tycker att det är svårt nog att ha någon annans barn närvarande när jag vill vara hemma i lugn och ro med min bebis, och då handlar det inte om att mitt barn kan skadas utan om andra saker.

Ladybird: hos oss har det blivit uppdelat till viss del. Han måste ju ta hand om sitt barn, med aktiviteter, köpa kläder, skoluppgifter och annat, och då blir det jag som sitter där själv med vårt barn.
Vad menar du med bestämmanderätt? Vissa saker bestäms ju bara av föräldrar men andra saker har man ju  rätt att bestämma över i egenskap av vuxen. Jag ser inte just det som ett problem eller orsak till att vi har det uppdelat. För mig skulle det vara konstigt att hålla reda på om hans barn behöver nya kläder, det sköter redan föräldrarna så bra. Andra saker kan jag ha bättre koll på, min partner kan vara ganska så glömsk.

Vet du på vilket sätt och när du känner dig utanför? Jag tycker det har varit svårt att sätta fingret på, men jag vet att det fanns där innan och blev inte bättre av att vi fick barn ihop. Trodde nog att vi skulle bli lite mer sammansvetsade. Vissa saker blev bättre, andra saker blev värre med nya känslor och nya situationer.

Nu är jag inte i den sitsen, men kom ihåg att ni faktistk har rätt att få vara förstagångsförälder också! Ni FÅR säga ifrån att nej nu är det så här att jag behöver vara ifred från ALLA. Det har inget med era känslor eller ickekänslor för bonusbarnet att göra.
Ja, för att det ska fungera så måste man ibland hjälpas åt oavsett vems barn det är, men bonusbarnen ÄR inte ert huvudansvar så om ni känner att ni inte orkar så är det pappans och biomammans ansvar att ta hand som sina barn.

Vore det jag som fick barn, trots att jag har barn sen tidigare hade jag inte velat ha makens son här på umgänge direkt vi kom hem iom att han är liten och kräver en del omvårdnad. Hälsa på, absolut, men inte ha övernattande umgänge. (Beroende på hur jag mådde också så klart)     

Jag har en son på 2 år, och en bonus på 10 år. Här funkar allt bra. Bonusen älskar sin lillebror och är en bra barnvakt.  Även mellan mig och bonusen funkar det bra. Det var en period för ett par år sedan som vi hade det jobbigt. Bonusen tyckte att jag var för elak då jag  sa ifrån för mycket. Men det var bara i ca en vecka. och nu säger han att han önskar att jag var hans riktiga mamma.

Jag har en bonus på snart 7 år samt en dotter med bonusens pappa som är 9 månader. Bonus och jag har alltid kommit bra överens. När han är hos oss varannan vecka så är det jag och hans pappa som "bestämmer över honom" tillsammans. Däremot tar min sambo huvudansvaret över honom och sedan vår dotter kom är det även hans som skjutsar och hämtar till skolan, tar nattningar och tandborstning etc. Innan gjorde jag det då och då men nu är jag ju mammaledig och förstagångsmamma så för min del är det inte aktuellt att ta hand om skolhämtningar och lämningar. I övrigt är det inte så stor skillnad från hur det var innan hon kom. Jag har aldrig varit någon mammig typ förens jag fick min dotter så jag är samma person mot honom som jag var innan. En bonusmamma som inte försöker vara mamma typ. Givetvis är det skillnad på mitt/vårt barn och hans barn men det är inget jag skyltar med även om jag såklart är mamma till den ena och älskar henne mer än allt på jorden. Tror ändå att bonus förtår att det är skillnad på barnen i mina ögon eftersom han är väl medveten om att jag är hennes mamma men inte hans, han har ju en egen alldeles utmärkt mamma så jag har aldrig haft det kravet. Vi tycker om varann jag och min bonus och funkar väldigt bra ihop, vi har inte stött på några problem när det kommer till det här med bonusfamilj.

Jag ska för första gången bli förälder nu i sommar!

Min man har dock två småbarn sedan tidigare, 4 och 6 år gamla.

4 åringen nämner aldrig graviditeten eller bebisen. Är det normalt?

6 åriga bonusdottern pratar väldigt ofta om hur hon kommer lära bebisen att cykla, om hur hon ska låna ut sina leksaker och lära bebis att skriva och massa. Tycker det är supersupergulligt när hon pratar så!

Just nu känns det bra, tänkte att när bebisen kommer så ska jag ge dom varsin present när dom kommer till oss och ska möta deras syskon för första gången.. Hade tänkt att ge en Brio dockvagn till bonusdottern (hon älskar sånt) och så till fyraåringen en cykel  Har aldrig ägt en cykel eller barnvagn under min barndom så jag tycker det är viktigt att dom har det!

Jag hoppas att vi slipper avundsjuka och kan visa glädje till varandra, hur minskar man egentligen sånt negativt?  

Vad konstigt. Det är flera inlägg som bara försvunnit ur tråden.. Vad kan det bero på?

Finns uppenbart de som mår bra i sin konstellation. Bara att gratulera. Jag är tveksam till om jag alls borde ha gett mig in det här. Hade hört andra säga att de aldrig skulle välja en man med barn men tänkte då att jag kommer att vara bättre än så, jag kommer att klara av det. Oj oj oj vad fel jag hade. Jag hade inte en aning.

Man kan ju fundera på varför det går bra för vissa men inte för andra.