flytta med bonusbarnet

Ja om en tittar till anknytningspersoner så bör det vara mamman hon har godast anknytning till, och du borde innebära en trygg vuxen familjemedlem för henne. Hon är också för liten i dagsläget för att en ska tala om att hon knytit an till vänner, dagis och samhälle i övrigt. Dock om det finns syskon på pappans sida, samt mor- och farföräldrar? Hur ser det nätverket ut?

Så ja, å ena sidan har hon förmodligen bäst anknytning till mamman och bör således bo med henne. Men om hon flyttas på så förvägras hon möjligheten att skapa en så god relation som möjligt till pappan. Det jag tänker är att det handlar om hennes hela liv, ert val av att flytta kommer faktiskt påverka hela hennes liv - inte bara barndomen. Oavsett vilket boende hon än väljer framöver, då hon är mogen att påverka beslutet själv, så kommer alltid kontakten med den ena föräldern att kompromissas med. Den kommer aldrig kunna vara spontan och enkel, utan måste föregås av planering, framförhållning, kompromisser. Hon kommer inte kunna sätta sig på bussen själv en eftermiddag för att hon saknar pappa/mamma, utan hon måste vänta till det planerade umgänget. 

Men så är faktum att många barn har det så idag, och det är klart att det går att få det att fungera. Förhållandevis bra, tom.  Men jag köper fortfarande inte att det är bäst för er familj som helhet att flytta - visst det vore en sak om du inte hade jobb öht, men att flytta på barn och kompromissa med deras relation till den andre föräldern, i förmån för att en vuxen ska få möjlighet att klättra i karriären - då tvingas barnet att åsidosätta sina behov. Sen kan det givetvis ligga fler saker bakom varför en flytt vore bra för er familj, men jag utgår ju nu endast utifrån vad du redan skrivit.

Men, om en ska fokusera på hur en löser det då. Som redan nämnt, boka in ett samtal med en barnpsykolog i god tid innan flytten så en får hjälp med hur en ska förbereda och planera. Är det lång resväg så nej, då kanske det inte är rimligt att barnet åker varannan helg - men kanske var tredje? En får känna efter hur barnet upplever resorna där tänker jag. Är ni öppensinnade och har så pass gott ställt att ni mer eller mindre kan välja och vraka kring boende, så kan ju ett alternativ också vara att köpa ett hus där det ingår en egen liten lägenhet med eget kök och gärna egen ingång. Då kan pappan komma upp själv och bo där nån helg då och då, så behöver inte alltid flickan åka till honom. Dessutom är ju en sådan lägenhet toppen att ha i huset när en får andra gäster, eller hyra ut till någon veckopendlare eller liknande. 

Någon här ovan nämnde Skype. Jättebra förslag! Boka in fasta tider mellan far och dotter, ett par gånger i veckan, så hon får rutin på det. Skaffa henne en egen mobiltelefon (som hon enbart har i hemmet, behöver ju inte ta med den) så att hon själv kan ringa pappa när hon vill, och han direkt kan ringa henne, skicka gonatt-sms och liknande.

Hur ser pappans nätverk ut i staden där han bor? Är han rotad? Jag har en kompis nämligen som ett par år efter separationen, sa upp sig från jobbet, tog sitt pick och pack och de två ungarna och flyttade över halva landet till deras pappas hemstad. Hon kände inte en kotte där, han levde med en ny kvinna - men hon insåg att barnen behövde verkligen en mer närvarande pappa än vad som gick att ordna på distans. Vore det ett alternativ för din flickas pappa? Om han tex blev hjälpt med jobb och bostad, om det går? 

Väldigt konstruktiva förslag, uppskatar det.

Jag kan inte säga hur det är exakt hos pappan, vi pratar faktiskt väldigt sällan om något annat än barnet. Överlämningen känns obekvämt för båda sidorna, men vi holler det kort och trevligt, jag tror verkligen inte att flickan känner nånting. Iaf, ja vet att han är singel, bor med en kompis, nu är arbetslös, inga andra barn, däremot hans bror o syster har det och flickan umgås med dem...Vårat barn ska bli hennes första syskon, eller halvsyskon

Hur dumt det än låter, var tredje helg har jag inte ens tänkt på. Ganska bra ide.
En mobil tänkte vi köpa åt henne iaf...Sen tycker jag att det inte är min uppgift att se till att hon ringer sin pappa, det får han sköta faktiskt själv. Kan tänka mig att uppmuntra henne starkt att ringa för pappans dag eller högtider, men annars så är det dem emellan.

Skulle pappan vilja flytta efter oss och skulle jag personligen ha möjlighet att hjälpa honom så skulle jag göra det. Men en sak är väldigt viktig för mig, och det är att  gränserna respekteras. Han hör inte till våran familj, vill inte ha honom i mitt hus eller fira högtider tillsammans...Inte än iaf. Dessutom, han verkar inte heller vara det minsta sugen på det

Madraykin,

Du har skrivit en bra grej till och det är att flyttet kommer påverka hela hennes liv.
Jag vet det och har funderat mycket på det och det var jag har kommit fram är att - tyvärr är ett skillsmässobarn ett skillsmässobarn. Man kan göra det bästa av situationen, men situationen i sig är att de kommer aldrig ha det som andra barn vems föräldrar hade ett bra äktenskap/relation. Deras mamma och pappa, helt enkelt, har gått skilda vägar. Det bästa jag kan göra är att respektera henne och ge henne ett tryggt hem, men låtsas att mamma och pappa fortfarande är tillsammans på något sätt - kan jag inte göra. Och att stanna bara för hennes skull är lite åt det hålet. Hennes mamma och pappa har gått skilda vägar, man skaffar nya och man har mer att tänka på än bara hon. Om inget, jag har mitt eget barn att tänka på. Hen får väl inte bli drabbad av det hela. Så är det.

Det är många som tror att man skriver på ett osynligt avtal då man väljer att bo med någon som har barn sen tidigare, troligtvis för att det är lättast att hantera problematiken så. Men det finns ingenting sånt. Det finns bara vad som är moraliskt, och lagligt rätt, av vilka det lagliga väger tyngre. Lagligt, och också moraliskt sett om du frågar mig, i det här fallet är att flytta och så gott som möjligt rationellt diskutera och försöka koma fram till vad som är bäst för flickan

Ja men då har ju ni överlag en bättre livssituation för barnet än pappan som är arbetslös och bor hos en kompis, helt klart. Och hennes kusiner överväger ju inte det egna syskonet som är på väg heller tycker jag.

Och nej inte din uppgift att se till att hon ringer - men mycket väl hennes mammas uppgift. Oavsett vilken aktivitet ett barn i den åldern än har, så måste föräldrarna påminna barnet och ibland vara behjälplig så att barnet kan utföra aktiviteten. Det kan inte läggas på barnets ansvar att upprätthålla en kontakt med pappan, hon är för liten för det. Och nu är det såklart främst pappans ansvar, men det jag menar är att ni (mamman i första hand) kan hjälpa till med att ordna så att exempelvis varje onsdag och söndag eftermiddag så är en viss tid vikt för att prata med pappa på Skype. Och då se till att inte ha annat inplanerat, koppla upp datorn etc. Vill flickan dock göra annat - exempelvis leka med grannbarnet, så kanske en inte måste vara superridig varje gång men att då tex säga till henne att "Ok men då får du ringa pappa nu och fråga om ni kan prata på Skype senare eller någon annan dag. Pappa väntar på att få prata med dig vet du." För jag tror att rutiner kring det här är jätteviktigt, för att relationen ska kunna tillåtas utvecklas trots distansen - och där tycker jag att ni som vuxna i familjen bär ett ansvar som inte kan lastas på lilltjejen.

Men nej alla pallar inte att ha en mer-än-nödvändigt-relation till partnerns ex. Men så får en ju också kompromissa lite tänker jag - ni tvingar barnet till uppoffringar, är det då inte rimligt att ni ska göra vissa uppoffringar utifrån ditt tankesätt om skademinimering (damage control)? Och nu menar jag inte att ni ska tvingas umgås med karl och bjuda in honom till ert hus, men jag reflekterar mer kring ditt sätt att tänka kring det hela.

Och jag har nog inte sagt det men även om jag kan hålla med vissa om att det är ett själviskt val att prioritera karriär framför ett barns relation till sin förälder, så ska du iaf ha cred för att du ändå funderar mycket i termer om vad som är för hennes bästa. Fortsätter ni göra det så tror jag allt att det mesta kommer lösa sig. Och när dagen kommer som ni faktiskt beslutar er för ett flyttdatum - att ni redan då kan visa på hur ni tänkt kring hennes relation med pappan, det är jättebra! Och att då också tex lägga fram förslaget till pappan att kanske finns det möjlighet till jobb och bostad på nya orten för honom också, om han skulle vilja fundera på det - vem vet, han kanske nappar? Om inte annat så visar det på att ni tar situationen på högsta allvar och vill jobba för att flickan ska kunna utveckla och bibehålla en god relation med honom åtminstone. 

Fast det finns inga givna villkor för vad det innebär att vara ett skilsmässobarn. För vissa barn bor föräldrarna bara några hus från varandra - de har lika långt till skolan från vardera hem, samma umgängeskrets. I andra fall bor föräldrarna på olika sidor av stan, eller ett par mil ifrån - men ändå så att barnet kan tillåtas ha en spontan relation till en lättillgänglig förälder när åldern är mogen. 

Jag ser heller inte hur det vore att låtsas som om att hennes föräldrar fortfarande är tillsammans, genom att stanna. Vad jag uppfattar dig som så handlar det om ett stort karriärlyft för din del att flytta - vilket i mina öron låter som om du redan har det ganska så bra förspänt yrkesmässigt sett. Iaf inte så att du & sambon i dagsläget inte kan tillförsäkra er familj en trygg och god levnadsstandard. Jag ser inte hur hennes syskon skulle bli drabbad om ni stannade kvar heller?

Så jag köper inte ditt resonemang helt enkelt, utan upplever det mer som att du försöker hitta ursäkter så du slipper stämplas som självisk. Men - jag behöver inte köpa ditt resonemang. Det spelar ingen roll om jag tycker att du är självisk, eller att jag själv ser det som långsökt att jag skulle tolerera att min sambo gjorde samma val. Det är ert liv, er familj, och ert ansvar att se till att det kommer funka. Jag inser att barns behov åsidosätts hela tiden av vuxnas behov, och att det alltid kommer vara så - men jag är också glad över att ni ändå resonerar väldigt mycket kring hur ni kan jobba för att det ska gå så smidigt och smärtfritt som möjligt för barnets skull.

Du verkar inte vara en trevlig person att bo med... Moraliskt och lagligt är det som 'finns'?

I grunden är det en överenskommelse mellan du, din fru/sambo och hennes ex. Du och din fru/sambo diskuterar, men exet och barnet påverkar valet. 

Jag tror att de flesta föräldrar har ett omvänt resonemang. Du börjar med lagar och moral, och tar efter beslutet om flytt in vad som är bäst för flickan. Jag, och jag utgår från att de flesta föräldrar håller med mig, skulle börja med att tänka på vad som är bra för barnet. Kanske förstår du bättre när du själv fått barn! 

Jag skulle personligen aldrig flytta min son långt från sin mamma om vi separerade. Hon är av samma åsikt. Skulle jag träffa någon som sedan ville flytta till andra sidan landet så skulle jag säga 'var så god', vi hörs kanske någon gång! 

     

Pappa kommer inte alltid vara arbetslös, och jag verkligen hoppas att han med ska träffa nån tjej som ska göra honom lycklig och stabil och gå vidare. Det skulle kännas mest naturligt för oss vuxna och flickan ska också se att alla kan få andra chans i kärlek. Men oavsett, jag tycker att flickan är starkt rotad hos oss. Pappa besöker hon, men hennes hem är här - så gott som jag har förstått. Och det kommer bli bara mer uttalad tycker jag.

Att umgänge över Skype ska ske skulle jag ta lika allvarligt som överlämning (inom rimliga gränser, typ två tre ggr i veckan). Men grejen är, hennes pappa har aldrig föreslagit något sånt. Eller ringt för att prata med henne. Det är upp till honom att ta första steget, tycker jag, och hennes mamma. Jag säger inte att han skiter i sin dotter. Men jag misstänker att den här situationen passar honom perfekt. Skulle han vilja prata med henne under "mammas tid", så skulle vi se till att vi inte står i vägen, absolut.

Att man ska "offra sig" till umgänge med partners ex - hm hm. Det ska komma från hjärtat, annars är det bara cirkus, barnen kan se lätt igenom. Jag är inte kategoriskt emot, men det känns inte rätt. Och som sagt, pappan också knappast väntar att försvinna ur huset med barnet när han hämtar henne. Det viktigaste är att vi inte bråkar, och för mycket kontakt öppnar väl risk för det.

Skademinimerig är ordet, tack ;)

Att vara självisk är att skita i andra, och det gör jag inte. Men jag är ingen martyr heller. Jag tycker inte att vägen till lyckan i en (bonus)familj är at ta Maria Tereza roll på sig - ge allt, kräva inget. Jag har kanske andra värderingar och prioriteringar i livet, men vi är ju inte alla likadana.

Du är helt fel i hur vi har det, men det är inte viktigt. Det som är viktigt är att jag värderar orsaken till flytten högt.

Och vi har inte samma definition av själviskhet

Madraykin,

Du har skrivit en bra grej till och det är att flyttet kommer påverka hela hennes liv.
Jag vet det och har funderat mycket på det och det var jag har kommit fram är att - tyvärr är ett skillsmässobarn ett skillsmässobarn. Man kan göra det bästa av situationen, men situationen i sig är att de kommer aldrig ha det som andra barn vems föräldrar hade ett bra äktenskap/relation. Deras mamma och pappa, helt enkelt, har gått skilda vägar. Det bästa jag kan göra är att respektera henne och ge henne ett tryggt hem, men låtsas att mamma och pappa fortfarande är tillsammans på något sätt - kan jag inte göra. Och att stanna bara för hennes skull är lite åt det hålet. Hennes mamma och pappa har gått skilda vägar, man skaffar nya och man har mer att tänka på än bara hon. Om inget, jag har mitt eget barn att tänka på. Hen får väl inte bli drabbad av det hela. Så är det.

Fast det finns inga givna villkor för vad det innebär att vara ett skilsmässobarn. För vissa barn bor föräldrarna bara några hus från varandra - de har lika långt till skolan från vardera hem, samma umgängeskrets. I andra fall bor föräldrarna på olika sidor av stan, eller ett par mil ifrån - men ändå så att barnet kan tillåtas ha en spontan relation till en lättillgänglig förälder när åldern är mogen. 

Jag ser heller inte hur det vore att låtsas som om att hennes föräldrar fortfarande är tillsammans, genom att stanna. Vad jag uppfattar dig som så handlar det om ett stort karriärlyft för din del att flytta - vilket i mina öron låter som om du redan har det ganska så bra förspänt yrkesmässigt sett. Iaf inte så att du & sambon i dagsläget inte kan tillförsäkra er familj en trygg och god levnadsstandard. Jag ser inte hur hennes syskon skulle bli drabbad om ni stannade kvar heller?

Så jag köper inte ditt resonemang helt enkelt, utan upplever det mer som att du försöker hitta ursäkter så du slipper stämplas som självisk. Men - jag behöver inte köpa ditt resonemang. Det spelar ingen roll om jag tycker att du är självisk, eller att jag själv ser det som långsökt att jag skulle tolerera att min sambo gjorde samma val. Det är ert liv, er familj, och ert ansvar att se till att det kommer funka. Jag inser att barns behov åsidosätts hela tiden av vuxnas behov, och att det alltid kommer vara så - men jag är också glad över att ni ändå resonerar väldigt mycket kring hur ni kan jobba för att det ska gå så smidigt och smärtfritt som möjligt för barnets skull.

Jag har läst vad du skrivit igen och måste säga att jag kan lära mycket av dig

Inte att det spelar någon roll i diskussionen, men vill svara lite mer utvecklat

Iaf du har rätt, det behöver inte se ut likadant för alla, jag har fastnat lite i mitt exempel. Det där att stanna skulle vara som låtsas som mamma o pappa fortfarande är tillsammans - ja det var lite dumt sagt.

Men det här betyder väldigt mycket för mig. Och jag tycker helt enkelt att jag har rätt till det, och att jag kan inte ge upp det för ett barn som är inte mitt och kan lätt bli taget från mig, oavsett min stora uppoffring. Hur skulle hennes syskon bli drabbade? På det sättet att de blir fastnade vid en plats med en olycklig och frustrerad pappa.

Förhoppningsvis har alla mycket att lära av varandra, bara en ids lyssna tillräckligt länge 

Men bra iaf - här kommer vi iaf fram till kärnan kring flytten. Du känner att du har rätt till det - och det tvivlar jag inte på. Du vill inte ge upp ditt liv för ett barn som inte är ditt - förståeligt. Du vill ge ditt eget barn möjligheter ni inte har på er nuvarande ort - också förståeligt.

Men, det kommer alltid ett men. Genom förverkligandet av dina önskningar så sker också följande:

Ett barn har rätt till en nära relation med sin pappa - den försvåras. Ett barn behöver ge upp sitt nuvarande liv för en förälder som inte är hennes, som lätt kan försvinna ur hennes liv trots hennes stora uppoffring. 

Det finns därmed en konflikt mellan dina och flickans behov och rättigheter, i mitt tycke.

Och du vet jag köper allt du säger, utifrån ditt eget perspektiv. Och det är ju vad som blir så svårt i just bonusrelationer. För nästa steg är ju också värt att fundera över - ponera att du flyttar och sambon stannar kvar med flickan, för hennes skull så hon kan få en bra relation med pappan. Han verkar något oberäknelig och en vet inte vad han gör om ett år. Hur skulle hennes mamma må av att eventuellt tvingas avsluta en relation - hur skulle du må, hur skulle det gemensamma barnet må. I mitt tycke så vore det bästa för familjen om du kunde må bra på nuvarande ort, men går inte det så ja - skademinimering. 

Det jag vurmar för dock är just att se situationer utifrån alla möjliga tänkbara perspektiv, och våga inse att så som en tänkte från början kanske inte riktigt stämde. Eller få klarhet i sin ståndpunkt, och känna sig ännu tryggare med sitt beslut.  

Värt att fundera kring är också ombytta-roller-perspektivet. Säg 5 år från nu - ponera att du och din sambo tyvärr har gått isär. Hon är boendeförälder, du umgängesförälder. Ni bor på nya orten där ditt barn växt upp - men nu efter separationen vill exsambon flytta tillbaka till sin egen familj och vänner. Hur skulle du ställa dig till det?

Jag har läst vad du skrivit igen och måste säga att jag kan lära mycket av dig

Inte att det spelar någon roll i diskussionen, men vill svara lite mer utvecklat

Iaf du har rätt, det behöver inte se ut likadant för alla, jag har fastnat lite i mitt exempel. Det där att stanna skulle vara som låtsas som mamma o pappa fortfarande är tillsammans - ja det var lite dumt sagt.

Men det här betyder väldigt mycket för mig. Och jag tycker helt enkelt att jag har rätt till det, och att jag kan inte ge upp det för ett barn som är inte mitt och kan lätt bli taget från mig, oavsett min stora uppoffring. Hur skulle hennes syskon bli drabbade? På det sättet att de blir fastnade vid en plats med en olycklig och frustrerad pappa.

Det spelar egentligen ingen roll vad någon här inne tycker, för det viktiga är vad din sambo tycker. Hur ställer hon sig till en ev flytt?
Har ni tagit upp något med pappan ännu, eller hur tror ni att han ställer sig till ett minskat umgänge?
Det som också är viktigt är att ni får pappan med er på tåget, ni undviker mycket bråk och tjaffs om han är med på flytten.

Sen kan jag personligen tycka att det är lite dumt att flytta om typ 5 år, när hon är rotad i skolan där ni bor nu. Då är det bättre att flytta innan skolstarten.
Nu har inte jag och min man tagit riktigt så stora beslut som du/ni kommer att göra. Men jag skulle inte heller göra avkall på något som var viktigt för mig bara för att han hade barn sen innan.