Frånskilda=oengagerad förälder, hur tycker ni bonusmammor?

Fast jag tror inte att det går att spela ut föräldrarna mot varandra om man sätter hårt mot hårt. Jag har hela tiden varit tydlig mot barnen med regler, gränser och konsekvenser. Pappan har aldrig vågat sätta gränser, varken före eller efter skilsmässan. Tvärtom har han försökt locka barnen med att de får göra som de vill hos honom. Barnen har under åren uttryckt att de tycker att det känns tryggare hos mig eftersom de vet vad som gäller. Och nu när alla är tonåringar bor de hos mig på heltid med något kortare besök i månaden hos pappan.

Att "smöra" för barnen för att de ska välja en själv behöver alltså inte funka utan det kan lika gärna bli tvärtom.

Ja, han är annorlunda med vårat gemensamma barn! Det här är inte menat som påhopp, utan det faktum att det är svårare att uppfostra barn som ensamcförälder i en familj man splittrar, där många känslor spelar in, skuld är en av dem.

Nej, jag tycker inte det är konstigt, jag bor med min make och vårat gemensamma barn som på så vis bor med båda sina föräldrar. Att min man varit gift förut och har barn definierar ju inte mej, det är hans förflutna och val i livet, men jag har aldrig haft varken make eller barn innan. Förstår att mitt sätt att tänka kan vara provocerande då man gärna utgår från bonubarnen som definition även om de är vuxna och snart utflugna.

Dessa har blivit curlade från båda håll, inte så att dom fått röja fritt utan gränser. Men att föräldern dom varit hos försökt ligga steget före och förutse vad dom kan tänkas vilja, och sen har dom tävlat i vem som kunnat sopa renast framför barnen. Men sen är det nog mycket som lever i huvudet på föräldrarna, för hans barn slutade inte komma när kraven på dem ökade, men dom tyckte inte att det var en så behaglig vistelse längre, eftersom pappan kanske inte hade tid och möjlighet att lägga en massa tid på att skjutsa hit eller dit. Tidigare så var han ett säkert kort som alltid ställde upp. Den ena fann sig mer tillrätta än vad den andre gjorde, med att börja ta eget ansvar och att leva upp till sin ålder.

Så ditt barn har en annorlunda familj än vad du har? I ditt barns familj ingår barnets syskon. Ditt barn lever inte i en kärnfamilj.

Om barnen är utflugna, varför har du behov av att nedvärdera dem som typer som inte kan knyta skorna?

Jag tror att de föräldrar som är oengagerade och slappa mot bonusbarnen redan var det från början, det är liksom inte så att man separerar och sedan släpper allt ansvar och uppfostran även om en del bonusmammor härinne gärna vill få det att se ut så.

Både ja och nej, en engagerad förälder släpper ju inte sitt ansvar. Men en slapp förälder är som du skriver slapp hela tiden, fast när han är själv med barnen så tvingas han att ta ett visst ansvar och förse dem med vad de behöver. Det är de föräldrarna som gärna intar sin gamla roll igen när det kommer in en kvinna som ju självklart tar barnen (det ligger ju i hennes gener).

Hur lätt är det att uppfostra barn varannan vecka? Pappa säger och tillåter si medan mamma säger och tillåter så... Klart att det är svårare varannan vecka än om barnet bor med en jämt.

Ess: Jag tror också det är så,
Jag har barn med två olika pappor, älste barnets pappa är en sådan som inte ens kan koka ett ägg och är extremt noga med vad som i hans ögon är kvinnosysslor och mansysslor ( kvinnan lagar mat och passar barn medan mannen jobbar) och mycket riktigt har hans nya bekräftat att det är hon som gör ALLT ang barnen ( och då var sonen där bara vh). Min nuv sambo har jag svårt att se att han skulle bli en slapp oengagerad förälder då han nog tom ligger steget före mig ang dottern och verkligen vill vara delaktig i allt gällande henne och skulle förmodligen vara likadan även om vi separerade. Däremot tror jag att de pappor som var slappa under tiden de var tillsammans med biomamman faller in i samma spår med nästa kvinna, speciellt som kvinnor ofta vill vara till lags, ta ansvar osv vilket ju är perfekt för pappan, tills dagen kommer då nya kvinnan inser att det faktiskt helt plötsligt är hon som går ta ansvar för allt och protesterar ( vilket inte tycks vara helt ovanligt när man läser här)

Jag tror att Ess har rätt. Överengagerade och så skall allt göras för att stackars unge inte lever i kärnfamilj, det gäller dock just de som skilde sig lite senare. Undrar när insikten kommer att det inte går att behandla en tonåring som ett förskolebarn...

De som har varit ensamstående föräldrar från början fattar ofta att barnet behöver lära sig saker och ting, inte minst för att hjälpa till. 

Naturligtvis är det så. Dom som kommer vh är ännu mer präglade utav andra vanor och rutiner. Någon form utav uppfostarn är svårt då det är så sällan dom kommer, så det blir clowneri och kuligheter istället.

Jag upplever det lite med sambons barn att hens föräldrar inte vill ha "sura miner" på sina veckor.. Och då tummas det väldigt lätt på regler.. Vilket jag kan tycka är lite svårt att förhålla mig till. 
 

Det har du en poäng i, iaf i mitt fall. Något som även andra iaktagit.
Känner igen även detta.

Precis - hur galet som helst.

En sådan sammansatt "familj" är ju olika för alla inblandade. Tex för min man är det hans barn och en del utav hans familj. Min familj tillhör dom inte alls. För våra gemensamma barn är dom deras halvsyskon, men inte någon del utav deras närmsta familj, men dom tycker det är jättekul när dom kommer och hälsar på.
Så självklart så ser "familjen" olika ut beroende på vem du pratar med. 

Du tror inte att det kan vara individuellt då, hur man är som förälder?