Hur göra när bonusbarnet inte vill komma till oss?

Nu somnade jag i tid för en gångs skull igår, och är nu på väg till jobbet, men kommer svara under dagen när tid finns på de inlägg som inkommit.

Min sambos barn älskde sitt syskon från dag ett, så åldersskillnaden är nog inga problem, jag är inne på det Linda skrev, han tar ut sin ilska och besvikelse på Ts, det är lättast så känslomässigt, barn är lojala mot sina föräldrar.

Nu handlar tråden inte om dig utan om Ts och hennes bonusbarn.

Grabben mår inte bra och saknar förmodligen sin pappa. En ny bebis är antagligen det sista han bryr sig om just nu.

Precis vad jag tänkte föreslå!

Nej, det vet jag, men jag skriver av erfarenhet, och så skrev jag också att jag tror att barnet tar ut sin besvikelse på Ts (vilket inte alls är konstigt), jag ville bara påpeka att ett yngre syskon kan vara mer intressant än vad t.ex du tror

En fråga angående avståndet, hur kommer det sig att det är 40 mil mellan pappan och sonen?
Var det så redan innan ni träffades eller har mamman flyttat med sonen eller har pappan flyttat till dig?

Pojken mår ju uppenbart dåligt, han anklagar dig till att vara roten till allt ont förmodligen. Jag kan känna igen betéendet från mina egna barn som pappan fick boendet med och efter det valde att flytta 30 mil till sin nya sambo. Dom hatade henne verkligen trots att hon var en jättetrevlig tjej och inte elak på något vis. En helt vanlig tjej och dom hade ett helt vanligt liv. De la skulden på henne att pappan flyttade och de inte fick bo hos mig samtidigt som de innerst inne var arga på både mig och pappan för att vi överhuvud taget separerat. 
Jag försökte hjälpa till att medla vilket verkligen inte var det lättaste då jag och exet haft en fruktansvärt destruktiv relation och dessutom en tvist som jag förlorat och det jag ville mest av allt var att få boendet med mina barn.... 
Hur som helst så separerade dom efter två år och sedan lugnade allt ner sig, men de ändrade aldrig sin uppfattning om henne.

Jag tror ni får gå till botten med vad som hänt, hur gick det till när ni flyttade samman och hur var umgänget med pappan innan ni träffades. Pappan har ju ett stort ansvar i att försöka reda ut situationen men det har ju även mamman till pojken. Att åka 40 mil för umgänge är ju jättejobbigt, om det är jobbigt för din sambo är det minst lika jobbigt för en kille på 15 som har kompisar och intressen han ska åka ifrån.

Det är inte barnens ansvar att hålla kontakten med sina föräldrar det är föräldrarnas ansvar att se till att skapa en fungerande tillvaro för sina barn.
 

Relationen med mamman är ickekommunikationsnivå, det skickas sms, och ibland ringer hon för att tala om vad pappan gör för fel.Ingen otrohet, han blev lämnad av mamman för nästan 10 år sen, och då var det hon som var otrogen och flyttade ihop med sin nya direkt.Han har försökt prata med honom, och försökt prata med mamman, men ur pojken får han inga svar, han rycker på axlarna och säger "vet inte"Han kan inte vara borta var tredje helg när han redan är borta 4 dagar i veckan på annan ort i jobbet.  Svartsjuka vet jag inte, det fanns en annan kvinna innan mig och hon var inte alls lika hatad, eller om det var att pojken var yngre då.


Såklart jag klarar mig utan min sambo var tredje helg, men hur ska vi någonsin få en familj att fungera om sonen ska sätta spelreglerna?Relationen mellan pappan och mamman är dålig, han har försökt prata med sonen men bara fått axelryckningar och "vet inte" som svar.

Jag har svårt att se mig som ett monster till styvmor, mitt barn gillar mig, och andras barn gillar mig, mitt barns vänner är hellre hos oss än hemma, och kramas när de ska åka hem.

Att det finns ett dåligt mående i grund och botten är uppenbart, sambon blir ledsen och sårad när sonen inte vill komma, och jag blir sårad när sonen kommer och hur sonen verkligen känner vet bara han, och jag är inte den som kommer få svaren på varför det är som det är från honom.Självklart ska barnet må bra, men hur kommer man dit när han inte vill samarbeta? Den här killen skulle åka hem från stugan vi har om han inte fick ett eget rum, i en stuga där det finns ett rum, ett kök och ett vardagsrum. Han hade ont i magen och satt och grät och ville bara åka hem om det inte fixades ett eget rum till honom. Så han fick det enda rummet, och vi fick 2 vuxna och ett barn tränga ihop oss i vardagsrummet för att han skulle få sin vilja igenom. Innan så delade barnen på det rummet, där finns två sängar, och vi vuxna sov i vardagsrummet. Det är en stuga som vi besöker 3 veckor om året ungefär, aldrig mer än en vecka i sträck. I hemmet som vi bor i har han eget rum, trots att han hälsar på 12 ggr om året ungefär.Pappan flyttade på grund av jobb, men det var långt innan han träffade mig, så den skulden vill inte jag ta på mig.
Umgänget innan vi träffades var på loven, och pappan åkte till honom, det var inte regelbundet alls, fick känslan av att mamman ville ha det så, att hon hade en barnvakt så hon slapp vara ledig på loven.

Så tror jag att vänner och intressen kan spöka lite, men det kan inte vara bara det som får honom att hata mig.

Men om pappan åkte till sonen innan ni blev tillsammans och sonen nu måste åka till er 40 mil enkel resa så förstår jag att sonen ger dig skulden för att pappan slutade komma till sonen.

Hur länge har ni varit tillsammans? Jag förstår faktiskt inte varför ni skaffar gemensamt barn innan ni har rett ut den befintliga familjen. En bebis tär på förhållandet och om både du och pappan mår dåligt redan innan så lär det bli extra jobbigt.

Vi åker fortfarande till den orten 3-4 ggr om året, men jag är ju med förstås.

Vi har levt tillsammans sedan 2009, då hade han vart separerad från kvinnan innan mig dryga året, och sin sons mamma 5 år innan det.

Vi planerade barn, men inte så direkt som det blev. Jag var tvungen att sluta med p-medel på grund av operation, och barnet blev till trots operationen något som var helt osannolikt men nu hände det och eftersom vi inte är några ungdomar längre så bestämde vi gemensamt att behålla det, det kan hända att jag måste ta bort livmodern efter förlossningen, så det är liksom vår chans.

Som det är nu så gör jag något annat den helg han kommer, och de har heltid tillsammans, men det känns ohållbart att jag inte är fri att vara i mitt hem när han kommer.

Låter som att han är van vid att få precis som han vill i alla lägen. Vad har han för korkade föräldrar som gör så och sedan tror att de en dag helt plötsligt kan komma och ställa krav på honom som han inte förstår?

Jag skulle tro att han får allt han vill hos mamman, hos pappan får han också ofta som han vill, för han tycker att de ses så sällan, och så spelar väl samvetet inte en del.

Man ska ALDRIG låta sitt dåliga samvete styra ens föräldraskap. Det är det värsta man kan göra. Banka in det i skallen på din man.

Och nu får det betala för det. Dyrt! Ni får ju helt enkelt fatta att de har uppfostrat honom på det här viset och de kan inte förvänta sig att han helt plötsligt ska bete sig annorlunda. De har bäddat dåligt och nu får de sova riktigt obekvämt!

Kan det inte vara så enkelt som att han känner sig väldigt utanför ? 

Har han mycket kompisar och hur är det på skolan hos mamman och så ?

Tänkte om han inte har så mycket kompisar hemma och i skolan, sen kommer dit och ni är en familj liksom, så känner han utanförskap, kanske både där och hemma.. ?
Och mår dåligt av det. 
Killar tenderar att reagera lite så då pappan har ny familj, för de tycker pappan har valt bort de. 

Ja, jag vet inte jag bara gissar :)  

Sonen är som många säger van att få som han vill. Han behandlas annorlunda än de andra i familjen hur ska ni då kunna bli en familj? Ansvaret är främst din sambos, HAN måste se till att få det flyta så smidigt som möjligt.
Han måste visa att det inte är ok att bete sig på ett sätt som gör alla andra obekväma, det är inte ok att kräva saker för egen del när man är flera som måste visa hänsyn.

Lösningen är INTE att ses på hemmaplan, inte när sonen är uppfostrad så som han är. Din sambo måste tala om vad som förväntas av sonen och hålla det också! Pappan bor med er nu, sonen tillhör er familj även om han bara kommer då och då pga avståndet. Detta måste sonen lära sig att acceptera. Kanske bör ni gå i familjeterapi? Försök få sonen under lov, gå då.

Tycker liksom många här att det är inte hållbart att pappan åker till pojken. Det må gå bra ett tag, men det löser inga problem och problemet bör kunna lösas. Jag tror också att pojkens problem förvärras då TS är gravid. Det kan mycket väl vara så att han känner sig utanför i pappans nya familj, helt oavsett hur TS behandlar honom. Nu kommer pappans nya familj att etableras ytterligare med TS och pappans barn och han tror sig att hamna ännu mera utanför. Samtidigt är han, som andra påpekat tydligen van att få som han vill och blir bråkig.

En enkel lösning finns nog inte, pappan måste å ena sida visa pojken att det är inte barn som bestämmer, samtidigt som pojken måste se att han har plats i den nya konstellationen. Och det bör påbörjas snabbt, innan syskonet är född. Jag skulle föreslå att pappan går delvist med på pojkens krav under en kortare och har umgänge någon annanstans än hemma i nyfamiljen, dock INTE hos pojkens mamma som han kräver. Kanske någonstans i mitten? Under dessa umgängetillfällen måste pappan få till ett samtal med sitt barn, få honom att förstå att pojken är en del av den nya konstellationen, att det nya syskonem ÄR ett syskon och att pojken är välkommen i pappas hem oavsett tidigare beteende. Nu är detta barn (nästan) en tonåring - barn i den åldern fattar mycket väl när de beter sig illa och inte sällan har de sedan svårt att hantera situationen de själv skapat, be om förlåtelse och hantera konflikten som uppstått. Istället byggs konflikten upp och blir bara värre, även om bara in hans tankar. Han behöver de vuxnas hjälp, både med förlåtelse och gränser. Pappan måste då signalera att ingen tänker illa om barnet för hur han betett sig, både han och TS önskar att pojken är en del av deras liv, men samtidigt accepteras det inte att någon i hushållet behandlas illa och respektlöst. Först därefter kan pappan kräva att barnet kommer hem till pappan igen.