Universitetsutbildad hemmaförälder?
Hej,
förlåt mitt långa inlägg här. Jag försökte ändå göra det kort!
Vi har en dotter på 20 månader som har fått på förskola i ca 4 månader. Redan från början var jag tveksam till förskolan och ville egentligen helst att hon skulle varit hemma. Men, på grund av diverse olika omständigheter fick hon ändå börja på fsk och efter mycket skolk från min sida (är student) och med hjälp av våra snälla släktingar har hon gått drygt halvtid på dagis under dessa månader. Nu börjar min termin närma sig sitt slut och jag ska vara hemma med dottern i sommar (3 månader). Jag börjar oroa mig över hösten, då jag kommer behöva vara i skolan mer och vår släkt inte längre kommer hjälpa oss. På grund av detta har mina ursprungliga tankar om att ha henne hemma på heltid åter börjat gro. Jag får verkligen ingen ro i själen av detta svåra kval! Jag vill att hon ska slippa dagis några år till, samtidigt känns det så stressigt att bara bestämma sig för att man ska vara hemma.
Jag har ett år kvar av min utbildning (läkare) och jag är i processen att bli antagen som doktorand. Jag vet inte hur många år till min forskningshandledare vill vänta på att jag ska kunna börja forska. Inombords känner jag starkt att jag vill sakta ner, jag känner att jag inte alls hinner med. Denna termin med heltidsstudier fast jag varit i skolan så lite jag kunnat, dagisstress och nytt jobb för min man har tärt på mig och jag vill verkligen inte stressa bort dessa viktiga år i mitt barns liv. Kvaliteten i umgänget med min dotter har också försämrats eftersom jag varit så otroligt trött, samtidigt som även hon har påverkats negativt av att börja på dagis med all stress, stoj och stim. Men, min oro kring att bli hemmaförälder ökar också eftersom detta är vårt första barn och vi helst önskar oss ett eller två barn till och jag ser snabbt hur många år av arbetslivet som försvinner.
Finns det några universitetsutbildade hemmaföräldrar som kan dela med sig av hur ni har resonerat kring att vara hemma fastän man har en lång utbildning, studieskulder och yrkesplaner som riskerar att gå i stöpet om man väljer att vara hemma? Hur ärliga har ni varit gentemot era arbetsgivare med hur länge ni planerat vara hemma?
Jag tar tacksamt emot kommentarer och funderingar från andra hemmaföräldrar, med eller utan universitetsutbildning i bagaget :)
. Jag var 32 år när jag fick mitt första barn. 16 månader senare fick jag mitt andra barn. Jag är inte hemmaförälder = hemma tills barnen börjar skolan/förskoleklass, men jag var hemma i 3,5 år och efter det så jobbade jag deltid (70%) för att barnen skulle få korta dagar och vi skulle ha tid med varandra. Gick upp i tid före jul då vi väntar tredje barnet och jag behöver jobba upp sgi:n. Sambon gick ner i tid då istället, så våra barn har sedan de börjat (vid 3 respektive 2,5 års ålder) gått 15-25 timmar/veckan (de är 4 respektive 5 år nu). Trean kommer nu i juni och planerar att vara hemma minst 2 år. Längre om det är ekonomiskt möjligt
