Ni som har en bästa kompis...

Jag har faktiskt aldrig hört någon säga "min bästa kompis", utan endast "min kompis", eller "en kompis till mig".
Har själv ingen bästis så har inte anv uttrycket själv heller.

Haha min bästa vän har ju varit "bästisar" sen vi var 8 år. Vi har gjort allt tillsammans, bodde ihop under många år. Hon är ju värd mer för mig än mina andra vänner. Nu säger jag oftast "min vän" om jag berättar något random som vi gjort, men det finns gånger jag säger "min bästa vän" också, vet inte riktigt när dock, det är inget jag reflekterat över.

Min "bästis" är för mig bara en benämning på min allra närmsta vän :) Det innebär ju lite mer kontakt och umgänge och en nära relation som skiljer denne från resten av mina vänner.
Jag värderar såklart hans vänskap allra högst av mina vänskapsrelationer och de flesta av mina "vanliga" vänner vet och förstår det, särskilt när de ser oss umgås tillsammans.

Jag har fyra stycken riktigt nära vänner som jag nog skulle säga är "bästisar" även om jag inte använder det uttrycket . Så om jag behöver poängtera för någon att jag pratar om en nära vän så säger jag "En av mina närmsta vänner" eller "En av mina bästa vänner". Varför jag poängterar det beror ju på i vilket sammanhang jag pratar om dem.

Jag säger nog ofta mina bästa vänner om mina bästa vänner. Det är om jag tex pratar med grannen eller kollegan som inte vet vilka de är så säger jag så av olika anledningar. Antingen för att visa att den jag pratar om är någon som är väldigt viktig för mig och som jag bryr mig mycket om, eller att det är någon jag känner väldigt väl eller så kan det helt enkelt vara så att jag haft de personerna hemma på middag och vill få med att vi liksom är ett gäng som hängt ihop i hela livet så att personen jag pratar med inte känner sig utanför för att inte den blev bjuden. Säger såklart inte alltid bästa vän om de vännerna utan det är när jag kan tycka att man bättre förstår sammanhanget om man vet hur nära personen ifråga står mig. Och de personerna vet att de är mina bästa vänner, vi säger det till varandra också. Händer ofta att vi pratat om hur glada vi är att vi har varandra.

Så intressant att läsa vad ni skriver! De senaste veckorna har jag träffat 3 nya bekanta, och alla 3 har pratat om sin bästa kompis- därav att jag började fundera. Trodde att de kunde vara för att de var stolta över att ha en bästa vän, att poängtera att de inte är losers typ... Fast nu fick jag en annan vinkel när ni berättade era utgångspunkter.

När nya bekantskaper börjar att prata om sin bästa kompis blir jag lite uppgiven själv "jaha, hon har redan en bästa kompis, där har jag ingen chans att komma in". Så känns det när dom säger så.  

Ja så hoppas jag verkligen inte att mina nya bekantskaper uppfattar det när jag säger bästa vän. Vi träffas inte så ofta pga avstånd och olika livssituationer och jag är lite sådär aktivt sökande efter någon som jag kan ha en mer tät kontakt med och spontana träffar.

Ja, där ser man... Jag hade inte satsat på dig fastän jag tyckt du varit trevlig för du var ju "upptagen". Ingen idé att satsa något djupare på dig, jag vill ju ha en riktig kompis, en bästa vän , jag med!

Ja, så tokigt det kan bli... Intressant tankeställare för oss båda! 

Men om du lärde känna en ny trevlig kompis som bodde på samma ort och som du fick bra kontakt med, skulle du kunna börja kalla henne för din bästa vän också?
Skulle du kunna kalla någon din bästa vän fastän du inte ens visste om det var ömsesidigt, att du var hennes bästa vän? 

Jag tror de flesta använder uttrycket min bästa kompis på en vän som de har känt sen barndomen och varit bästa kompis med under skoltiden. Då säger man det typ av gammal vana för det var så man sa under skoltiden. Tror inte så många använder uttrycket på en kompis man fått i vuxen ålder.

Ja det skulle jag nog kunna göra. Jag är rätt öppen och spontan och positiv mot nya människor. Har börjat umgås med en av mammorna på dagis som också är föräldraledig och henne gillar jag verkligen. Vi har ganska snabbt kommit in på rätt djupa förtroliga samtal och konstaterat att vi har "klickat" och är glada att vi träffat varandra. Hon är absolut en person som jag i framtiden skulle kunna börja kalla min bästa vän och bjuda hem samtidigt som jag bjuder in mina gamla bästa vänner. Jag är sådär att jag kan säga saker som "jag är verkligen glad att jag lärt känna dig" och liknande utan att det blir krystat eller påträngande.

Det skulle låta som en helt rimlig förklaring, att det hängde med...
Men mina nya bekantskaper (som alla är i 30-40-års åldern) syftar sina bästa kompis med dessa tre exempel:

Bekant 1:
en gammal jobbarkompis som hon jobbat med i många år

Bekant 2:
en kompis på högskolan som hon känt ca ett år

Bekant 3:
vet ej på vilket sätt hon lärt känna sin bästa kompis, men de har samma yrke så antagligen genom jobb eller skola        

Jag har på sistonde sagt till min bästa vän att jag är glad att  jag har henne! Och att jag är glad att hon flyttat till min by.
Men jag säger det inte rakt ut utan per sms. Vi sms:ar mkt, hon är hemmafru och jag jobbar så då kan var och en svara när de är läge.

Vad roligt att du säger det till henne! Fick du någon respons tillbaka?

Jo, hon har det lite tufft o sa bl.a. en dag (i sms) när jag erbjöd mig att ställa upp "du gör redan mer än du vet". Det värmde!
Vi har ett bra utbyte av varandra. Bollplank, träningskompis, barnvakt. Går ut med barnen tillsammans, bra win-win för alla inblandade!

Jag ser att det är en gammal tråd, men den berör ett ämne som jag tycker är väldigt intressant. Jag hade en bästis på dagis när jag var liten. Efter att vi flyttade fortsatte jag att tänka att hon var min bästis i många, många år trots att vi nästan inte hade någon kontakt. I 18-årsåldern blev ett tvillingpar mina och min systers bästa vänner. Vi höll ihop tight i flera år, trots att vi bodde i olika delar av landet och jag fortsatte även att se dem som bästisar långt efteråt trots att vi knappt hade kontakt. Så småningom gifte jag mig med en man som blev min bästa vän.

När vi sedan skiljde oss förra året och en del svek uppdagades var den största sorgen att jag förlorat min bästa vän. Däremot hade jag tre nära vänner som fick allt större utrymme i mitt liv och som jag kom närmare. Samtidigt lärde jag känna en ny bekantskap mer privat och kom väldigt nära henne. Det klickade på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt i vuxen ålder. Hon är min bästa vän nu. För att vår relation helt enkelt är djupare och närmre än mina andra nära relationer. Jag tycker inte om att urskilja och särskilja henne som "bättre" än övriga vänner, för de är också hemskt viktiga, så bland andra talar jag om henne som "en kompis" även om det nog ibland lyser igenom hur extremt viktig hon är, eftersom jag gärna pratar om henne.

I hennes och min privata relation vill jag däremot att hon ska veta att hon är mer nära än andra. Hon har alltid varit väldigt bra på att bekräfta vår relation. Sagt att hon är så glad att hon hittat mig. Och jag försöker vara lika öppen och ärlig tillbaka och berätta hur mycket hon betyder för mig. Då har jag även sagt att det känns som att jag hittat en bästa vän i henne och hon har, lite skämtsamt, sagt att hon inte har någon annan bästis. Så ja, vi benämner varandra som bästisar, för att det är viktigt för oss.