Aldrig känt mig upphetsad - berätta för min man?

Jag förstår. Men du, hur känns det när du idag utan småbarnsliv, blir stressad eller lite trött; försvinner all sexlust då? Jag tror vi alla fungerar olika där. Sen är ju inte sexuella par heller synkade alla gånger, ibland är inte båda jätte sugna men det går ändå.

Personligen går jag så pass mycket igång (emotionellt) på att min sambo mår bra av sexet att jag kan ha det för den sakens skull + närheten och de behagliga känslorna av intimitet som det ger mig.

Tänker du likadant? För i så fall tror jag att så länge du älskar honom så kommer det gå bra. Och i det läget tror jag inte det gynner Er relation att berätta för honom. Sex är känsligt. Jag tror jag hade tappat suget lite. Ingen katastrof men ja... man vet aldrig.

Jag stavar och svamlar som en gris, men jag hoppas det går att läsa.

Du stavar MYCKET bättre än nån gris. Lovar!

skulle kunna vara något som ligger i bakgrunden och håller emot, så att du inte kan släppa loss.

 

Det låter väldigt likt mig, måste jag säga. Har inga problem att få orgasm men blir liksom inte upphetsad och jag har inget intresse av att ha sex egentligen. För mig försvann det lilla som jag uppskattade med sexet efter att vi fått ett par barn, det vart för mycket "jobb" helt enkelt. Idag har vi inte samlag längre.

Ja..jag vet egentligen inte vad sexlust innebär. Men jag vill ha lust till att ha sex med min man och jag vill känna mig upphetsad när vi har sex, så det handlar inte om att jag inte vill ha sex alls. Det är så klart enklare att ha sex när jag inte är stressad eller trött. Vi båda tränar en hel del på fritiden och är därför ofta rätt fysiskt utmattade när vi är hemma..då blir det lite jobbigt att bli svettig och måsta duscha efteråt istället för att bara slappna av i varandras armar. Min man är också för trött för sex ibland så det handlar inte om att han har jättemycket lust heller.

Precis som du sår går jag igång emotionellt på att se min man njuta. Jag blir även mycket smickrad när han visar att han tänder på mig. Så många delar av det sexuella uppskattar jag. Jag känner mig attraktiv och tycker även att min partner är väldigt attraktiv och vi rör varandra konstant när vi är hemma :) Jag älskar min man och kommer så klart vilja hitta ett sätt där vi båda kan må bra även när vi har småbarn. Precis som du säger tror jag inte att berätta allt för honom kommer att gynna vår relation och intimitet, snarare tvärt om. 

Jag vet inte vad det skulle vara. Jag har liksom aldrig känt mig upphetsad på det sätt som jag tror att upphetsning innebär och så som andra beskriver det, med blod som pulserar och hetta i underlivet , väldigt fuktig osv. Inget sånt. Inte ens i tonåren, och nu är jag en bit över 30. Jag har inge komplex och är heller inte pryd i sängen eller när det kommer till att testa nya saker. Så jag vet inte varför jag reagerar som jag gör. 

Tycker din man att det är ok eller har det blivit problem i relationen nu när ni lever i celibat?

Vi lever inte i celibat, vi har bara inte samlag :) Han saknar det men han accepterar och respekterar att jag inte vill och kan ha samlag.

Jag känner igen mig nåt så otroligt i dina beskrivningar x) Jag räknar mig själv som asexuell.

Hur gammal är du o din man ?

Det låter precis som om det var min sambo som skrivit detta. Jag har dock känt till hennes problem sedan dag 1. Vi har också mycket sex, men precis som för dig, upplever hon inget sexuellt. Men hon tar dock ofta initiativ, och vill själv ha sex, då hon älskar närheten. Även hon kan "tvinga" fram en orgasm, men det är inget hon längtar efter. Hon har alltid haft samma problem, haft många sexpartners i sitt sökande efter normal lust osv. Efter att vi fann kärleken känns det tryggare, närmare, skönare med närheten, säger hon. Men den vanliga lusten uteblir. Jag känner att det är något som saknas, framförallt märker jag att hennes doft alltid är densamma. Alla andra kvinnor jag varit med har "ändrat" doft vid upphetsning. Denna doft får normalt sett igång mig, som jag förstått det, handlar det om feromoner.
Efter mycket om och men, har det nu blivit lite bättre. Något jag märker skillnad på är att hon nu får "stånd", nu tidigare har jag aldrig kunnat känna hennes klitoris ordentligt (inte tänkt på det tidigare, då alla underliv är olika). Hon känns också annorlunda inuti. Hon säger att hon nu upplever det som skönare, men dock bara kroppsligt. Hon blir inte upphetsad i tanken eller huvudet.
Risken med att berätta, är att han blir mer osäker på sig själv, och på om han ev. "skadar" dig. Att han helt enkelt börjar uppleva det som ett problem, och att sexet inte längre upplevs som tillfredsställande.
Men jag tycker ändå att du ska ta upp det med honom, men ta inte upp det som ett "problem", som måste lösas, om du inte upplever det som så. Säg hur du upplever det, och att du uppskattar sex som du gör. Men kanske att du saknar mer kel och gos. Lägg det inte som ett krav att något måste ändras, det skapar oftast bara prestationsångest, med dåliga följder för er båda. Berätta du bara hur det är, upplever han det förhoppningsvis enbart som en positiv utmaning, att få dig njuta på ditt sätt.

Vi är 30 båda två. Why?

Tror de flesta tjejer känner som du vad det gäller stress/trött. Killar kan ju ofta varva ner med sex, medan tjejer behöver vara nedvarvade för att ha sex. Jag känner igen det där med träningen, också.

Jag tycker du låter som en väldigt empatifull människa. Att du vill att allt ska vara bra för er båda och inte bara (men förstås även!) för dig. Sexolog har jag aldrig varit hos, men det kanske vore bra att bolla sådant här med en sådan, de har säkert erfarenhet av andra med samma tankar.

Det här med att du oroar dig för småbarnsåren är ju egentligen inte bra heller. Om det blir så, så blir det så. Inget du kan ändra på nu. Först då när det händer kan du försöka fundera på det och vad man kan göra åt det.

Jag tror ni kommer klara det bra! Och jag känner igen mig mycket i dina tankar, även fast jag inte riktigt är på samma nivå. Sköt om er!

För hade ni båda varit runt 70-75 så kan jag förstå. 
Men som tur är alla olika så funkar det för er så kör på :)
Men tror inte många män runt 30 skulle bli glada av att höra att ens fru/sambo inte tänder sexuellt.
Så risken finns att han ser sig om efter nått annat, för ska man dela resten av livet tillsammans så behöver man känna sexuellt lust och åtrå från sin partner.
Detta är som sagt vad jag tycker, och förstår att alla absolut inte tycker så :)    

Endorfinet är en lustdödare av rang. Långdistanslöpare är nog inte nå alfahannar precis.

Minska träningsmängden. Byt långkörare mot explosionsträning i någon mån.

Att inte berätta allt skadar mycket mer än du tror. Om du inbillar dig att han inte märker att ditt intresse är svagt så har du fel. Men han törs ju inte säga nåt. För säker är han inte.

Om du ärligt kan säga att du vill få det bättre så är det att visa respekt och förtroende att berätta.

Näe, glad vart knappast min sambo helle och kan han inte vara öppen om att han inte klarar leva utan samlag mer och går bakom ryggen på mig så är ju separation lika bra.

Nej, "man" behöver inte det. De flesta behöver det, jag och många andra med mig behöver det inte :)

Tror att man kanske tänker att lusten kommer tillbaka för kvinnan ( o i vissa fall gör det säkert det ). Håller med dig att antingen accepterar man det till 100% eller lämnar.

Att lusten försvinner, speciellt för kvinnor i längre förhållanden, är ju jättevanligt. Jag tror att det är mycket vanligare än att det händer män och då är det nog oftast av fysiologiska orsaker. Nån får gå in och rätta mig om jag har fel. Men jag generaliserar grovt nu, så klart. Jag tror att lustdöd för kvinnor ofta beror på att de finner mannen och/eller sexet tråkigt. Detta tycks inte hända män i samma utsträckning. Jo, män kan också tycka att sexet är tråkigt, men det kommer inte hindra dem från att vilja ligga ändå :P

I mitt fall kommer lusten aldrig att komma tillbaka. Det vet jag med 100% säkerhet, för jag har aldrig haft lust och behov från första början.

Jo, så är det.
För vissa par funkar säkert  t ex öppet förhållande som kompromiss. Men jag tror att kommer man överens om att öppna förhållandet när relationen är i obalans och ansträngt, så är det upptakten till slutet. Förhållandet överlever med största sannolikhet inte det.