Hur berätta på bäst sätt att jag är gravid? Kompis har svårt att få barn

För det första, du ska inte ha dåligt samvete för att du är gravid, det hjälper inte henne. Jag tycker faktiskt att du ska berätta så fort som möjligt, så att hon får tid att vänja sig innan det är allmänt känt.

Tack det är en bra poäng. Jag vet att det är omöjligt att veta, men frågan är om det bäst m brev eller irl... Jag förbereder mig på att hon inte vill träffa mig mer (som läget är nu), vi är inte nära vänner, så skulle ju ha full förståelse om hon inte vill ses... Å så svårt. Jag skulle velat dela med mig. Det kunde fått ta ett halvår för oss om jag kunde skänka henne ett halvårs ägglossning. ;-(

Det är inte alls säkert att hon reagerar negativt på din graviditet.
I stället för att förutsätta att hon tycker det är jobbigt när ni pratar kanske du kan fokusera på att DU tycker det är jobbigt?

Du kan ju säga "jag tycker det är jobbigt att berätta detta eftersom jag vet hur gärna du vill ha barn. Hur känner du när andra blir gravida?"

Det fanns en tråd rätt nyss där en svägerska inte berättade om graviditet förrän väldigt sent, och försökte undvika allt barnprat. När de barnlösa besökte dem fick de höra saker som "är det jobbigt för er med alla barn"?
Detta tyckte TS var väldigt påfrestande och ville inte alls ha denna "hänsyn" tagen.

Alla barnlösa känner nog olika. Jag förstår ditt dilemma, men lägg inte över dina känslor på henne innan du vet hur det ligger till. Hon kanske blir jätteglad för din skull och vill gärna träffa barnet så mycket som möjligt, eftersom hon älskar barn.

Berätta så fort som möjligt. Det blir värre om hon känner att du döljer detta för hennes skull. Då känner hon sig nog väldigt obekväm.

Inte per brev, ring eller träffas. Det enda du kan gör är att vara lyhörd och berätta så skonsamt du kan. Tala om att du inte vill mista henne som vän, men förstår om hon tycker det är jobbigt och vill ha ett break.. Låt henne avgöra vad som händer sedan.

Gärna före alla andra så hon får tid att bearbeta det hela.

Tack snälla ni för kloka ord. Mycket klokt att jag inte ska lägga över mitt obehag på henne utan vara klar över att det är JAG som känner obehag. Usch jag förstår precis obehaget över den påtvingade hänsynen i svägerskafallet. (Har ej sett tråden). Där vill jag absolut inte hamna. Vi har bestämt nu att jag ska berätta direkt efter vi har sagt till familjen, en månad innan vi berättar för andra. Vi ska bara vänta in ett tidigt vul först.

Det blir nog bra när du är så hänsynsfull. Grattis!

Det låter bra tycker jag. Enligt min mening blir inget bättre av att man drar ut på att berätta. Vi har kämpat länge (4,5 år) och ännu inte lyckats, och naturligtvis blir det ju då så att det kommer en hel del graviditetsbesked från vänner i samma ålder. Jag kan inte påstå att jag hoppar högt av lycka varje gång (missförstå mig rätt nu, jag är naturligtvis jätteglad för mina vänner som blir gravida relativt snabbt och är inte missunsam på något sätt, men ju längre tiden går, desto mer känns det för varje gång). 

Det hittills jobbigaste var nog vännen som av någon anledning inte vågade säga något till mig förrän hon var i vecka 23 och inledde samtalet (i grupp med flera andra vänner) med att "Ja, som flera av er redan vet så ska vi få en bebis i maj". Där satt jag som ett fån och insåg att jag var den enda som fick det som en nyhet just då, till skillnad från de som redan hade barn eller inte börjat planera än. Hon förklarade det hela med att hon inte visste hur hon skulle säga det till mig. Herregud liksom, jag blir väl inte mer gravid för det?

Där och då förklarade jag för resten av dem att om de blev gravida före mig så är det bara att berätta, gärna så tidigt som de är bekväma med och helst inte i en stor grupp. Ta det på telefon om vi bor långt ifrån varandra, eller över en fika. Jag kanske inte skriker av förtjusning just då, men det betyder som sagt inte att jag inte blir glad för dem, det kanske bara tar lite extra tid för mig att visa det.

Hoppas det blev begripligt och ursäkta min wall of text... . 

Låter bra
Jag hittade tråden om du vill ta en titt:
www.familjeliv.se/Forum-4-51/m70162436.html

Helt begripligt Tack för att du delar med dig. Jag blir mer och mer säker på vårt beslut att berätta direkt efter vul. Och jag ska göra det irl när vi är själva. Vi känner varann så pass att jag vet att hon inte missunnar oss barn eller dömer mig på något vis, det jobbiga är ju att.. Ja strö salt i såren.

Tack, har läst nu. Verkligt trist beteende av den svägerskan, verkligen. Jag hade också känt mig förolämpad/irriterad.

Träffas och berätta. Hon kommer kanske bli ledsen för sin egen del, men säkert glad för din! Kan även hända att hon för sin egen skull vill hålla dig lite på avstånd ett tag. Men det är inte mot DIG, det är för att skydda sig själv. Var där som vän iallafall, och ta inte illa vid dig. Lycka Till!

är också ofrivilligt barnlös, och har sett mina bästa vänner, liksom många i övriga bekantskapskretsen, få barn och tycker råden du fått är väldigt bra. Utgå inte från att hon ska "missunna" dig ditt barn, eller att det lyckades så snabbt. Be inte om ursäkt för din graviditet, men visa hänsyn, om du vill dela dina upplevelser med henne (ev graviditetssymptom, förlossningsrädsla, glädje/ångest inför att bli mamma etc), fråga bara hon skulle vara bekväm med det, och förklara innan om hon gärna lyssnar, att hon när som helst kan be dig byta ämne om hon "får nog". Och kom ihåg att även prata om annat.

Jag har själv inget problem att ta att kompisarna inte bara pratar om hur kul det är med barn utan även gnäller över hur jobbig saker kan vara. Förlossning/sjuka barn/inget sex/ingen sömn etc. Klart dom får gnälla över sånt, om jag blir gravid coh får foglossning så jag inte kan gå utan kryckor på 2 månader kommer jag också att gnälla, garanterat. Får jag nog så säger jag bara att nu pratar vi om ngt annat, skulle precis som skrevs ovan om"svägersketråden" bli otroligt less om kompisarna daltade med mig och inte vågade prata vare sig om sina problem eller glädjeämnen, är ju det man har vänner till. Men kanske finns det ngn annan kompis du kan prata ännu mer barn med, som kan vara smakråd för barnvagn, liggstor, bärsele, leta kläder etc etc etc än just hon? Om hon inte självmant säger att hon jättegärna följer med.

Och, sista rådet. Säg ALDRIG, oavsett diskussion, oavsett att det kan verka motiverat, att "hon inte förstår/kan sätta sig in i hur svårt/jobbigt/etc det är att vara mamma". Någonsin ;)

Känner igen mig ts! Jag klämde tillslut fram att jag var i v. 8 för ett tag sedan och min väninna som just gjort en misslyckad IVF blev både glad och ledsen men det kändes så bra att ha fått det sagt. Tanken var att de skulle få reda på att vi planerade under våren men det blev tyvärr inte av. Mitt råd är att inte vänta för länge!
I mitt fall fick jag även reda på att en annan väninna också gjorde IVF nu, som inte gick vägen, henne hade jag inte hunnit säga det till och nu sitter jag och funderar på hur jag ska tala om det för henne...