Bonusbarn som ljuger och anmäler oss

låter som att ungen antingen är sjuk eller förtjänar en rejäl åthutning från pappan. Att flera gånger falskt anklaga sin förälder för saker som aldrig hänt är mycket allvarligt och kan knäcka vilken människa eller relation som helst. Är hon inte sjuk men fortfarande beter sig såhär förtjänar hon helt ärligt inget mer från pappan som kämpat så.

Kanske är dags för pappan att verkligen släppa taget om henne och visa att hon måste förtjäna att få förtroende och kärlek igen.

Är hon sjuk måste hon få vård.

TS, ge inte upp!

Jag förstår att det är en jättesvår situation för er.

Med tanke på dina känslor för barnet kanske jag kan hjälpa dig med lite tankar: 

Barnet är också ett offer i den här situationen. Hon är det största offret av er alla. Hon är alldeles fångad och kan omöjligt sortera allt som hon verkar få höra. Hennes hjärna är inte tillräckligt utvecklad än, för att kunna ta förnuftiga slutsatser av det hon är med om. Och om det är så att hon blir så negativt influerad av sin mamma, så har hon inte en chans att värna sig. Hon hamnar lojalitetskonflikter, som är alldeles omöjliga för en 7 åring att hantera. Det är otroligt lätt av en vuxen att manipulera en liten 7 årig tjej....isynnerhet om det är en vuxen som flickan är beroende av. Och lilltjejen sitter fastklistrad mitt i er vuxenkonflikt. Så det är jättebra att ni lyckats etablera en kontakt för flickan på BUP.....för oj vad hon behöver hjälp och stöd nu.   

Kanske kan dessa tankar hjälpa dig med dina känslor för flickan. -hoppas-  

Kenopeno.. Tack för ditt svar. Jag förstår i högsta grad att flickan är det största offret i allt och jag tror tyvärr att hon kommer brottats med detta lång tid framöver.. Jag är noga med att inte uttrycka mig på något sätt Så hon blir skuldbelagt..

Mamman tror absolut inte att flickan mår dåligt, och inte egentligen heller pappan förrän detta hade hänt flera gånger. Jag hoppas verkligen att de kan hjälpa henne, för det hjälper ju också oss på så vis.

Under vår psykologkontakt vi haft (jag och pappan) över det senaste halvåret har vi fått mycket hjälp. I december fick jag en depression och nu har pappan drabbats av panikångest iom alla anklagelser o hur han ska "behandla" sin dotter.. Vi har fått höra att det är ok att känna sig förbannad och besviken ibland, man är ju bara människa och den vetskapen är guld värd... Annars känner man mest skam över hela situationen.

Det tror inte jag eftersom att nästa kvinna inte är den som sabbade familjen!

Hoppas flickan får hjälp på BUP och snart kommer må bättre! 

Kan dock tala om för dig att jag var inte den som "sabbade familjen" utan de hade de gjort i många år själva ska du veta. Så ohyfsat sagt!

Hur länge hade föräldrarna bott isär innan du kom in i bilden?

Står i ts att mannen var otrogen med den här yngre kvinnan (ts) och att de skilde sig snabbt därför!

Ah, såg det nu. Då kommer det bli jobbigt. Hon kommer alltid vara slynan som stal pappa, om hon inte jobbar riktigt hårt på att bli förlåten av båda barnet och mamman. Lycka till, TS.

Håller med!

Haha vilka människor alltså.. Jag var singel och hade alltså inga förpliktelser gentemot någon. Att vi träffades och min sambo valde att göra som han gjorde var hans eget beslut utan några löften från mig. Skulle uppskatta att inte bli kallad slyna av er, och nej jag kommer aldig be om ursäkt för att vara tillsammans med en människa, men jag och dottern har talat om detta mycket fram och tillbaka (innan lögnerna kom) och hade en öppen dialog om allt.

Men du valde en man som hade både fru och barn, alltså förpliktelser!

Det står ingenstans att han var otrogen med mig i mitt inlägg vilket han inte heller var. Separationen skedde innan något "hände" mellan oss, vilket var ett villkor från min sida.

Jag hade fortfarande inga förpliktelser. Han hade. Kanske hade varit bättre att han levde kvar i sitt olyckliga äktenskap några år till, det är väl dit ni vill komma?synd att vissa inte kan hålla sig till ämnet, utan ska gå på om allt annat. Jag har stått för allt jag gör och sådan är jag, ville bara skriva av mig om bonusbarnet men blev påhoppad..

Tack anonym (åthutning) det är fler slm tycker som du. Både min och pappans övriga familj får stå ut med lögner varje gång hon är där.. Tycker dock det vore synd att kontakten skulle brytas och jag hoppas att detta endast beror på att barnet är sjukt vilket betyder att hon kan få hjälp. Hon är uppenbarligen förvirrad i situationen, men någonstans vill man dra gränsen när det går ut över övriga medmänniskor än bara mig o pappan

Det ska tilläggas att barnet får belöningar av mamman efter lögnerna kommer fram, hon får nya leksaker och kläder och uppmuntras att det är bra att "berätta om det som händer hos pappa"

Det spelar inte så stor roll vad som faktiskt hände, om någon var otrogen eller om ni gjorde allt "rätt" när ni blev tillsammans. För barnet är du (och kommer vara för lång tid) det som förstörde livet med mamma och pappa och som gjorde så att allt blev konstigt.
Du måste inse din del i detta och att det förmodligen finns många många orsaker till att barnet inte mår bra. Ditt inträde i barnets liv är en sån orsak.

Jag håller tummarna för att ni alla får bra hjälp via BUP och att i alla fall alla vuxna kan bli klara över vad som är vad (sanning/påhitt), hur barnet egentligen mår och vad ni alla kan göra för att komma framåt.

Du missförstod mig. Jag menade att flickan kanske ser det så?!

Jag är fullt införstådd med att flickan känner det så o just därför har vi alltid en dialog om allt som hände. Dessutom pratar vi ofta och positivt om vad hon och mamma hittar på för kul hos henne och uppmuntrar det samarbetet. Det som är synd är att umgänget förstörs för min sambo. Ungefär varann gång håller mamman inne umgängen på eget bevåg och ingen myndighet kan stoppa detta.. Man kan tydligen inte göra mycket när det är mamman som agerar.

Iaf tack för alla som svarat det har varit skönt att då lufta lite och få lite av era tankar

Nu har inte vi just samma situation som er, men vi har haft stora problem med mitt barn. Ett barn som började att stjäla och ljuga runt 12 års ålder och anklagade min andra bättre hälft för lite av varje.

Det var jag som själv tog kontakt med socialen när barnet var runt 14 år då barnet åkte på polisanmälningar, mycket skolk osv och sedan har det rullat på med socialen, extra insatta hjälpsatser och nu äntligen BUP som vi har kämpat att få komma till i flera år. Barnet är snart 17 år.

Det visar sig att att barnet har problem är svår ADHD med ev dyslexi och depression. Det förklarar en liten del i barnets agerande och för mig är det helt omöjligt att förstår hur skolan under barnets första 7 år "missat" detta. Vi har fått byta skola för att påbörja bas utredning.

Ett problem i vårt fall var  att barnets andra förälder inte ville att barnet flyttade dit på heltid under en period, det hade underlättat under de 2 svåraste åren, för både oss och barnet.

Nu tror inte jag att er flicka har dessa problem, utan ett stort problem är att hon är arg och hennes mamma, men faktum kvarstår att hon ljuger om så allvarliga saker som att ni misshandlar henne och det måste man ta tag i.

Hon inser inte konsekvenserna av det som hon ljuger om. Jag hoppas att ni kan få hjälp av socialen istället för utredningar och att ni även får hjälp av BUP. 
 

Tusen tack för ditt svar, hoppas också vi får hjälp istället för att bli dömda på förhand som vi ofta blivit. Hoppas framförallt på bup's hjälp till barnet