Anonym (Ledsen) skrev 2013-07-04 22:42:36 följande:
Tack för era fina svar! Det känns bra att det finns fina människor som vill ge stöd till en som de inte känner. Stort tack till er alla!
Jag vet att det enda som kan hjälpa mig i nuläget är att gå ner i vikt. Men det är bara så förbannat svårt att ta sig i kragen och sluta tröstäta och börja träna. Jag tar till godis och snacks så fort jag är ledsen vilket jag vet är självdestruktivt, men som jag har mycket svårt att stoppa.
Jag kan inte få någon hjälp av vårt landsting så länge jag väger så här mycket, inte ens med tester och utredning. Jag funderar på att vända mig till privata, men det kommer kosta så mycket pengar och min sambo är inte så peppad på det. Dessutom att om jag skulle söka dit är det stor risk att det är slöseri på pengar då det är så stora risker med en graviditet med min övervikt. Det är bara så att viktnedgång är ett måste. Både för att det ska bli en graviditet, att jag ska få behålla barnet och att jag ska orka med att vara förälder.
Jag kommer inte ta tag i vikten under semestern. Jag tänker njuta av livets goda, vilket inkluderar vin och grillning. Men efter semestern ska jag göra ett ärligt försök att rycka upp mig när det gäller kosten och motionen.
Anonym (emmalisa):
Grattis till att funnit ro i tillvaron trots barnlöshet! Det är dit jag strävar efter att nå.
Jag kan just nu inte se särskilt mycket positivt till att vi lyckades bli gravida. En gång på två år lyckades mina ägg bli befruktade, men det var ändå misslyckat då det inte resulterade i ett friskt embryo. Känns inte särskilt positivt tyvärr :/
Vad skönt med ett projekt att sätta tänderna i! Hade varit skönt att ha det. Vi letar sommarstuga, så förhoppningsvis blir det en sådan i sommar som jag kan fixa med.
Jag vet att det finns massor av saker i mitt liv som är värt att glädjas över. Jag har en fantastisk sambo, en familj jag älskar, jag har råd att äta god mat och dryck och köpa det mesta jag känner för. Jag bor mycket bra och har bra arbetskamrater. Men rent känslomässigt är jag inte lycklig över dessa saker. Jag skulle förmodligen vara mycket mer olycklig utan dem, men det mesta skulle jag byta bort om jag bara kunde få ett barn (inte familjen och sambon så klart, men allt materiellt)
Ditt svammel hjälper visst! Bara att ha någon som bryr sig om att svara känns skönt. Tack!
Anonym (.):
Jag har allvarligt funderat på kurator/psykolog/annan hjärnskrynklare. Det är bara att det också är svårt för mig att ta tag i. Känns på något vis som ett nederlag att ta den kontakten. Jag vet att det är löjligt att känna så, men det är svårt för mig att svälja min stolthet och be om hjälp. Jag ska ha en lång semester med början nästa vecka. Jag hoppas det kommer hjälpa och att jag mår lite bättre efter det. Gör jag inte det kommer jag "erkänna mig besegrad" och ta den kontakten.
Det där med dagbok var ett bra tips, det ska jag nog testa!
Anonym (Deprimerad?):
Massor av grattis till barnet! Fy fan vad härligt rent ut sagt! Jag blir så glad när personer som kämpat hårt lyckas bli gravida :D
Jag har också upplevt att resor och aktiviteter hjälper lite, åtminstone för att distrahera ett tag.
Jag vill absolut inte ge upp drömmen om barn! Jag kommer inte ge upp försöken innan någon säger till mig att det är absolut omöjligt. Jag kommer göra allt som står i min makt att bli förälder. Men jag vill bara inte känna att livet är utan mening om det skulle komma dit. Det är det jag menar med att acceptera situationen.
Du har rätt i att det var tvillingar. En dog tidigare än den andre, det kan ju vara så att den andre skulle ha överlevt om den första inte hade funnits. Men det kommer jag aldrig att få reda på. Tyvärr vill inte landstinget hjälpa till med ultraljud och övervakning. Kanske det går att få privat, det kommer jag nog undersöka till hösten.
Jag önskar dig all lycka med graviditeten och det kommande föräldraskapet!
Tack, jag kan inte riktigt pusta ut än och känna mg säker på att det verkligen kommer gå bra hela vägen, men jag hoppas så mycket och det är ju första gången jag är gravid så såhär nära har det aldrig varit förut!
Jag reagerar precis som de andra på att du verkar skjuta upp detta med att ta tag i vikten. Tror precis som emmalisa att det är utmärkt att komma igång nu under semestern. Håller också med om att det inte handlar om att gå till gymmet, utan om att göra små förändringar som man sedan kan öka stegvis när man känner att man får mer energi.
- Under semestern har du antagligen mer tid att planera och laga bra mat som också är god. Grilla är perfekt, bra kött, fisk, kyckling, grönsaker! Men hoppa potatissalladen och ölen...
- Mer tid att röra på dig.
- Folk i din närhet som också är lediga och vill hänga på, t.ex. att du och din sambo eller någon annan kommer överens om att gå en promenad efter frukost och en promenad på kvällen när det inte är lika varmt.
- Mycket lättare att hitta bra frukt och grönt = man kan äta goda efterrätter som är nyttiga.
- Möjligt att simma i hav, sjö eller utomhusbad, bra motion som inte sliter på kroppen oavsett vikt.
Jag skulle inte gilla att komma tillbaka till vardagen (jobbet) på hösten och försöka göra radikala livsstilsändringar, samtidigt som dagarna snabbt blir kortare, vädret blir sämre och alla runt omkring blir mer upptagna med sitt. Vardagen har sina rutiner, och om man t.ex. har byggt upp ett sockerberoende så finns det ju rutiner i det typ godbiten till eftermiddagskaffet, smågodiset framför tv:n på kvällen. Mycket lättare att inte gå in i de gamla spåren om man redan har brutit med sina "beroenden" och fått smak på annat.
Var inte så säker på att det du nu ser som att "njuta av semestern" är sämre och mindre njutningsfullt än att börja lägga om livet mot mer motion och bättre matvanor. Man ska inte underskatta den där känslan av att vara duktig som kommer när man sköter om sig! Särskilt om man på förhand bestämt vad som är "good enough", t.ex. att om man promenerar sammanlagt en timme och håller sig från godiset så får man vara riktigt nöjd med sig själv.
