Hur reagerar ni när ert barn busar?

Blev helt ställd nyss och vet inte riktigt ännu hur jag ska reagera. Vi bor i ett parhusområde där husen ligger ganska tätt. Många barn i området men bara några få i vår stora killes ålder, han är åtta.
Så idag när vi satt och åt så knackade det på dörren och när jag öppnar ser jag ryggarna på tre killar som skrattande rusar iväg. En av dem är en kille som ofta är hos oss och leker med vår son så när jag inte fick killarna att stanna gick jag hem till honom för att prata med hans mamma om det harmlösa buset. Tänkte att det är bra att ta det direkt så det inte upprepas. Inledde med att säga att min son verkligen inte är nån ängel och att han hittar på en massa bus men just idag kom jag på hennes son och att hon gärna fick prata med honom om det då det är jobbigt med en massa knackande när de sedan bara skrattande springer iväg.
Hon såg sur ut och sa att det minsann är jobbigt när min son knackar på hos dem sju ggr varje dag med, sen smällde hon igen på dörren. Kvar på hennes tomt, gömda bakom en buske sitter de tre fnissande killarna.
Jag blir först helt ställd och sen frågar jag pojkens pappa, som kom gående från parkeringen, om min son verkligen brukar knacka på hos dem sju ggr varje dag och sen skrattande springa iväg. Då min son har ett hinder som gör honom överdrivet noga med regler lät detta helt främmande. Pappan såg helt frågande ut och sa att han aldrig varit med om det och att han skulle prata med sin fru och son.
Alla känner alla i området och jag känner mig besviken och ledsen, jag har sagt till alla vuxna jag pratat med att om min son ställer till med något så är det bara att säga till oss så tar vi det med honom direkt och jag trodde även det gällde omvänt, om något av de andra barnen ställer till med något.
Ska inte vi vuxna vara förebilder för våra barn och åtminstone inte smälla dörren i ansiktet på folk.