Stör mig på grannungen

Vad jag har förstått så ligger hans mentala ålder kring 2-3 år (gissar mig fram...) och kan han nu inte fatta de tillsägelser som ts har beskrivit så borde väl dessa 2-3 år snarare va hans kroppsliga ålder och hans mentala på hälften? Men men... förstår va du menar. Nu riktade jag mig inte heller mot de som gett ts råd hur hon ska bemästra situationen, mitt förra inlägg var riktat till de som idiotförklarade hennes val att ge sina barn mat utan att utfodra gästen som hon tidigare bett gå hem.

Varför allt tjat om barnet?? Prata med föräldrarna istället!!! 

Och inget "mellan raderna" tjafs, utan rakt på sak!!!

Denna jävla konflikträdsla....... 

Ja, Ts vill ha råd, och mitt råd är att prata med föräldrarna och tala om att Ts och hennes familj vill ha egentid med HENNES familj och barn! Sen vilka råd hon vill ta får stå för henne isåfall!! 

Ts: Prata med föräldrarna och var tydlig med att ni behöver egentid!!

 

Du har svarat på det här inlägget "Anonym (annoyed) skrev 2013-07-25 00:32:08 följande: Förskoleåldern. Gav lite tidigare exemplet att om han är 5 år så har han fått diagnosticerad mental ålder 2,5." Det är uppenbart skrivet av TS. Man kan anta att du har läst åtminstone det.

Vi har ett par grannar som inte kan så mycket svenska som leker med vår 6 åring i princip varje dag så fort vi är hemma, en väldigt stökig 7 åring och sen en flicka på 2,5 år.. flickan går in till oss konstant.. jag är mammaledig till en 3 månaders bebis ensam hemma för det mesta.. så när hon kommer in behöver hon hjälp att gå på toa osv, sen vill hon alltid äta här, som i fredags kväll ville vi ha lite egentid bara familjen och äta taco, då står hon och vill ha, vi försöker förklara att det är färdiglekt för idag och att hon får gå hem.. då skriker hon och springer hem till sin mamma och säger till, så nästa dag när min dotter plingar på hos dom är hon arg på henne och säger att dom inte får leka för vi inte bjöd henne på mat

Får dina ungar ens något utbyte av att ha honom där om han nu är så liten i sättet?

Jag har förmånen att kunna vara hemma med mina barn. Jag har tre stycken, 3, 6 och 9 år. 

Våra grannar har två barn i ålder med våra äldsta. Problemet är att grannarna verkar tro att det faktum att jag inte jobbar innebär att jag fungerar som ett slags fritids.

Grannbarnen är här väldigt mycket och det kan bli lite jobbigt eftersom våra barn och grannbarnen inte har samma intressen.

Jag är ganska konflikträdd och vill inte gärna riskera att starta bråk så jag sa inget den första tiden (läs två år). Men så hände en sak som fick mig att tänka om.

Det var Luciadagen förra året. Vi har en tradition i vår familj att vi alltid bakar pepparkakor den dagen och det är något vi gör som familj. Alltså bara vi.

En stund innan, när vi -inklusive grannbarnen- ätit mellanmål sa jag till dem att det var dags att gå hem eftersom vi skulle vara upptagna resten av dagen. Svaret de gav fick mig att baxna.

"Det är ingen hemma, mamma har sagt att vi ska vara här tills hon kommer hem från affären och frissan". Jag frågade om mamma brukade säga till dem att komma till oss. Svaret "mamma vill att vi ska vara här för du är alltid hemma.

Jag tycker att det är jätteroligt att folk känner sig välkomna i vårt hem, både vuxna och barn. Kompisar får så gärna komma hit och leka men jag är hemma för mina barns skull. Inte för att vara en bekväm avlastningsplats för lata föräldrar!