fredag o bonus kommer. fy fan

Kan bara hålla med!

Du tycker inte att det är rellevant för en mer än dubbelt så gammal TS att sätta sig ned och ransaka, varför hon inte kan komma överens med ett 15 årigt barn? Innan hon börjar klaga på andra? Relationen är upp till TS att bygga, barnet är i beroendeställning, inte tvärtom.

Det är förmodligen klokaste av råd.

Umgås, prata, lär känna - GÖR saker tillsammans. Det är inga hemligheter hur man skapar band till människor, och det finns inga genvägar. Tid och ÄKTA engagemang.

Ett minst lika stort problem verkar vara att ny Bonusförälder går in med en föreställning om hur bonusbarnen SKA vara, och när dom inte är det, då är det Bonusbarnens FEL, inte förväntningen som var orealistisk. Hur kan man gå in och förvänta sig något i överhuvudtaget innan man ens lärt känna en person? Det är ungefär lika logiskt som att gifta sig med någon som man fått på rekomendation, utan att ha gått på en enda dejt, och bli förvånad över att förhållandet inte blir lyckligt. Precis samma sak.

Jag tror att en vanlig missuppfattning bland läsare är att styvföräldrar skyller på barnen. Det är väldigt svårt diskutera problem utan att nämna barnen, exempelvis min man låter pojken göra vad han vill, svårt att utelämna "pojken" men betyder ju inte att man anser att det är pojkens fel. Däremot torde det påverka relationen till pojken men fortfarande klarar nog de flesta att se att det inte är pojkens "fel". Likväl är relationen dålig och att umgås och till och med bo ihop med någon som man har en dålig relation med kan vara påfrestande.

Men du, om du tycker att det är upp till TS oavsett hur en 15åring beter sig för att hon är dubbelt så gammal, exakt när blir en individ själv ansvarig för sina handlingar enligt dig? 

Men sluta kalla en 15 åring för barn, det är en tonåring det handlar om.
En 15 åring är tillräckligt gammal för att kunna ta ansvar för sina egna handlingar. 

Nej, det tycker jag inte eftersom det inte finns någon anledning till det.
15 åringen är inte i någon beroende ställning till ts överhuvudtaget, han är fullt kapabel att klara sig själv. Det räcker att dom två kan vistas under samma tak, dom behöver inte kommunicera med varann mer än det nöden kräver.

Tack för tipsen! Jag vet faktiskt inte vad det är, tror det är för att det varit en del konflikter den senaste tiden och jag numera nästan förväntar mig att det ska bli svårt. Sedan tror jag det spelar en viss roll också att jag börjat längta så mycket efter ett eget barn.Fast nu var det inte riktigt så jag sa det... Jag sa att jag hade förväntningar på vilka känslor JAG skulle ha för DEM. Det innebär att det var mina förväntningar på mig själv och mina känslor som var orealistiska. Har aldrig sagt något om hur jag förväntat mig att barnen ska vara. De är precis såsom barn oftast är, roliga ibland, skitjobbiga andra gånger. För mig infann sig bara aldrig det där "älska dem som om de vore mina egna", vilket jag kanske hade tänkt.

Jag känner så väl igen känslan "och sedan finns ingen plats för mig". Jag brukar tröttna och dra mig undan. Hellre ensam på riktigt än ensam i ett rum med andra.

Har inga bra tips, ville bara säga jag känner igen. Har det inte så hela tiden men kommer alltid dit så småningom.

Är ju åtminstone skönt att veta att man inte är ensam. För ibland blir ju skuldkänslorna rätt stora då man inte orkar vara glad och aktiv så mycket som man skulle vilja. Det är svårt att hitta förståelse här på FL...