annacec

Äldre 26 Jul 18:45

36 svar

2 åring som precis fått syskon åka iväg 4 nätter med pappan?

Hej AP-föräldrar och övriga,

vi har precis fått en bebis och det är sommar och varmt och jag (mamma) sitter mest i soffan och ammar. Pappan klättrar på väggarna och vill ta storebror (2 år och 4 månader) och åka och hälsa på sin bror på landet i fyra dagar och nätter.

Jag vet inte vad jag känner inför det.

Å ena sidan känner jag att 4 dagar är länge för min 2 åring att vara borta från mig och är rädd han känner sig övergiven av mig

Å andra sidan förstår jag att sommaren inte blir så kul här i stan, att jag är tråkig mamma här hemma och att det kanske vore kul att komma iväg.

Är 4 dagar/nätter för länge för en 2 åring (som just fått syskon) att vara borta från mamma eller är det jag som överreagerar?

Pappan och 2 åringen har en bra relation, men det är jag som står för grunden (som de flesta mammor i denna ålder). Rent praktiskt så tror jag pappan grejar det även om jag tycker han kan glömma lite saker ibland (typ glömma sätta på solskyddskräm etc).

skogsvitter

Äldre 30 Jul 18:10

#21

MajaMu skrev 2013-07-30 17:55:40 följande:

Jag tycker också att anknytning är viktigt och har två trygga, glada barn! Visst kan långa, upprepade separationer (som varannan veckas boende) vara dåligt för anknytningen men ETT tillfälle???? Tror ni verkligen att relationen är så sårbar? Jag vidhåller att jag är övertygad om att sonen inte far illa över att åka bort med pappan - så länge de har en bra relation! Att ts hävdar att hon fortfarande står "för grunden" och att det därmed finns en ojämlikhet mellan hennes och pappans relation med sonen tycker jag är tråkigt. För spädbarn anser jag också att mamman kan ha en särställning men någon gång måste ju pappan få släppas in så att barnet får två likvärdiga föräldrar.

Nej det är inte bara upprepade separationer som avråds, utan längre separationer överlag. Experter brukar säga 2 år = 2 nätter. Längre än så är en risk men visst, vill man ta den risken så får man naturligtvis det. Det går absolut bra för vissa barn, men för andra blir det ju inte alls lika bra. Så hur ska man veta det i förväg?

Klart att inte anknytningen tar skada för resten av livet, men det är ju en onödig negativ påfrestning (alla separationer är påfrestande) och det kan påverka relationen till syskonet och till mamman väldigt negativt och försvåra starten för syskonet med en ny familjemedlem och en ny familjesituation. I synnerhet när semestertiderna börjar bli över och "vardagen" kommer när pappa jobbar och bara mamma är hemma med barnen.

Att TS skriver att hon står för grunden betyder bara att hon faktiskt har koll på hur det fungerar, vilket inte du tycks ha. Det kan i princip alltid bara finnas en primär anknytningsperson. Eventuella andra anknytningspersoner är sekundära, det betyder inte att barnet är otryggt med dem. Bara att barnet väljer den enda föräldern framför den andra när det är möjligt. Anknytningen fungerar som en hierarki, det är bara en som kan vara primär. Detta kan dock skifta, i mycket sällsynta situationer kan det skifta så ofta att det upplevs som att båda föräldrarna är primära. Men generellt sett så är det den som är/har varit föräldraledig som är/blir den primära medan övriga blir sekundära och det är inte sorgligt, tvärtom helt normalt och som det ska vara!

skogsvitter

Äldre 30 Jul 18:13

#22

tvättoman skrev 2013-07-30 16:21:54 följande:

Skogsvitter: Att folk peppar när det gäller att lämna barn skrikande behöver ju inte sammanblandas med denna pepp som förekommer i tråden. Det går liksom inte att för argumentationens skull dra paralleller till vad som helst som man själv råkar vara emot, eftersom jag - som peppar i denna tråd FÖR att pappan skall åka bor t- absolut inte skulle peppa i en tråd om att lämna barn skrikandes.

Vad är det som är dåligt/farligt med att pappan åker bort? vad kan hända? Vänligen sätt ord på denna rädsla ni bär på som har starka känslor mot resan. För TS skull kan det vara bra att definiera och prata om vad som gör dig orolig. Ett bra sätt också för att kunna skilja på känslor som är ens egna och känslor som handlar om oro för barnet.

Det är mindre än en vecka och barnet är så pass gammalt att det har ett språk, om än begränsat, och man kan således tala med barnet om vad som händer. Anknytningen tar INTE skada av detta. man förstör inte flera års nära relation på fem dagar.

Man måste se saken i ett ljuset av att det 1) är en engångshändelse och 2) är en resa som kommer ge barnet glädje, inte nåt traumatiskt som en sjukhusvistelse el likn.

Jag påstod aldrig att det är samma personer som förespråkar separationer som också förespråkar skrikmetoder osv. Jag sa att principen är densamma! Varför är det mer rätt i detta fall, än i de fall där folk hurrar på när en osäker förälder utsätter sina barn för att ligga och skrika ensam?

Vad det är för rädsla och starka känslor du pratar om vet jag inte riktigt, men se inlägget ovan om du inte förstår det här med grundläggande anknytning och separationer. Det är mindre än en vecka ja, men mer än 2 dagar vilket är vad som rekommenderas som max när barnet är 2 år.

MajaMu

Äldre 30 Jul 18:29

#23

Jag har hyfsade kunskaper om AP-teori och som jag förstår det finns en hirarki i anknytningspersoner och är den primära inte på plats söker sig barnet till en sekundär. Att låta pappan ta plats så barnet upplever största möjliga trygghet med honom kan inte vara fel. Men visst, vill man aldrig "ta risken" och i stället använda psykologiska teorier som utsäkt för att inte klippa navelsträngen så kan man väl göra det, men jag tror man gör både sig själv och framförallt barnet en otjänst. Jag brukar också använda mig av tummregeln om lika många nätter som år men det är när barnen åker till mormor, inte när de är med sin pappa. Som förövrigt också varit föräldrarledig...

skogsvitter

Äldre 30 Jul 18:54

#24

MajaMu skrev 2013-07-30 18:29:02 följande:

Jag har hyfsade kunskaper om AP-teori och som jag förstår det finns en hirarki i anknytningspersoner och är den primära inte på plats söker sig barnet till en sekundär. Att låta pappan ta plats så barnet upplever största möjliga trygghet med honom kan inte vara fel. Men visst, vill man aldrig "ta risken" och i stället använda psykologiska teorier som utsäkt för att inte klippa navelsträngen så kan man väl göra det, men jag tror man gör både sig själv och framförallt barnet en otjänst. Jag brukar också använda mig av tummregeln om lika många nätter som år men det är när barnen åker till mormor, inte när de är med sin pappa. Som förövrigt också varit föräldrarledig...

Nu är du bara löjlig som börjar snacka om att inte klippa navelsträngen osv. Uppenbarligen är det bara du problem med att andra inte tycker som dig, tydligen så stora att du måste klämma in personangrepp också. Att påstå att det skulle vara att göra barnet en otjänst att inte utsätta barnet för tidiga, långa separationer visar bara hur lite du har på fötterna.

annacec

Äldre 30 Jul 19:01

#25

Intressant att hörs olika perspektiv som sagt. Tack!

Nu har de åkt och vi ses alltså på söndag igen. Jag tycker att det är för lång tid, jag hade tyckt att ett dygn mindre hade gjort stor skillnad och två dygn mindre varit bäst. Men, jag antar att jag inte tycker det tillräckligt starkt för att lägga in något veto.

Vi får se hur det går. Rent sunt förnuft mässigt känns det som att det också beror lite på hur kul de har. Om vädret är bra, han har kul med kusinerna och pappan är "i nuet" med honom (om ni förstår hur jag menar).

Jag hoppas verkligen att det går bra. Min instinkt säger mig att även pappan kommer att komma fram till att det var lite för långt. Det är ju helt hemskt att man experimenterar så här... Men som sagt, det är speciella omständigheter. Man kan aspirera på att leva helt enligt AP, men ibland kommer livet mellan och man får kompromissa... Och försöka göra bättre nästa gång.

Pappan, som är väldigt engagerad, känner precis som många skriver, att det är nästan en förolämpning att barnet skulle vara mindre tryggt hos honom. Och han känner även att det är märkligt att det är mammans vilja som ska räknas främst. Sen håller han dock med om att mamman är nummer 1.

Det är svårt att särskilja vad som är egot (han är alltid tryggast hos mig) och vad verkligen är bäst för barnet (kanske är det ändå roligare med pappa och kusinerna i sommarstugan än hemma i lägenheten med mamma). Jag vet inte.

LottaF

Äldre 30 Jul 19:06

#26

Jag tror inte att barnet mår dåligt av att åka iväg med pappa. Kommer inte heller att känna sig bortvald av mamma. Risken är väl större att han känner sig undanskuffad hemma eftersom du tar hand om småsyskon en stor del av tiden och inte gärna tar iväg på längre uflykter som det verkar, Jag hade skickat iväg dem och önskat dem en riktigt trevlig resa och sen fokuserat på den lilla som är hemma dessa dagar. Visst kommer de att vara saknade men jag tror mer av dig än av sonen som har trygghet i pappa med sig. Lycka till

MajaMu

Äldre 30 Jul 19:18

#27

skogsvitter skrev 2013-07-30 18:54:10 följande:

Nu är du bara löjlig som börjar snacka om att inte klippa navelsträngen osv. Uppenbarligen är det bara du problem med att andra inte tycker som dig, tydligen så stora att du måste klämma in personangrepp också. Att påstå att det skulle vara att göra barnet en otjänst att inte utsätta barnet för tidiga, långa separationer visar bara hur lite du har på fötterna.

Det var en liknelse men du läser väl det du vill. Jag lägger ned nu för vi har uppenbarligen fundamentalt olika uppfattningar om pappans roll och betydelse. För det är pappan jag hela tiden pratar om, inte en perifier person. Jag får hoppas ditt sätt funkar bra för din familj, hos mig skulle det vara oacceptabelt.

skogsvitter

Äldre 30 Jul 19:56

#28

MajaMu skrev 2013-07-30 19:18:04 följande:

Det var en liknelse men du läser väl det du vill. Jag lägger ned nu för vi har uppenbarligen fundamentalt olika uppfattningar om pappans roll och betydelse. För det är pappan jag hela tiden pratar om, inte en perifier person. Jag får hoppas ditt sätt funkar bra för din familj, hos mig skulle det vara oacceptabelt.

Du verkar ju inte ens förstå vad "mitt sätt" är, men ja i vår familj anser vi att ett barn har två föräldrar och båda är anknytningspersoner och lika viktiga. Det betyder således att ingen av oss kör över den andra och drar iväg med ett av barnen i flera dagar. Det finns inte ens i vår världsbild.

Och TS, jag tycker din man låter hyffsat egoistisk som gör detta trots att du själv inte alls är ok med detta upplägg! Och framförallt är det oerhört respektlöst av honom att bara köra över dina känslor på det sättet och bara åka! Usch. Jag skulle bli väldigt ledsen och besviken...

annacec

Äldre 30 Jul 20:00

#29

Angående barnens pappa, ja det är lite respektlöst, men jag tror han inte menar det respektlöst utan mer verkligen inte förstår mitt perspektiv. Han är väldigt säker på och trygg med att barnet får det jättebra med honom.'

Sen är det väl detta med avståndet också. 7 timmar bil. han tycker det är för långt att åka för kortare tid. Plus att hans brorsa hyr stugan i en vecka och man ska "utnyttja tiden".

Men jag är ledsen och besviken och det hör inte hit egentligen för det är en annan historia sig, men vi kommer nog inte fortsätta tillsammans framöver, vilket kanske kan förklara lite runt att "mina känslor" inte är det viktigaste för honom.

skogsvitter

Äldre 30 Jul 20:05

#30

annacec skrev 2013-07-30 20:00:47 följande:

Angående barnens pappa, ja det är lite respektlöst, men jag tror han inte menar det respektlöst utan mer verkligen inte förstår mitt perspektiv. Han är väldigt säker på och trygg med att barnet får det jättebra med honom.'

Sen är det väl detta med avståndet också. 7 timmar bil. han tycker det är för långt att åka för kortare tid. Plus att hans brorsa hyr stugan i en vecka och man ska "utnyttja tiden".

Men jag är ledsen och besviken och det hör inte hit egentligen för det är en annan historia sig, men vi kommer nog inte fortsätta tillsammans framöver, vilket kanske kan förklara lite runt att "mina känslor" inte är det viktigaste för honom.

Hm ja jag börjar förstå att det ligger mer bakom, vilket förstås är trist. En tanke som snuddade mig är om han använder resan som ett maktmedel? Men så illa hoppas jag inte att det är! Ni kanske bara behöver hitta rätt nivå att kommunicera så att ni faktiskt förstår varandra?

Hoppas ni löser det till det bästa!

annacec

Äldre 30 Jul 20:15

#31

Nja, nej, inte maktmedel, vi har en superbra relation när det gäller föräldraskapet och vi spelar inga spel med varanra. Men lite kanske såtillvia att han vill nog visa för sig själv (och mig) att han klarar av det. Jag tror också han lite grann för sig själv tycker det ska bli skönt att komma bort ett tag. Hemma så är det ändå jag som (oftast) har sista ordet. Så utan att gå in för mycket i detalj runt detta, så finns det alltså förklaringar och orsaker på många plan, till varför pappan har stått på sig.

Airhostess

Äldre 5 Aug 00:08

#32

Men hur har du tänkt kring umgänge efter att ni separerar? Han kanske kommer vilja ha varannan vecka även om det inte rekommenderas när hen är så liten?

MajaMu

Äldre 7 Aug 17:02

#33

annacec skrev 2013-07-30 20:15:25 följande:

Nja, nej, inte maktmedel, vi har en superbra relation när det gäller föräldraskapet och vi spelar inga spel med varanra. Men lite kanske såtillvia att han vill nog visa för sig själv (och mig) att han klarar av det. Jag tror också han lite grann för sig själv tycker det ska bli skönt att komma bort ett tag. Hemma så är det ändå jag som (oftast) har sista ordet. Så utan att gå in för mycket i detalj runt detta, så finns det alltså förklaringar och orsaker på många plan, till varför pappan har stått på sig.

Hej. Har de kommit hem nu? Märker du någon skillnad på pojken?

annacec

Äldre 18 Aug 13:09

#34

Hej! Ja, nu är vi hemma allihop. Jag åkte ned och mötte upp dem efter utsatt tid och så var vi alla ytterligare två veckor på landet. För min del var det jobbigt (jag har strulig amning och jag ville som sagt vara hemma och fokusera på den), men lyckades så till vida att bebisen har gått upp i vikt. (Men detta med amning är ju en separat diskussion).

Storebror... ja, vad ska man säga. Jag vet inte. Sitter och googlar två-årstrots nu. Han har verkligen förändrats. Inte så mycket tror jag pga denna vecka, men alla saker ihop. Jag känner att mycket också är mitt fel, jag tycker det är SVÅRT att ha en bebis och en 2-åring. En stor anledning till att det är svårt tror jag är amningen (jag är så osäker på om den fungerar.. en fjärdedel av dygnet sitter jag fast i soffan och tre fjärdedelar oroar jag mig över bebis som sover för mycket).

Vad säger ni AP föräldrar? Amning är ju det allra heligaste... men ska man skita i amningen om man märker det drabbar storasyskonet? Men det är ju så kort tid. Och om en vecka börjar förskolan.

Jag blir ofta arg på storebror. Han vägrar borsta tänderna. Han klättrar på mig. Han sliter och drar i allt. Häller ut mjölken. Kastar leksaker. Mellan varven är han ochså väldigt go... Men jag har så kort tålamod. Jag skriker :( och jag hatar att jag skriker...

Hmm. Kanske måste starta en ny tråd, men om ni läser detta får ni gärna svara här. Kände det var så mycket vettiga personer i denna tråden ;)
Behöver lite guidning. Mina kompisar pratar inte om att det är tufft att få ett syskon. Där är det mycket "perfekta bilden" utåt.

Tack!

Alexi

Äldre 18 Aug 13:20

#35

annacec skrev 2013-08-18 13:09:50 följande:

Hej! Ja, nu är vi hemma allihop. Jag åkte ned och mötte upp dem efter utsatt tid och så var vi alla ytterligare två veckor på landet. För min del var det jobbigt (jag har strulig amning och jag ville som sagt vara hemma och fokusera på den), men lyckades så till vida att bebisen har gått upp i vikt. (Men detta med amning är ju en separat diskussion).

Storebror... ja, vad ska man säga. Jag vet inte. Sitter och googlar två-årstrots nu. Han har verkligen förändrats. Inte så mycket tror jag pga denna vecka, men alla saker ihop. Jag känner att mycket också är mitt fel, jag tycker det är SVÅRT att ha en bebis och en 2-åring. En stor anledning till att det är svårt tror jag är amningen (jag är så osäker på om den fungerar.. en fjärdedel av dygnet sitter jag fast i soffan och tre fjärdedelar oroar jag mig över bebis som sover för mycket).

Vad säger ni AP föräldrar? Amning är ju det allra heligaste... men ska man skita i amningen om man märker det drabbar storasyskonet? Men det är ju så kort tid. Och om en vecka börjar förskolan.

Jag blir ofta arg på storebror. Han vägrar borsta tänderna. Han klättrar på mig. Han sliter och drar i allt. Häller ut mjölken. Kastar leksaker. Mellan varven är han ochså väldigt go... Men jag har så kort tålamod. Jag skriker :( och jag hatar att jag skriker...

Hmm. Kanske måste starta en ny tråd, men om ni läser detta får ni gärna svara här. Kände det var så mycket vettiga personer i denna tråden ;)
Behöver lite guidning. Mina kompisar pratar inte om att det är tufft att få ett syskon. Där är det mycket "perfekta bilden" utåt.

Tack!

Du, så där är min tvååring också ibland och han har inte fått småsyskon. Jag tyckte att han som är en väldigt lugn kille i sig bara fick världens humör där någon gång i vintras och det blev plötsligt konflikter om allt (han blir tre nu i november). Och det trots att han är lugn och trots att han är väldigt verbal. Dvs tvååringar är ju den absolut värsta åldern när det gäller att de vill göra precis allt själva men kan väldigt lite och blir vansinniga däremellan. Man har ju olika strider i olika familjer men som sagt att det är tufft nu är inte konstigt. Och att du då som kämpar med amning och sömnbrist mm har dåligt tålamod förstår jag fullkomligt. Din man måste ju ta så mycket han kan nu med äldsta för att avlasta dig som ammar mycket. Kan han ta lämningarna nu i början på förskolan så att du får lugna morgnar?

Och för mig har amningen varit superviktig, jag har prioriterat det stenhårt med båda barnen men det är ju så olika hur man känner. Valet är ditt och ingen annans. Men varför är du så osäker på amningen, är bebisen inte nöjd? Viktuppgång brukar ju vara det bästa tecknet på att bebisar får i sig maten. Kan du kontakta amningshjälpen och bolla lite med dem kring vad som fungerar och inte och var din oro sitter?

annacec

Äldre 18 Aug 14:56

#36

Skönt att höra!

Gällande amning så bara känns det som att han inte får i sig och att han äter väldigt lite och sällan. BVC säger han går upp tillräckligt (ca 40 gram per dag dvs drygt 200 gram per vecka hittills), men det känns alltid som att "shit, nu har brösten sinat" eller "nu har han bara sovit i ett dygn". Och detta gör att jag inte vill hitta på något utan mest sitta hemma om dagarna...

Min man - som ju alltså är min särbo - gör rätt mycket, men vi har morgonen och kvällarna själv. jag bor i en tvåa så det är väldigt trångt, vilket gör att det konstant är kaos när vi är här alla fyra. Så pappan och storebror åker iväg om dagarna och gör något själva... Och det är bra, för då får jag lugn och ro. Men det ger mig ångest, för det känns som jag inte bryr mig om storebror..

2 åring som precis fått syskon åka iväg 4 nätter med pappan?

INNEHÅLL