Barn uppfostran?! Råd Tack!
Min sambo har två barn i 10 års åldern, tyvärr rätt curlade sedan tiden med att det går snabbare och lugnare att göra allt, inklusive duscha dem från topp till tå i en ålder då man klarar att duscha i skolan... (då vet ni vart ribban legat).
Min sambo ansåg att jag var högst sårande när jag påpekad att de inte klarar av vardags saker som de flesta ungar kan.
När han sedan rannsakade sig själv och insåg att han, jag eller någon han kände inte vart så passiva i denna ålder.
Vi rörde om i grytan, vardags saker ska funka tex att man ställer in sin disk i diskmaskinen, man lägger tvätten i tvättkorgen för att få det tvättat, man ska kunna shampoonera håret och sköta det om man har långt hår, tar man fram massa saker så ska man ta bort det, man klipper inte figurer av en hel toarulle och låter skräpet ligga på golvet, man tar inte ett glas mjölk och ställer glaset i vardagsrummet och ställer aldrig in mjölken. (gäller ej hur de skötee deras rum, de ska städa dem själva så hur de gör där inne struntar jag i, det är allmänna boytan jag menar).
De grejar inte detta... har tagit 3 år nu med att man varje dag måste säga till för de bara går ifrån allt.. sist gick ena ifrån en varm limpistol på en tidning! Vill inte veta vad som kunnat hända men informationen om hur farligt det är går inte in..
Den ena har blivit mycket väl anpassad till dessa regler, att vi tar hand om egna skräpet och har ofta gått på sitt syskon om denne ej gjort sin del i att tex plocka in frukosten dem intagit själva (ny företeelse sedan jag kom in, förut blev de serverade utan att plocka fram en pinal)
Den andra går det nästan sämre med varje dag.. och nu har vi kommit till ett vägskäl... hen är trött på att vi tjatar och bråkar på hen om alla saker hen inte gör, hen tycker inte att hen gör fel i att skita i allt för hen gör lika mycket hos mamma, motfråga var vad mamma tyckte om att hen gör så samt att mamma kanske blir ledsen över att de inte hjälper till...
Svaret var;
Mamma tjatar tydligen aldrig för hon städar deras rum, lägger in deras kläder i garderoberna, man slipper äta grönsaker och nyttig mat, man får faktiskt äta panpizza till mellis och kvällsmat, man behöver inte röra sig och gå ut och gå med resten av familjen (hen är överviktig och skolan har vart på oss mycket i rörelse och kost - vi har dock en sund kosthållning hos oss med lite lyx ibland då vi struntar i allt nyttigt men det är typ någon lördag hit och dit).. Vi struntar egentligen i vad mamman gör på hennes vecka men vi tycker att det är synd att hon går runt som en städtant när barnen gott kan hjälpa henne.. vet att det skulle göra henne glad om hon fick lite avlastning i vardagen.
Vi har förklarat ideligen för barnen att hos oss är det våra regler och våran mat, vi gör det inte för att jävlas med dem utan för att hjälpa dem bli vana med sådant tills de är vuxna och för den överviktiga har vi berättat om alla risker med att äta så dålig mat som hen vill jämt. (Vi pratar aldrig om utseendet eller vad andra tycker utan bara i må bra i kroppen och inte bli sjuk perspektiv).
Men nu är det skrik som bara den att hen vill bo hos mamma för vi är så dumma och tajtar om sådant som mamma bara gör utan att säga ifrån, de har delad vårdnad och jag tror inte mamma vill ha hen varje vecka för denna dispyts skull...
Men vad ska man göra? Hur blir jag inte elaka styvmorsan och pappa elak för att vi måste försöka få en fungerande vardag där de ska kunna saker som många 4-5 åringar klarar.. har ni några tips? Eller ska vi låta allt bero eller ska man börja curla dem eller ska man ta allt de struntar i och lägga i en IKEA kasse och ställa mitt på golvet i deras rum oavsett om det är disk eller sönder klippta toarullar?
Börjar bli trött mentalt av detta, speciellt om de klagar på att det är grus på hallgolvet medan jag står och dammsuger trappen ned till hallen.. tycker man inte ska klaga när man själv aldrig tänker göra något åt det..