Jag vill inte jobba

Du ser, du tjatar om arbetsgivare, arbetsgivare, arbetsgivare om å om igen, jag/vi m.fl är inte intresserad av att leva efter vad andra tycker eller vill att jag/vi ska göra.

Vi har idag skapat ett samhälle där allt fler mår dåligt, där klyftorna ökar (fördelningen av vinsterna i ett föetag, till nackdel för löntagarna har konstant minskat de senaste 30 åren)  
Vi har inte nån lust att delta i den här idiotin som enbarty går ut på att jobba tills vi stupar, utan har hittat ett bättre sätt att leva, ett där pengar är sekundärt å där livskavlité är det primära.

Å du, när du saknar all kunskap om hur andra människor/kulturer lever, låt då bli att skylta med din dumhet, det förtar helt den lilla trovärdighet du möjligen har..

Det finns ju självklart jobb där du inte jobbar såna tider. Jag jobbar kväll med mitt supertroligt jobb fyra-fem dagar och sedan är jag ledig fyra-fem dagar och så rullar det på. Världens bästa schema! Fast just ja, då är jag utbildad till mitt yrke och fick jobbet av 1500 sökande. Min poäng: väx upp.

Jamen då har ju du funnit en väg i livet som gör dig lycklig, och så länge din pojkvän är med på noterna, så tycker jag faktiskt att ni ska fortsätta med det som passar er

Tyvärr kan inte många leva det liv dom vill, pga dålig lön som inte räcker till spar, eller ensamstående med barn, sjuka.....inga arv eller tillgångar som mark eller skog, eller annat som går att leva av, utan är tvingade att jobba för att överleva....pengar styr landet, oavsett vad man tycker om det...

Men alla förtjänar att vara lyckliga, och om man blir det av jobb eller ej, är oviktigt egentligen.....så länge man inte utnyttjar andras hårda arbete för att kunna slappa........... 

Tyvärr kommer det att bli allt fler som känner som du gör.., för det du beskriver är många arbetsgivares våta dröm.., en anställd som lydigt slavar till en skitlön helt utan ambitioner..
Inte tror du /hoppas du? Säg det till Alliansen som vill höja pensionsåldern för att kunna suga ur lite mer av oss..
Iofs ett måste när gränserna stängs å invandrarna har kastats ut, kvar i Sverige kommer ju bara att finnas gamlingar då.. 

Du blandar ihop saker, det är stor skillnad på att kunna välja å att bli påtvingad..
Å som det ser ut idag så blir den övervägande majoriteten människor påtvingad en livsstil, vilket gör att vi idag ser allt fler som mår psykiskt dåligt.
 
Jag ser heller inte att vårt svenska samhälle skulle vara på väg till det bättre, utan tvärtom till det sämre..
De flesta makthavare å arbetsgivare verkar vara helt eniga om, att vi måste jobba mer å längre för mindre lön.

Så att allt fler i Väst söker sig till andra delar av Världen, där dom hittat en livsstil som bättre stämmer med sin egen övertygelse, är bara naturligt å fullt begripligt..
Vi som kan flyttar såklart till platser som gör att vi får ett bättre liv, med mer innehåll å mer livskvalité..
Vi är helt klart priviligerade, det är jag medveten om, men det är inget jag tänker be om ursäkt för.., jag/vi har utan att snylta eller trampat på någon, åstadkommit den här möjligheten helt på egen hand.

Å så är det för många, troligen för majoriteten av de som måste gå till ett jobb idag..
Jag ser ju själv hur yrkestoltheten som fanns hos många arbetare när jag var ung, den är helt borta.., idag är det oftast enbart pengarna som styr.. 

Och vad tycker du TS har för alternativ, det är ju det tråden handlar om

Alla allternativ.., eller hon ska försöka hitta ett sätt att leva som gör att hon mår bra..

Jag tror det svåra för de flesta av oss, är att erkänna att vi inte trivs med tillvaron, vi är fostrade av både föräldrar, vänner å makthavare att alltid "göra vårt bästa" vilket oftast betyder att vi ska göra som alla andra, det politiskt å för vårt samhälle rätta, då oftast med avseende på hur makthavare vill att vi ska agera..

Å tänker vi lite på vad det betyder, så är det inte så konstigt att så många (allt fler) mår psykiskt dåligt.., Kraven blir allt högre å fler, därmed så blir det allt fler som inte kan leva upp till kraven..

Ur det uppstår det två grupper, vi som kan, vi drar till annat ställe, de som saknar möjlighet blir kvar å mår dåligt, utan nån vidare ljus framtid..

Med tanke på det, så hoppas jag TS å alla andra som känner som henne vågar lita på sig själva å inte ge efter för trycket från vänner å samhälle.
Men exakt vad hon ska göra kan bara hon själv svara på.., det kan ju vara allt från att göra ingenting å trivas med det, till att.., ja va fan som helst..

Frågar du mig så hade jag aldrig kunnat ana hur mitt liv skulle te sig nu å vilka åsikter jag har idag, bara för 10-15 år sen..
Så jag tvingas väl tacka Alliansen å deras människofientliga politik, till att jag/vi har hittat vår plats på Jorden, där många lever på det sätt vi tycker passar oss.., just nu bör jag väl tillägga..  

Fast ts har ju precis gått ut gymnasiet, inte konstigt att hon inte vill jobba då när hon precis har sluppit ur år av fångenskap och inte lärt sig hur tillfredsställande det faktiskt kan vara att göra rätt för sig utan är antagligen ganska van vid att bli uppassad. Jag har svårt att tro att hon redan mår dåligt för att hon inte kan leva upp till några särskilt höga krav på sig, i så fall handlar det nog mer om att hon är illa förberedd för vuxenlivet.

Hur du än vrider och vänder på saken är vi alla beroende av kulturen och det är väldigt få som lever bara av vad jorden ger utan att anstränga sig, och vi måste alla kunna ta ansvar för våra egna liv och vår egen försörjning. Antingen lever du på kapital du jobbat ihop, eller ärvt, eller också lever du av någon annans arbete (och har du verkligen tjänat ihop ordentligt med kapital är sannolikheten ganska stor att du i själva verket parasiterar på andras arbete, även om du inte alltid tänker på det).

Men jag håller med dig om att alliansen har en människofientlig politik. Oavsett regering kommer vi dock alltid att behöva folk som arbetar och som kan ta ansvar för sig själva. Det är inte per definition människofientligt.

Själv jobbar jag halvtid och är jättenöjd med det. Jobbet jag har är också inom ett personligt intresse, så det hjälper att hålla motivationen uppe. Halvtiden är pga att jag psykiskt inte klarar av mer, men utöver det så är jag glad att jag även har tid över till mig själv och inte behöver vara borta hela dagarna med jobb. Lönen är omkring 8000 i månaden och självklart har jag accepterat att det är vad jag har att leva med. Men jag tycker att så länge jag är glad, mår bra och har tillräckligt med inkomst för att betala räkningarna så behöver jag inte sikta på något heltidsjobb bara för att samhället säger att alla ska jobba fulltid.

Visst behöver vi folk som arbetar, men vi behöver absolut inte det samhälle vi har idag, alltså ett samhälle som enbart drivs av möjligheterna för några få att bli löjligt rika.
Å eftersom Sverige passerat sin topp, så tvingas vi vare sig vi vill eller inte, att förändra hela samhället, hur vet jag inte, inte mer än att vi antagligen får finna oss i att inte kunna leva i samma överflöd som nu, det kommer vi inte att ha ekonomi till.., eller rättare sagt ni kommer inte att kunna det.., själv är jag då död å har försvunnit ut genom skorstenen på nåt krematorium   

Räddningen skulle kunna vara att Sverige föryngrar sin befolkning, men eftersom allt fler skriker om att vi ska göra tvärtom å kasta ut alla invadrare, de som snart är dom enda som skaffar barn är det lika osannolikt som att vi ska börja odla upp Sverige igen, å göra oss självförsörjande vad gäller vår mat..
   
 

Helt otroligt att läsa hur trångsinta en del människor kan vara. Visst kan detta handla om en mognadsfråga, men att kort och gott dra den slutsatsen utifrån vad rubriken säger är otroligt långsökt.

Jag har precis fyllt 35 och kände precis på samma sätt som du när jag var i din ålder. För mig har det aldrig gått över. Jag jobbar idag heltid, eller till och med mer än heltid med ett jobb som är någorlunda varierande, betalar bra, har flexibla arbetstider och schyssta arbetskamrater. Allt man kan önska sig, egentligen. Problemet är att jag känner mig ofri. Jag HATAR att gå upp på morgonen, HATAR att tvingas luncha med mina kollegor, AVSKYR att sitta i möten och lyssna på dumma människors ännu dummare idéer och allt detta tar jag ut över min kära sambo när jag väl kommer hem genom att inte ha ett uns energi kvar för något socialt umgänge.

Så här är min tröstlösa poäng: Det är långt ifrån säkert att du kommer känna en vilja av att gå till jobbet om 10 år. Det är fullt möjligt att du förr eller senare inser att det inte är hållbart att leva på veckans pojkvän och skaffar dig ett 9 - 17, men tro inte för allt i världen att du växer upp och plötsligt tycker att det finns en glädje i arbetet! Mitt råd är istället att utbilda dig, fort som bara den så att inte studieskulderna läggs på hög, skaffa ett välbetalt jobb som har flextid, och skriv sedan av timmarna på Espressohouse eller på golfbanan som "lunchmöten" medan du klockar ut lite tidigare varje fredag för att sedan sticka hem och trycka ner ansiktet i ett glas chateau-bag-in-box.

Personlig assistent kanske skulle passa dig, visst det kan vara långa pass men du jobbar inte varje dag, du jobbar både dag, kväll och natt och man gör egentligen inte så mycket om man säger så. :)

Jag är 22 år och får bara tag på jobb jag inte trivs med, där man slavar och sliter och knappt får ut någon lön, men jobbar på ändå för erfarenheten behöver man ju sen.. Vill inte heller jobba så som läget är idag och drar mig varje dag för att gå till jobbet. Tack och lov har jag bara tre veckor kvar och ska sedan börja plugga.

Precis! Kan tjäna mycket pengar och jobba lite när man vill!

Jag har alltid haft hög arbetsmoral och alltid velat göra mitt bästa, så jag kan inte riktigt relatera till dig, däremot kan jag känna igen mig i känslan av att vilja stanna hemma och slippa arbeta samt paniken när man inser att man förväntas jobba i minst 45 år tills man äntligen får gå i pension. Jag mådde dåligt inför tanken på att söka jobb efter gymnasiet, inte pga lathet, men på grund av att det var tryggt hemma, ingenting skrämmande, på arbetsmarknaden fanns det mängder av skrämmande inslag och stora potential för att misslyckas och få sparken eller inte klara av arbetsuppgifterna och bli en belastning för arbetsgivaren,. För krasst sett kunde jag ingenting, hade ju inte jobbat tidigare, hade inga erfarenheter och uppfattade mig själv som dummare än tåget och allmänt misslyckad. Hade världens sämsta självförtroende så det var väl där skon klämde egentligen,

Jag hade dock ingen som kunde tänka sig att försörja mig så jag hade ju inget annat val än att börja skicka ut arbetsansökningar till höger och vänster, fick  till slut vikariera några timmar här och var på olika ställen med väldigt okvalificerade arbetsuppgifter. Upptäckte att  jag inte var så himla kass på allting som jag inbillat mig, klarade arbetsuppgifterna alldeles utmärkt och fick bättre självförtroende av det. Det var bra att tvingas ut i arbetslivet, jag hade inget val visserligen, men det fanns ju ingen möjlighet att gömma sig i hemmet och längta till pensionen, det var bara bita ihop och ge sig ut i arbetslivet. Att man sedan inte behöver jobba heltid är en annan sak, tycker man att man klarar sig på enstaka tusenlappar i månaden så står det ju en fritt att bara ta timmar här och var eller satsa på ett deltidsjobb. men att aktivt gå in med inställningen att pojkvännen ska försörja en, det är varken rättvist mot sig själv eller mot sin kille. Jag skulle själv iaf  inte vilja försörja någon som aktivt väljer att inte jobba och därmed förväntar sig att jag ska försörja honom (annan sak ifall han blir sjuk, skadad eller ofrivlligt arbetslös)

Inte jag heller.Det tar emot.Stressen,kollegor och annat .Vill ha det lugnt.Vilket jobb ska jag ta.