Handen på hjärtat, älska bonusbarnet som ens eget?

Självklart känner jag olika, skulle aldrig påstå att jag älskar min bonus som mitt barn, tycker om honom och vi funkar bra ihop. Bonussonens pappa skulle aldrig kräva eller förvänta sig något annat, det hade ju bara varit konstigt. Fattar inte vem som tror att man måste älska någon "bara för att" man älskar väl de man älskar, det är ju inte mer med det. För mig är känslorna för dem två inte ens i närheten av varandra.

Jag försökte. Och misslyckades.
Jag respekterar barnen. Jag behandlar dem lika som mina egna biologiska barn. Alla barnen har egna rum, egna leksaker, hela och rena kläder o.s.v. Samma regler i den mån det fungerar. Men läget blir inte lättare av att bonusbarnen har diagnoser och är utåtagerande så mitt barn får stryk dagligen om vi inte stirrar på bonusbarnen hela deras vakna tid.

Av min mans släkt så ses jag som den elaka styvmorsan för jag och min man sätter regler som ska följas. (inga konstiga regler utan typ - var snäll med de andra - kasta inte mat / bestick vid bordet - lyssna på de vuxna - o.s.v.)

Så nej, pga biologiska mamman till mina bonusbarn som inte har några regler för dem så de får göra precis som de vill gör att det enda vi gör här är att bråka (både jag och barnens bio.pappa känner samma sak) För hos bio.mamman "får vi göra som vi vill" är jag så j********a less på att höra.

Just nu försöker jag överleva varannan vecka.

jag tycker inte alls om min bonus. men egentligen är det inte ungens fel.utan föräldrarna som behandlar honom som en bebis..han är ju bara 17..

Jag har inga egna barn men min sambo har en dotter. Jag älskar henne som jag älskar mina bästa kompisar. Skulle vi bli osams så man blir arg så har jag inga problem med att skita i dem (även om det skulle vara otroligt tråkigt att inte ha dem i mitt liv, men jag skulle inte bryta ihop och bli deprimerad), jag antar att det inte är så man känner för sina barn :P

Jag älskar mitt bonusbarn som om hen var mitt eget barn. Har varit med sedan hen var två år och har inga egna biologiska barn iofs. Det är verkligen genuint. Visst var det en omställning till en början - jag var 38 år och hade inte en tanke på egna barn - men jag fick bli en del av den här familjen. Hade inställningen att barnet och pappan kom som ett "paketerbjudande" från början och är så lycklig att de båda ville ha mig i sitt liv. Barnet är sju år nu och jag har dragit högsta vinsten. Växelvis boende med biomamman och hon och jag har lärt oss att uppskatta varandra. Solskenshistoria? Ja - men alldeles sann. Mitt hjärta stod helt öppet för denna familj OCH för den kvinna som en gång födde detta barn. Hon vet att jag älskar hen som som min egen men eftersom ingen försökt göra henne till mindre mamma eller ta hennes plats så är hon glad över att det är så. Biomamman var också en del av paketerbjudandet när jag träffade en man med barn. Jag valde att se det så.

Det är underbart att du känner så, men jag tror att många som haft (små) bonusbarn innan de fått egna, upptäckte att den kärlek man känner till sitt eget barn inte går att jämföra med något annat. Men med det inte sagt att kärleken man känner till bonus inte är äkta, men annorlunda.

Så du kan definitivt (precis som tex Brumma) älska ditt bonusbarn. Men inte säga att du älskar henne/honom som ditt eget. För den kärleken är speciell.

Vilket som sagt inte gör din kärlek mindre värd! 

Jag vet att du inte rackar ner på mitt svar, ´men frågan i rubriken var om man älskade bonus som sitt eget barn. Och det är ju det jag gör utifrån den horisont jag känner till. Det är så det känns. Och det var svaret på TS rubrikfråga. Kan då inte heller adoptivmammor älska sina adoptivbarn som sina egna? Det är det som kommer närmast det jag lever i. Jag förstår hur du tänker men lite trist att tala om att jag inte kan säga att jag känner som jag gör - det var onödigt även om jag vet att du inte menade något illa. Det gjorde mig ledsen. Biomamman och jag har talat om detta och hon tycker absolut inte att det är konstigt att jag känner så det gör att hon är trygg med att barnet är hos oss. Hon är en stor människa och jag är glad att hon är så öppen och generös. Att kärlek inte kan förminska en annans kärlek utan att det bara genererar mer kärlek.

Det var absolut inte min mening att racka ner på ditt svar eller att göra dig ledsen. Det ber jag så hemskt mycket om ursäkt för.

Jag läste nog ditt svar lite färgad över alla här inne på FL som fördömer oss bonusmammor som säger att vi inte borde få vara del i en familj med bonusbarn om vi inte älskar dem lika förbehållslöst som vi älskar våra egna barn. Jag anser det fullt naturligt att man inte gör det.

Hade jag inte haft egna barn, så hade jag också älskat bonus som mitt eget, då jag inte hade referens av att ha egna barn.

När det gäller adoptivbarn, så säger en av mina bästa vänner (som har två adopterade barn och ett biologiskt) att de två äldsta är så otroligt älskade då de var så efterlängtade och "svåra" att få och det är hennes barn sen de var några veckor gamla och hon är den enda mamma de har förstås, men till och med hon förstår och vågar känna att det är en annan kärlek till det biologiska. Inte en sämre, hon älskar dem alla, men på olika sätt. Och det är hon helt OK med. Och hennes barn far inte illa av det heller. Inget barn känner sig mindre älskat än något annat. Så även där kan det nog vara olika. Som jag förstått det, utifrån mina referensramar.

Jag tycker att det låter som att ni har en fin och kärleksfull relation, eller att ni alla har det i din familj, men jag förstår vad Anonym(Olika kärlek) är ute efter. Jag tror att ts mest riktade frågan till de som både har bonusbarn och egna barn och det var utifrån det perspektivet (Olika kärlek) svarade förmodligen. För de allra flesta föräldrar är nog kärleken till sin egen avkomma omöjlig att jämföra med någn annan, den har en närmast primal drift, den där som gör att mammor klarar av att lyfta en bil för att rädda sitt barn. 

Jag älskar inte mina bonusbarn som mina egna barn.

Jag gillar dem! Gillar dem massor. Och jag behandlar dem väl, hjälper dem med läxor, ser till att vi har mat hemma som de gillar. Gör gärna roliga saker med dem när vi är lediga.
På det sättet är det ingen skillnad.

Men känslan med mina egna barn är annorlunda. Bonusbarnen är... familjemedlemmar som jag bryr mig om och vill ska ha det bra. Men mina egna barn är ju MINA BARN! Som jag skulle offra min arm för utan att tveka. Ge mitt liv för. Det är en annan slags kärlek.

Jag säger inte att det är så här för alla. Men för mig är det så. Och det är inget jag har dåligt samvete för.      

Så är det för mig också. Jag tar hand om bonus som om hon vore min egen, men älskar henne inte som mina egna. Jag tror inte ens jag kan säga att jag älskar henne alls faktiskt. Jag tycker om henne massor, och jag vill att hon ska må bra och vara trygg och lycklig, men inte mer än så.
Och det är helt OK både för mig, för henne och för hennes pappa :)

Det är naturligt att känna mer för sina egna barn och mindre för andras oavsett vems andras de är. Om man har varit med i ett barns liv från en tidig ålder och länge kan säkert starkare känslor finnas, men det är inget man kan planera för eller framkalla och absolut inget man ska ha dåligt samvete över. Hon älskar säkert inte dig som sin mamma och pappa heller och det är ju inte det minsta konstigt.