Har ser er relation till bonusbarnen ut?

Sa jag att hånle hade med borderline att göra?? Jag tror inte det är ärftlig. Skrev jag det. Det är synd om ett barn som växer upp med en mor med narcissistisk personlighetsstörning. Det är inte jag som tror hon har det och borderline utan hennes familj som tror. Dottern är jag rädd för därför att hon har puttat in mitt barn i vassa kanter och lagt kuddar över ansiktet på bäbisen,kanske är det vanlig men att efteråt hånle när halvsyskonet blöder o får åka till sjukhus är väll inte direkt vanligt. Hur vet du vad mitt resonemang är? Du skriver som om att jag menar att det är ärftligt och att hånle har med borderline att göra. Du lägger åsikter i munnen på mig. Diagnosen narcissistisk personlighetsstörning kan visst ge utlopp att skada andra och att växa upp med en mamma som är sjuk ger väll inte flickan speciellt friska värderingar o syn från början då hon präglas av sin mor.

Nej jag skulle aldrig våga säga att hon skall gå i terapi. Sist gång hon var här pratade hon illa om mina barn mity ovanför huvudet på dom och hon har gjort sådana saker som gjort mig så rädd att jag skakar när jag ser henne. Vi kämpar istället för att få vårdnaden om barnet då hon har börjat berätta konstiga saker om sin mamma. Döm inte mig från det lilla du vet. Vad tänker du med? Tror du inte det kan ligga mer bakom än det lilla som får plats i ett inlägg på fl? Eller just ja.. Jag är ju den elaka styvmorden och dom har alltid fel

Inter bra alls tyvärr... 19 årig bonusson som bor hos oss på heltid. Sköter inte skolan, sin hygien, sitt rum, eller hjälper till hemma... Blir tyvärr mest irriterad av att se honom...

Bonusdottern bor själv (har aldrig bott med mig) och där fungerar det helt ok. 

Just nu: Fötvivlad. För att barnet inte mår bra, min man vill inte ha barnet på heltid och mamman klarar inte av det. Jag har ingen bestämmanderätt.

Annars: Barnet är en pest och plåga emellanåt, men jag vet ju att det är pga måendet och tycker om barnet för den det är, men jag älskar det inte på samma vis som jag älskar mina egna. Men det påverkar inte mitt agerande gentemot barnet. Barnet tillhör hit på samma vis som mina egna.  

De är helt ok. Vi kan leva tillsammans, det funkar hyfsat, men de är inte något jag skulle sakna om det tog slut eller min man avled precis.

Jag respekterar och tycker om mina bonusar, trots en massa attityd och trams emellanåt, men vi pratar väldigt mkt och det brukar komma fram var skon klämmer, om än lite försent..

Dom ingår i min familj precis som resten av medlemmarna gör och jag gör samma för dom som för mitt eget barn.. Jag älskar hela min familj fast det inte är riktigt samma kärlek för dom som för mitt eget, men inte långt ifrån..

Trots allt strul med deras mor så har barnen inget att göra med att hon är ett psykfall.. Men kan erkänna att det finns situationer då jag skulle kunna kasta ut dom och aldrig mer vilja se dom pga vad deras mor påverkar dom med.. Men det går över lika snabbt igen... Och kan ju påpeka att det finns gånger då mitt eget och min man också skulle kunna säljas billigt på blocket men det är ju så det är i verkligheten..

Jag tål inte min bonusunge. Har aldrig gjort, och kommer aldrig att göra. Tur att hen bor 20 mil ifrån oss, så jag slipper se hen.
Jag står för att jag inte tål hen, och min man är fullt medveten om det!

Fattar inte hur han kan vilja leva med dig... 

Spelar roll vad hon tycker om hen, med tanke på att hen bor 20 mil bort.......

Har samma känslor för mina styvungar. De är ett helvete, jag är glad för varje dag jag slipper se dem.

Min relation med min, numera föredetta, bonus är bra. Jag och hennes pappa skildes för ett år sedan men hon sitter just nu bredvid mig i soffan eftersom hon är här för att delvis praoa på mitt jobb och dessutom hälsa på mig och sina bröder. Tyvärr är inte hennes relation med sin pappa lika bra eftersom han inte riktigt fattat att hon är 15 och väldigt klok utan förväntar sig att hon ska tåla skitsnack om mig, att bli ihopföst med hans nya flickvän utan förvarning och sen bli flinad åt och bli kallad "surpuppa" och "lilla gumman" när hon försöker förklara hur hon känner. Men jag är glad över det vi har iallafall, då har också syskonen chans att umgås och slipper tappa kontakt. Pappa-dotterrelationen får han ta ansvar för, jag kan bara peppa henne och lyssna när hon behöver prata.

Här är min lilla historia :)

http://familjefeber.bloggplatsen.se/ 

Vår relation är riktigt bra.
Jag gör så gott jag kan, Bioföräldrarna gör så gott dom kan, och ungarna är bara härliga ungar.
Hade det varit annorlunda hade jag inte stannat.  

Den är bra, men hade inte förväntat mig något annat..

Vi är nog många som förväntat oss att det ska vara bra, men ack vad vi bedrog oss

Jag förstår ärligt inte er som fortsötter en relation med någon vars ungar ni inte tål. hemska människor. Jag älskar min bonusdotter. Hon kan vara hemsk och trotsig. Men hon är även helt underbar och förgyller våra dagar de veckor som hon är här. Hade det inte fungeeat mellan mig och bonusen så hade varken jag eller min sambo velat fortsätta med denna relation, hur kära vi än är. Barnen går faktiskt först.

Jag älskar fortfarande mina fd bonusbarn. Separerade från deras pappa för snart 3 månader sen. Jag träffar fortfarande både barnen och pappan iallafall en gång i veckan. Vi är vänner så det funkar bra!

Ungefär så här känner jag med. Jag gillar verkligen mina bonusar och de ingår i min familj precis som mina barn. Men just trams som deras (märkliga) mor påverkar dem med gör att jag ibland skulle vilja kasta ut dem NU. Då tar jag ett par djupa andetag och lämnar situationen åt min sambo att lösa :) tills jag lugnat mig. Och visst skulle mina biobarn också kunna säljas billigt på blocket vissa tillfällen men det är väl så med tonåringar och såna som närmar sig tonåren...

Alla barn har nog vid tillfällen blivit eebjudna att säljas billigt av sina föräldrar. ;) Men jag tycker forrfarande det känns hemskt att avsky eller hata sina bonusbarn.