Ska jag åka utomlands eller vänta på rätt partner?

och dina kompisar har flyttat, ts vill inte flytta, hon vill ha familj i sverige!

Jag säger åk!

Var strax under 30 när jag bröt upp och flyttade till ett nytt land, det bästa jag gjort!!!

Har iofs inte träffat mr Right, men njuter av att vara lycklig och tror att resten kommer när det kommer =)    

(TS)

Åh, vad härligt att se alla olika svar. :) Det var en mängd olika röster på båda alternativen. Ungefär så som det låter i mitt huvud också, hehe. Fördelar, nackdelar som man funderar på fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Men det någon sade, som var klokt, och som jag också började tänka på, är att man kanske kan göra någon form av kompromiss. Jag hade tittat på en kurs som sträckte sig över ett år. Sedan hittade jag en annan kurs i samma ämne, som gick över en termin bara. Kan hända att det är smartare att göra så. Få ett äventyr och skoj, medan man bygger upp sig själv igen. För jag känner mig ändå nästan 100 procent säker att det kommer att dröja ett tag innan jag orkar med dejtsvängen igen. Så jag kan nog lika gärna släppa det ett tag och göra nåt annat, men inte för länge heller... 

Någon sade spermiedonation och andra alternativ. Där är jag inte riktigt än, men tanken finns om jag är några år äldre och fortfarande ingen mr. Right i sikte. Hehe.

En annan sade att jag bör dejta lugnt, tänka på romantiken, etc. Där är det nog tvärtom, att jag flera gånger har väntat för länge med att prata om framtidsdrömmar, etc. Så att man hunnit bli kär och vara ihop ganska länge (för länge!) innan man väl kommit till skott med att prata om vad som ska hända senare... Man tror att det ska lösa sig automatiskt när man är kär, men det gör det ju inte alltid. 

Antar att flera kanske kan känna igen sig lite i känslan "åh nej, jag orkar inte börja dejta igen...." när man redan haft flera förhållanden. Men, skam den som ger sig. Jag ska lämna dejtandet ifred ett tag dock, och fokusera på mig själv, tror det är smartast!   Tack tack för alla fina tankar. Det värmer så mycket att folk tar sig tid att skriva några rader!!  :D  

Tycker att du ska åka, du kommer lära känna mycket nytt folk och göra en inre resa. Springa runt hemma och jaga in en potentiell avelstjur i ett hörn är ingen bra taktik.

RES!!! Du har ingen aning om vad det kan leda till! Satsa på dig själv så kommer resten på köpet! Jag var i ett liknande livsval som du för ca 6 år sedan, iofs var jag yngre då än vad du är nu (27) men det var verkligen inget lätt val då jag hade jobb, lägenhet mm i Sverige. Hade lämnat ett relativt långt förhållande och var bara så trött på dejtandet. Men jag tog ett år när jag bara gjorde vad jag hade lust med (arbetade bla som lärare i sydamerika). Nu sitter jag här med en underbar man (vi gifte oss förra året) och en liten son och kunde inte vara nöjdare. På köpet har jag fått en ny familj på andra sidan jorden. Visst har det varit kämpigt ibland men i längden så värt det. Inget blir bättre av att du sitter och väntar på¨att livet ska hända dig - ut och leta upp det istället....

folk flyttar från andra länder till Sverige också vet du...

Så kul att höra att flera kör pep-talk för att resa iväg. Hörde en bra historia häromdagen också. En vän till vår familj var 35 år gammal och hade inte lyckats hitta rätt man än. Då struntade hon i allt sådant och åkte utomlands för att studera, lära sig yoga och annat. Väl utomlands hittade hon sin man och fick barn med honom. De är fortfarande ihop, nu är det 20 år senare. Sånt gör mig liiite hoppfull i alla fall.   :) 

Knyttan: Ja, jag håller med, vad kul att höra din erfarenhet. Jag funderar just på att göra en blandning av modig och feg. Att åka, men sikta på en termin istället för ett helt läsår. Så får man se vad som händer sedan. Ja, nu känner jag mig riktigt pepp faktiskt. Ska verkligen börja kolla upp alla praktiska saker mer noggrant nu.   

En trevlig bieffekt, när jag tänker på att åka iväg, så lättar allting upp, även kring "sorgen" över förhållandet som tog slut nyligen. Jag får kraft av tanken på att åka iväg. Liksom, bara det att rent bokstavligt "lämna exet bakom sig" gör att jag känner mig mycket lättare om hjärtat. Det blir lite känslan av att "ja, sitt du här och var en tråkmåns, jag har bättre saker för mig". Hehe.  

har jag sagt att de inte gör det?

Jag måste nog rätta mig själv lite märkte jag. :)  Om jag får barn så vill jag nog "helst" ha det i Sverige. Detta pga att mina egna föräldrar bor här, det är ett bra trygghetssystem i Sverige jämfört med många andra länder, etc.
Det är dock inget absolut måste. Jag känner att jag måste nog helt enkelt vidga mina vyer lite. Jag har nog mest tänkt automatiskt att det är mer naturligt att bo i Sverige om man får barn. Men vem vet.
Träffar jag rätt person (utomlands) och om det känns tryggt och bra på alla vis, så kan jag ev. tänka mig att bo i ett annat land och ha en familj där, om man kan lösa allt praktiskt, etc...  

Knyttan: Träffade du din man i Sydamerika, alltså? Kan du inte berätta lite om hur det gick till och hur ni löste saker med jobb, barnomsorg, bestämma boende-land, ja, you name it. Älskar solskenshistorier!   :D

 

Jag träffade min man via en spelsajt på nätet. Inte alls menat med kärlek från början. Han kom från sydamerika och det fanns en mängd komplicerande faktorer. Trots detta så lever vi lyckliga ihop i Sverige 3 år senare, med ett barn. Hade jag bott i hans land en period för att studera kanske jag hade stannat längre, även när jag blev gravid, men nu ordnade vi så att han kunde flytta hit istället.
Vi bestämde att vi skulle bo i Sverige eftersom vi skulle ha svårt att klara oss på hans lön där, och det kunde ta tid för mig att skaffa jobb. Jag skulle inte få ihop tillräckligt för att kunna åka och hälsa på i Sverige överhuvudtaget. Nu lever vi på min lön medans han studerar svenska, men det går tillräckligt bra för att han skall kunna besöka sitt hemland 2-3 gånger per år.
Kan tillägga att detta var under en period jag var extremt trött på dejting och hade lagt ner att hitta den rätte just då. Slumpen gjorde så att just vi träffades, och jag tror att det sker oavsett var i världen man befinner sig. Definitivt lättare om man inte letar aktivt.

Hur blev ni kära, åkte du och hälsade på honom först?

oooh skulle vilja fråga dig om råd!!

Efter att ha spelat några veckor ihop med mängder av andra människor så började han och jag chatta privat på msn. Det blev snabbt så att jag satt hela nätterna och pratade med honom (pga tidsskillnaden blev det mina nätter). Vi kände att vi ville träffas så jag bokade biljett till honom för 1 vecka. Bodde på hotell då, men han flyttade in på hotellet efter någon natt :)
Efter detta kändes det helt rätt att fortsätta som ett par, trots nära 1000 mil resväg. Hans ekonomi tillät inga längre resor, men jag åkte dit 7 gånger på 1,5 år, under tiden som vi fixade med pass och andra papper så att han skulle kunna komma hit. Efter att vi känt varann i ca 2 år så fick han uppehållstillstånd, flyttade till mig, och jag var då redan gravid. Vi gifte oss några månader efter att han kommit hit. Allt fungerar fortfarande jättebra! Dottern är nu ca 1,5 år.

Jag säger åk, åk , åk!!!
Jag är snart 41 och i januari nästa år åker jag iväg till Thailand på obestämd tid. Kommer säga upp mig från jobbet och släppa allt här hemma. 

(TS)

Till anonym (åk): Åh, vilken fin historia du berättade. Vad glad man blir för din skull, och i allmänhet, att höra att det finns hopp!!! Att saker kan hända helt plötsligt, så där. Det är min erfarenhet också, att när man lägger ner tankarna och stressen över att hitta den rätte, då kan saker och ting hända helt oväntat....  Hoppas jag, i alla fall. :) Jag har inte alls någon lust att hitta någon ny kille i brådrasket just nu. Så då passar det nog bra att hitta på något annat kul.

Till Maria434: Oj, vad modigt och kul! Just Thailand funderar jag också på, och/eller Nya Zeeland. Vad modigt att du vågar säga upp dig också! Där är jag fortfarande fundersam, tänkte försöka få tjänstledigt i första hand. Om det inte går, så funderar jag på att säga upp mig. Jag brukar ha lätt för att få jobb i min bransch. Vad ska du göra i Thailand, studera/arbeta eller bara ha skoj?  :)   

Ja min man kommer från Sydamerika, från Argentina. Vi träffades faktiskt ute på krogen, första och enda gången jag har träffat någon på det viset! Han pratade ingen engelska men jag var redan rätt bra på spanska som tur var. Vi var tillsammans ca 6 månader där innan jag var tvungen att åka hem, sen kom han hit för att hälsa på. Det kändes fortfarande rätt så då bestämde jag mig för att åka dit ett år och bo med honom. Under det året så bestämde vi att vi skulle flytta hit till Sverige, bla pga de anledningar som "anonym (åk)" skriver om, att vi kunde leva här på bara en lön o ändå åka dit, medan tvärt om så kulle vi inte ha råd att åka till Sverige även om båda jobbade osv. Det som har varit kämpigast är att min man fick lägga en halvfärdig veterinärutbildning på hyllan eftersom det inte räknades här i Sverige. Nu är han snart klar med att plugga svenska och ska förmodligen börja läsa in en lärarexamen istället. Jobb-frågan är ju helt klart ett big issue, jag ska inte sticka under stol med att det är svårt att få jobb här i Sverige som icke-svensk, oavsett vad nästan. Men min man hade inget fast jobb i sitt hemland heller så då var han lite mer benägen att flytta och här har han haft en hel del olika ströjobb, det senaste är som spansklärare faktiskt... Första året ungefär levde vi bara på min lön, men sen efter det har det sakta gått framåt.
Vet inte riktigt hur vi bestämde att vi skulle bo här egentligen, min man ville inte flytta men jag lyckades nog övertala honom med ekonomiska argument, mm.
Totalt hade vi ett distansförhållande på ca två år då vi hela tiden höll på att åka fram och tillbaka till varandra, så det var väldigt skönt när vi slutligen bestämde oss för att slå oss ner i ett land. Vi har bott här i drygt tre år nu.
Barnet har vi fått här i Sverige så vi har inte riktigt tänkt på barnomsorg där... Vi håller dock precis på att undersöka om sonen kan få dubbelt medborgarskap.

Om jag blev singel skulle jag söka jobb i usa och se om jag kunde få något på distans annars tagit tjänstledigt från mitt jobb och flytta dit för att ordna upp en stabil bas och påbörja mitt nya liv där. Jag har alltid trivts och känt mig mer hemma i usa så jag längtar dit nu fast jag har ett förhållande och bor bra i sverige. Mitt största råd är alltså ÅK!!! Du har ju chansen och har ingen eller inget som håller dig fast här! Däremot känner jag flera tjejer som tagit hem killar från andra länder men där det tyvärr alla har slutat i separation inom tio år fast barn och giftemål. MEN de tjejer jag känner som stannat i mannens hemland har det hållt med men då har det var länder som Australien, usa osv.

Jag ska gå en utbildning i marinbevaring bland annat.

Hej igen allihopa! 
Varit offline ett tag. Vad kul att se att flera svarade igen. Känns så himla härligt att läsa alla olika peppande svar. 

En uppdatering: Jag har nu bestämt mig helt och hållet.!! Jag kommer att resa iväg, men jag gör lite utav en kompromiss. Jag åker iväg vårterminen och pluggar utomlands. Sedan hem till Sverige och arbetar några månader på sommaren, ser hur det känns. Sedan lämnar jag öppet hur jag gör med hösten. Så då har jag chanser för kärlek både lite här och där, hemma och borta. Om nu kärleken skulle råka dyka upp nånstans. :) 
Jag känner att det är rätt beslut att åka iväg och plugga ett tag, hela jag känns plötsligt så lycklig och lätt om hjärtat när jag väl bestämde mig! Så då måste det ju vara rätt beslut, tänker jag!    :) 

Knyttan: Vilken härlig historia! Det inger ju hopp. Och att ni lyckats hålla ihop och lösa allting praktiskt, etc. Så glad för din skull :)

Dream: Tack för pepp! :)  Ja, USA har jag också varit lite sugen på, men ännu mer sugen på Nya Zeeland. :)

Maria434: Jaså, vad spännande!   

TS! Jag känner att jag verkligen skulle vilja komma i kontakt med dig privat. Jag är också 34 år, bor i Sthlm och min historia påminner om din så mkt att det gjorde ont att läsa trådstarten. Även jag har funderat på att sticka till just Asien och plugga där. Jag sitter dessutom i den situationen att jag ännu inte är över mitt ex. Vi kanske kan hjälpa varann? Jag kan visa mig här i tråden om du vill skriva ett PM.