Vill skiljas men klarar inte att skada barn och man.

Vad skönt att du känner att du vill att han ska hitta någon! Jag hoppas verkligen jag kommer dit någon dag, för han förtjänar också att vara lycklig så klart.

För min del tror jag inte dessa tankar har så mycket att göra med att jag vill vara i ett förhållande. Jag ser snarare fram emot att få vara själv, landa i allt det här och fundera ut vad jag vill med resten av livet. Det handlar mer om det som Anonym (också förtvivlad) skriver att det blir smärtsamt att se honom ha det så med någon annan som jag önskar någonstans att vi skulle haft... 

Mina barn säger också att det är bättre att ha mamma och pappa - en i taget. Just för att det inte blir lika mycket bråk. Min man var en rätt oengagerad förälder, tyvärr fortsätter hans oengagerade pappastil även efter. Han pratar inte med barnen dagligen nu heller. Men det gjorde han inte förr heller. Han reste långa perioder och han frågade aldrig barnen hur de hade det när han var borta. Han levde sitt eget liv. Så gör han nu också. Bara det att jag inte finns i närheten. Det gör att de hör av sig till mig mycket även när han har dem. Det blir många natt-sms. 

Men på sikt kan det nog bli bra. Jag vill på inget sätt ha tillbaka min man. Och jag är förvånad över hur lätt jag släppte iväg honom. Vi var färdiga med varandra. Men visst är det konstigt efter 23 år och allt vi gjort hela livet - att släppa fram allt det missnöje jag egentligen känt under en lång tid.

Att skilja sig är jobbigt just när det äger rum, men jag känner redan nu att det blir bättre och bättre. Vill absolut inte tillbaka till det vi hade, för det kändes förljuget och falskt. Jag vill vara lycklig. Jag är olycklig med honom. Irriterad hela tiden och vill inte vara med honom. 

Men beslutet för mig var så lätt eftersom jag var förälskad i en annan man. Det blir du säkert också för det kommer som ett brev på posten när man inte är nära sin egen man. Det enda sättet är nog att vara ärlig och säga som det är. Då kanske det kommer igång en dialog där du känner dig sedd och viktig. Annars är det inte lätt för den andra att veta vad som är på G.  

Och när barnen skickas runt som en vante och lever i kappsäck så ska man tänka att deras liv också går vidare och de har ett eget liv. 

ja det gör ju det, eller dör de ? 

lustigt btw att man tycker så, om det hade vart misshandel inblandat skulle hon ha skilt sig. men bara för att han är snäll då ska man ge bort sitt liv

vad är rimligheten i det  

Rimligheten är att forskning visar att det endast är vid misshandel som en skillsmässa är det bättre alternativet för barnen. Och har man satt barn till vägen så går deras välbefinnande framför ens eget.

Det Behöver ju inte bli dåligt eller att barnen tycker det är dåligt bara för att DU kände så när du var liten.
Jag själv tyckte det var skönt när de skildes, och tyckte det var kul med varannan jul, och "lilla" julafton.
Var 7 år när de skildes, när jag var 12 valde jag att bara vara hos pappa varannan helg.

Min lillasyster ssom är 10 nu, hennes pappa o min mamma skildes för ett år sedan, när de tillslut berättade för henne blev dom förvånade över hennes reaktion typ "okej, vad skönt för er, då kanske ni kan bli kompisar istället" sen fick hon ju ett nytt rum hos pappan, och hon säger nu att det är jätteskönt. Dom bor ungefär 10 min ifrån varandra och nära till skolan, och hon har fortf alla sina kompisar i närheten, så det spelar nog stor roll också..
Om ena förldern flyttar flera mil bort så är det nog himla jobbigt för barnet.. 

Jag tror att jag bara behöver tid att smälta mitt beslut. Och tid att involvera min man så att han också kan processa. Det känns säkrare för varje dag.

Men hur ska man klara att vara utan barnen varannan vecka?! Det känns som en evighet. Jag är sällan ifrån dem mer än någon natt.

Det man inte heller tänker på är att barnen kanske inte alls bor varannan vecka. Jag har sett många familjer där barnen inte vill bo hos den ene eller den andre. I samband med skilsmässan går barn förlorade då de väljer att bara bo hos en. 

Pappor kan också dra med andra familjer. Även den mest familjetrogna typ kan plötsligt få helt andra preferenser. Men även om det händer kan man inte leva tillsammans och dela dessa tankar här med oss och inte med den man lever. 

Är man inte öppen med varandra finns inget att bygga på. Ge varandra lite frihet. Men det låter som du gillar honom och att det finns hopp. Ta tag i det och säg att du på riktigt funderar på att skilja dig. Se hur han tar det.  

Pappan och barnen kanske inte vill ha varannan vecka. De kanske hellre vill att barnen ska bo hos pappan och vara hos dig varannan helg.

Jag är i andra änden och är den som är på väg att bli lämnad. Jag känner att det är fruktansvärt orättvist i mitt förhållande då min sambo gått och tänkt på detta en längre tid. Jag tror att hade hon sagt något tidigare så hade vi inte varit i denna sits idag. Men det kan ju lika gärna vara så att hon försökt och jag inte varit mottaglig. Antagligen hade vi behövt hjälp från någon utomstående tidigare, men nu är det nog försent. Om tankarna finns där så är det viktigt att prata om det så tidigt som möjligt. Det är viktigt att agera innan det är försent.

Så kan det vara