Anonym (lycklig)

Äldre 10 Aug 13:07

27 svar

Lyckliga bonusar - är vi verkligen den enda familjen?

Jag har två barn sedan tidigare. De var 2 och 4 år när jag träffade min nuvarande sambo, de är 5 och 7 nu. Vi lever ihop vi fyra nu, barnen träffar sin biologiska pappa varannan helg och vartannat lov.

Det är helt fantastiskt att se min sambo och mina barn när de är med varandra. Han gör så mycket för dem, går till förskola och skola med dem, skjutsar dem till aktiviteter, köper kläder, tar med dem på utflykter när jag jobbar och han är ledig, lagar mat med dem, läser sagor på kvällarna... Han tycker att det är roligt. För någon vecka sen lärde han den yngste att cykla. När de skiljs åt är det underbart att höra dem säga att de älskar varandra. Min sambos föräldrar har två biologiska barnbarn men behandlar mina barn precis som dem. Mina barn tyr sig till min sambo, de känner sig trygga med honom och längtar efter honom när han rest bort i jobbet.

Vi uppfostrar barnen tillsammans, vi sätter upp gemensamma regler, vi pratar och pratar och pratar. Han får ta lika stor plats som jag i rollen som vuxen. Han får ställa krav, jag får ställa krav.

Är vi de enda som har det så här? Här på FL verkar det vimla av bonusföräldrar som verkar yngre än sina bonusbarn i den mentala mognaden, bara gnäller och vill inte ta något ansvar, lägger ansvaret på barnen. Och fega biologiska föräldrar som inte klarar av att välja en partner som fungerar bra med familjen. Ni verkar ha det så hemskt! Det skulle vara roligt att läsa om bonusfamiljer som lever ett lyckligt familjeliv!

Kan tillägga att barnens biologiska pappa absolut inte har knuffats bort, de har en bra relation med honom och hans släkt och han i sin tur är glad att barnen har en bonuspappa som älskar och ställer upp för hans barn så som han själv hade gjort om han hade bott kvar med oss.

Anonym (lycklig) Trådstartaren

Äldre 10 Aug 22:37

#11

Dragonball skrev 2013-08-10 13:12:43 följande:

Nej, inte är du den enda, men jag skriver bara om något dåligt har hänt och det gör nog många andra också, därför blir det bara negativt. Tror man oftare ventilerar problemen. När man är lycklig är man upptagen med att vara det!

Fast i vissa trådstarter verkar det som att det inte hänt något specifikt utan att allt bara är skit alltid. Men det kanske är ett sätt att uttrycka sin frustration. Tycker inte att det är något fel med att reflektera över livet och vardagen när den går bra men kan ju förstå att man oftare gör det när man har problem.

Fanny b

Äldre 10 Aug 23:03

#12

Anonym (lycklig) skrev 2013-08-10 22:37:08 följande:

Fast i vissa trådstarter verkar det som att det inte hänt något specifikt utan att allt bara är skit alltid. Men det kanske är ett sätt att uttrycka sin frustration. Tycker inte att det är något fel med att reflektera över livet och vardagen när den går bra men kan ju förstå att man oftare gör det när man har problem.

Jag ser samma tendenser i trådar om sammanboende förälder, då många trådar handlar om de i nuläget tycker det är jobbigt att ha småbarn, jobbigt när barnen trotsar, etc. Jag tror inte dessa föräldrar har denna åsikt hela tiden men ibland har de ett behov av att ventilera de negativa känslorna om sitt föräldraskap. Problemet när det gäller bonusföräldrar angående detta tror jag är att det finns en norm som handlar att man som bonusförälder inte "får" ha negativa känslor om livet med bonusbarn. Om en biologisk förälder skriver" Idag var mitt barn så jobbigt, hen betedde sig si och så" blir responsen välvillig och stöttande. Om en bonusförälder skriver likadant blir ofta responsen: "Du valde en bli ihop med en ensamstående förälder, och därmed valde du att leva ihop med dennes barn."

Efter ha läst trådar om bonusföräldrar på fl är min erfarenhet att problemet ofta inte är bonusbarnen utan deras, oftast, deras pappas beteende. T ex, pappan överlåter en stor del av sitt föräldranansvar på sambon, detta utan att prata med sambon om detta. Samtidigt som pappan i många fall inte vill uppfostra sina barn så mycket, så om sambon har åsikter om deras uppfostran/uppförande så lyssnar då inte pappan på henne. Samtidigt är det då sambon som ofta får ta konsekvenserna av detta då hon "ska" hjälpa till med barnen. Alltså blir hon, generellt en kombination av barnvakt och hushållerska.

Oldie

Äldre 11 Aug 08:13

#13

Håller med det många skrivit, inte sjutton har man behov att ventilera med en massa okända människor på nätet om allt är tipp topp. Tror det är en kanal att använda när allt inte flyter på som det ska.
Sen borde väl alla förstå att det inte behöver hända något specifikt för att känslor ska uppstå, kan vara många småsaker och känslor kan ingen rå för.

I min mening är det toppen att det finns ett forum där man kan prata med andra om en ny, lite skrämmande situation kanske. Forumet hade säkert funkat bättre om inte bittra föräldrar som pga sin egen olycka, eller traumatiska upplevelser från barndomen som de fortfarande inte tagit tag i, känner ett inre tvång att trycka ner andra och vara elaka.
Krävs inget geni att förstå att människor generellt inte är jättebra på att uttrycka sig när man är upprörd och inte mår bra. Ofta kan man se de verkliga anledningarna till problemen om man läser trådar utan att se rött så fort man ser bonus eller en taskig formulering.
Taskiga formuleringar finns i föräldrarforumet också men av någon anledning har människor överseende med det där :S

Jag uppfattar din TS som något dömande, hoppas jag har fel. Som någon skrev, många olika faktorer som påverkar hur bra det går i en ny familj, handlar inte bara om den nyas inställning.
Vi lever inte alls som ni, barnen är inte som mina, min familj tycker mycket om dom men inte som sina egna barnbarn. Vi har en mamma som haft en jäklig taskig inställning, ena barnet var under en period en riktigt elak liten pina :) gick över och vi accepterade det inte men jag Hatade att behöva åka hem under den perioden för att jag orkade inte med de dagliga fasterns och attityden.
Vi har haft så många saker på vägen, saker som ni inte verkar ha behövt gå igenom med alla känslor det innebär.

Inte ens när vi har haft problem har jag skrivit här i det öppna forumet, än mindre behov har jag när allt funkar!
Hade man faktiskt kunnat få råd av likasinnade här inne, människor som gått igenom samma sak hade det varit ett fantastiskt verktyg och hade nog hjälpt många nyfamiljer!

Anonym (lycklig) Trådstartaren

Äldre 11 Aug 10:12

#14

Oldie skrev 2013-08-11 08:13:46 följande:

Håller med det många skrivit, inte sjutton har man behov att ventilera med en massa okända människor på nätet om allt är tipp topp. Tror det är en kanal att använda när allt inte flyter på som det ska.
Sen borde väl alla förstå att det inte behöver hända något specifikt för att känslor ska uppstå, kan vara många småsaker och känslor kan ingen rå för.

I min mening är det toppen att det finns ett forum där man kan prata med andra om en ny, lite skrämmande situation kanske. Forumet hade säkert funkat bättre om inte bittra föräldrar som pga sin egen olycka, eller traumatiska upplevelser från barndomen som de fortfarande inte tagit tag i, känner ett inre tvång att trycka ner andra och vara elaka.
Krävs inget geni att förstå att människor generellt inte är jättebra på att uttrycka sig när man är upprörd och inte mår bra. Ofta kan man se de verkliga anledningarna till problemen om man läser trådar utan att se rött så fort man ser bonus eller en taskig formulering.
Taskiga formuleringar finns i föräldrarforumet också men av någon anledning har människor överseende med det där :S

Jag uppfattar din TS som något dömande, hoppas jag har fel. Som någon skrev, många olika faktorer som påverkar hur bra det går i en ny familj, handlar inte bara om den nyas inställning.
Vi lever inte alls som ni, barnen är inte som mina, min familj tycker mycket om dom men inte som sina egna barnbarn. Vi har en mamma som haft en jäklig taskig inställning, ena barnet var under en period en riktigt elak liten pina :) gick över och vi accepterade det inte men jag Hatade att behöva åka hem under den perioden för att jag orkade inte med de dagliga fasterns och attityden.
Vi har haft så många saker på vägen, saker som ni inte verkar ha behövt gå igenom med alla känslor det innebär.

Inte ens när vi har haft problem har jag skrivit här i det öppna forumet, än mindre behov har jag när allt funkar!
Hade man faktiskt kunnat få råd av likasinnade här inne, människor som gått igenom samma sak hade det varit ett fantastiskt verktyg och hade nog hjälpt många nyfamiljer!

Du har helt rätt, jag är dömande. I de fall där jag ser bonusföräldrar skriva hur vidriga, jävliga, bortskämda, tröga och äckliga deras bonusbarn är. Jag har hittills inte sett någon använda dessa adjektiv (möjligtvis "bortskämda") om sina biologiska barn. Jag tycker att det är hemskt att formulera sig så även om man är upprörd. Men jag har inte någonstans skrivit att det bara handlar om den nyas inställning. Självklart är det ett arbete för alla inblandade.

Vi i vår familj har gått igenom massor, vi har kämpat oerhört, speciellt med mitt yngsta barn och med relationen till deras pappa, och det har känts helt hopplöst alltför många gånger. Tror det är ovanligt att det inte är så.

Poängen med den här tråden var inte att skryta om hur bra vi har det utan om att få höra andras POSITIVA historier. Det verkar fortfarande vara svårt eftersom de flesta inläggen i tråden hittills bara har kommenterat hur självklart det är att gnälla. Det förstår jag ju också men det var som sagt motsatsen jag eftersökte med den här trådstarten.

Oldie

Äldre 11 Aug 10:45

#15

Anonym (lycklig) skrev 2013-08-11 10:12:38 följande:

Du har helt rätt, jag är dömande. I de fall där jag ser bonusföräldrar skriva hur vidriga, jävliga, bortskämda, tröga och äckliga deras bonusbarn är. Jag har hittills inte sett någon använda dessa adjektiv (möjligtvis "bortskämda") om sina biologiska barn. Jag tycker att det är hemskt att formulera sig så även om man är upprörd. Men jag har inte någonstans skrivit att det bara handlar om den nyas inställning. Självklart är det ett arbete för alla inblandade.

Vi i vår familj har gått igenom massor, vi har kämpat oerhört, speciellt med mitt yngsta barn och med relationen till deras pappa, och det har känts helt hopplöst alltför många gånger. Tror det är ovanligt att det inte är så.

Poängen med den här tråden var inte att skryta om hur bra vi har det utan om att få höra andras POSITIVA historier. Det verkar fortfarande vara svårt eftersom de flesta inläggen i tråden hittills bara har kommenterat hur självklart det är att gnälla. Det förstår jag ju också men det var som sagt motsatsen jag eftersökte med den här trådstarten.

Jag tror, att hade det inte varit en dömande underton i din TS hade du säkert fått det du efterlyser, lyckliga historier om styvfamiljslivet. När jag läser din TS känner jag snarare ett behov av att förklara varför människor kan ha ett behov av att ventilera och söka stöd hos främlingar på nätet.

Hade man fått känslan att du var en förstående person, att alla kan ha en viss problematik i sina familjer men trots det ha det bra, att du förstod att trådar skrevs av människor som försöker med alla tänkbara medel lösa, ventilera tuffa situationer hemma, då hade du säkert fått andra svar.

Min yngsta bonus var under en period "jävlig", både mot mig och mammas nye, mammas nye orkade inte och det höll tyvärr inte pga detta, vi jobbade alla vuxna för att komma till rätta med detta och det gick bra så småningom.

Har en väninna var dotter har varit superjobbig under en period, hon har inte funderar på formuleringar när vi pratat, men jag har aldrig trott att hon inte älskar sitt barn :) hon skrev en tråd där jävlig var ett milt uttryck för sitt barn i trotsåldern och fick så mycket underbart stöd från andra som "velat sälja sina barn på blocket" någon gång :)

Som sagt, vi har det jättebra idag. Mina bonusar är toppen! Min sambo är fantastisk, han har en förståelse i att det kan vara jobbigt och att den ena familjen inte är den andre lik.

Tror tyvärr att det är pga din inställning och en dömande underton som ingen känner glädje i att dela med sig i det du efterlyser just till dig. Snarare känner man ett behov av att försöka förklara varför människor ibland kan söka stöd då du inte verkar ha den förståelsen för människor.

Missförstå mig inte, vet att det finns dåliga människor inom alla områden och roller i livet. En del bioföräldrar blir soc-anmälda, men för det drar jag inte alla föräldrar över en kam och skriver något i stil med "finns det inga bra föräldrar i världen? Eller är det bara jag som sköter mig så bra att jag inte blir anmäld till soc?"

Överallt finns det mindre bra människor och det är sorgligt om man inte kan se det och istället går runt och dömer folk till höger och vänster.

Anonym (lycklig) Trådstartaren

Äldre 11 Aug 11:16

#16

Oldie skrev 2013-08-11 10:45:22 följande:

Jag tror, att hade det inte varit en dömande underton i din TS hade du säkert fått det du efterlyser, lyckliga historier om styvfamiljslivet. När jag läser din TS känner jag snarare ett behov av att förklara varför människor kan ha ett behov av att ventilera och söka stöd hos främlingar på nätet.
Hade man fått känslan att du var en förstående person, att alla kan ha en viss problematik i sina familjer men trots det ha det bra, att du förstod att trådar skrevs av människor som försöker med alla tänkbara medel lösa, ventilera tuffa situationer hemma, då hade du säkert fått andra svar.
Min yngsta bonus var under en period "jävlig", både mot mig och mammas nye, mammas nye orkade inte och det höll tyvärr inte pga detta, vi jobbade alla vuxna för att komma till rätta med detta och det gick bra så småningom.
Har en väninna var dotter har varit superjobbig under en period, hon har inte funderar på formuleringar när vi pratat, men jag har aldrig trott att hon inte älskar sitt barn :) hon skrev en tråd där jävlig var ett milt uttryck för sitt barn i trotsåldern och fick så mycket underbart stöd från andra som "velat sälja sina barn på blocket" någon gång :)

Som sagt, vi har det jättebra idag. Mina bonusar är toppen! Min sambo är fantastisk, han har en förståelse i att det kan vara jobbigt och att den ena familjen inte är den andre lik.
Tror tyvärr att det är pga din inställning och en dömande underton som ingen känner glädje i att dela med sig i det du efterlyser just till dig. Snarare känner man ett behov av att försöka förklara varför människor ibland kan söka stöd då du inte verkar ha den förståelsen för människor.
Missförstå mig inte, vet att det finns dåliga människor inom alla områden och roller i livet. En del bioföräldrar blir soc-anmälda, men för det drar jag inte alla föräldrar över en kam och skriver något i stil med "finns det inga bra föräldrar i världen? Eller är det bara jag som sköter mig så bra att jag inte blir anmäld till soc?"
Överallt finns det mindre bra människor och det är sorgligt om man inte kan se det och istället går runt och dömer folk till höger och vänster.

Som jag skrev så är det när folk uttrycker sig på ett hemskt sätt mot barn som jag reagerar. Jag dömer ingen annan eller den som skriver det som person utan själva uttalandet. En vuxen människa har ett större ansvar och mer makt att förändra än ett barn, det har ingenting att göra med min förmåga till förståelse eller empati. Jag har inte dömt folk som har problem, som söker stöd, som ber om hjälp, som vill förbättra sitt (familje)liv.

Du läser in mycket som jag inte alls har skrivit, ignorerar det jag skrivit som går emot din inställning ovan och framför allt är det väldigt lustigt att du själv skriver i en och samma mening först att det finns mindre bra människor överallt och sedan att det är sorgligt med folk som dömer.

Du kanske tycker att jag är korkad som inte automatiskt fattar att det finns många välfungerande bonusfamiljer där ute men lösningen på min ovetskap är inte att låta bli att fråga.

Anonym (jag med)

Äldre 11 Aug 13:36

#17

Anonym (mio) skrev 2013-08-10 14:38:26 följande:

För det första vill jag säga grattis! Grattis till att ha en familj som fungerar och att du och de andra verkar må bra i er konstellation. Men jag hade ju helst hört det ifrån din sambo. Det är inte första gången jag läser liknande, en kvinna med styvpappa till sina egna biologiska barn som skriver att de har det så bra. Därmed inte sagt att ni inte har det bra men jag hade velat höra styvpappan säga det.

Hur det blir i en styvfamilj beror på så mycket och jag kan tänka mig några faktorer som underlättar för er. Att barnen var små när han kom in i bilden är en sådan sak. Sedan tror jag att du har stor betydelse för hur det blir, även den biologiska pappans inställning samt att din sambo inte gör mer än han känner är rätt för just honom. Det verkar som ni har fått ihop det här väldigt bra och inte minst att du uppskattar att hans föräldrar har tagit till sig dina barn.

Jag tillhör själv kategorin gnällspikar. Det var ju inte så att jag gav mig in i det här och tänkte att nu blir det svårt, jag hade en uppfattning om att det här skulle fungera och tänkte inte på det som att det kunde bli jobbigt men sen dök det upp saker på vägen. Eftersom jag inte vet vem jag ska prata med om detta, jag känner mig ganska ensam i det här så kan det nog vara så att problemen växer och blir större än om det inte hade funnits så mycket fördomar och man faktiskt kunde prata rakt ut om hur det är. Men det är faktiskt svårt. Som exempel: jag försökte prata med en kompis en gång och inledde med att säga att "det är jobbigt att leva ihop med någon som har barn sen tidigare" och hennes omedelbara och ordagranna reaktion var "men du får inte hindra honom från att träffa sitt barn". Jag vet inte var hon fick det där ifrån för det var ju inte det jag sa, har aldrig funnits i bilden att jag skulle göra, har aldrig ens nämnt några problem tidigare men ändå drog hon på högsta växeln och tolkade det jag sa som att jag försökte få ut barnet ur bilden. Det jag sa var att det var jobbigt att leva med en sambo som har barn sen tidigare, jag la inte skulden på barnet, snarare på fenomenet. Jag fick ägna en väldigt lång stund till att förklara för henne vad jag sagt och att hon inte kan göra en så tvär tolkning av vad jag sagt.
En bit in i samtalet kom det där klassiska "men du visste ju att han hade barn, du visste att det skulle bli jobbigt". Jaha, visste jag det? Hade varit intressant att höra vad hon själv anser att man bör förvänta sig när man blir ihop med någon som har barn och se om det stämmer överens med vad jag sedan har upplevt. Kanske är det så att jag var naiv som gav mig in i det här. Men vid det laget var jag bara trött på att ens ha försökt att prata om det. Så vi kom aldrig fram till att prata om vad det var som var jobbigt och jag fick inte möjlighet att ventilera mig eller resonera fram en lösning. Hon har förresten själv ingen erfarenhet av att vara tillsammans med någon som har barn.

Men nu var det ju inte ännu en gnällspik du ville höra om utan fler lyckliga historier. Jag tror också att det är bra att det finns en balans, inte bara tråkigheter. Framförallt höra på vilket sätt det fungerar, hur det kommer sig att det fungerar.

Ursäkta att jag tog plats med än mer gnäll och än en gång stort grattis till er lyckliga konstellation!

Jag har samma erfarenhet. Jag har slutat att prata om hur jag upplever det, att leva i en styvfamilj. Ett exempel: ena barnet kallar mig fula saker, jag är tjock, hemsk, ger kommentarer om min kropp (han är nio år). När jag berättade det till en väninnan sa hon bara på ett sätt som fick mig att känna mig nedvärderad "DU är ju den vuxna, det är ju bara ett barn, låt det gå ut genom andra örat bara". Men jag trivs inte med att bli mobbad, även om det är av ett barn och särskilt inte i mitt eget hem. Min man bryr sig inte heller, anser barn säger en massa saker. Bara en sak...finns så många olika saker. Men ingen att prata med för ingen förstår och alla klankar bara ned på mig, att det är jag som känner fel. Jag överväger lämna förhållandet.

Oldie

Äldre 12 Aug 08:47

#18

Lycklig, läser inte in saker du inte skrivit, berättar vilken känsla och uppfattning jag får när jag läser det du skriver.

Jag är nog så långt ifrån dömande man kan komma i de flesta sammanhang, men visst, vuxna människor som berättar för min bonus (mamma till en kompis till henne) att vi inte är en familj så hon kommer hem och gråter, eller en fritidpedagog som haffar mig vid hämtning för att "lite fint" berätta hur hon tycker saker bör fungera med barn i en nyfamilj, människor som dessa har jag inte mycket till övers för, skulle vilja se dessa göra detsamma till en styvpappa eller till en kärnfamilj.
Att det finns mycket konstiga, mindre bra människor i världen baserar jag inte på egen funnen statistik på FL :)
Om man öppnar tidningen ser man sida upp och ner verkliga händelser som har inträffat, inte upprörda känslor över vissa komplicerade hemförhållanden.
En artikel om en skötare som misshandlar en äldre, jag tror inte att alla skötare är misshandlande idioter för det...
En artikel om en mamma som struntar i och slår sitt barn, tror inte att du och alla andra föräldrar slår era barn för det...
Jag får svart på vitt varje dag att människor beter sig mindre önskvärt men jag drar inte alla över en kam.
Skulle jag basera mina åsikter om alla föräldrar på trådar i föräldrar-forumet så hade jag nog trott att det var pest och pina att få barn och att majoriteten hade ett helvete.

Vet inte om jag tycker du är korkad om det är så att du verkligen tror att styvförälderforumet ger en rättvis bild av verkligheten, problemet ligger nog hos mig, jag tror mer om mina medmänniskor än så, trots att jag då och då upplever att denna tro på min omgivning slutar i viss besvikelse.

Anonym (lycklig) Trådstartaren

Äldre 12 Aug 08:59

#19

Oldie skrev 2013-08-12 08:47:16 följande:

Lycklig, läser inte in saker du inte skrivit, berättar vilken känsla och uppfattning jag får när jag läser det du skriver.

Jag är nog så långt ifrån dömande man kan komma i de flesta sammanhang, men visst, vuxna människor som berättar för min bonus (mamma till en kompis till henne) att vi inte är en familj så hon kommer hem och gråter, eller en fritidpedagog som haffar mig vid hämtning för att "lite fint" berätta hur hon tycker saker bör fungera med barn i en nyfamilj, människor som dessa har jag inte mycket till övers för, skulle vilja se dessa göra detsamma till en styvpappa eller till en kärnfamilj.
Att det finns mycket konstiga, mindre bra människor i världen baserar jag inte på egen funnen statistik på FL :)
Om man öppnar tidningen ser man sida upp och ner verkliga händelser som har inträffat, inte upprörda känslor över vissa komplicerade hemförhållanden.
En artikel om en skötare som misshandlar en äldre, jag tror inte att alla skötare är misshandlande idioter för det...
En artikel om en mamma som struntar i och slår sitt barn, tror inte att du och alla andra föräldrar slår era barn för det...
Jag får svart på vitt varje dag att människor beter sig mindre önskvärt men jag drar inte alla över en kam.
Skulle jag basera mina åsikter om alla föräldrar på trådar i föräldrar-forumet så hade jag nog trott att det var pest och pina att få barn och att majoriteten hade ett helvete.

Vet inte om jag tycker du är korkad om det är så att du verkligen tror att styvförälderforumet ger en rättvis bild av verkligheten, problemet ligger nog hos mig, jag tror mer om mina medmänniskor än så, trots att jag då och då upplever att denna tro på min omgivning slutar i viss besvikelse.

Läst vad du skrivit men hinner inte svara långt nu. Men ville bara klargöra att jag inte tror att styvförälderforumet ger en rättvis bild av verkligheten utan snarare att jag ville ha en mer rättvis bild av verkligheten och kände att jag inte fick det av att inte fråga.

Anonym (jag med) skrev 2013-08-11 13:36:26 följande:

Jag har samma erfarenhet. Jag har slutat att prata om hur jag upplever det, att leva i en styvfamilj. Ett exempel: ena barnet kallar mig fula saker, jag är tjock, hemsk, ger kommentarer om min kropp (han är nio år). När jag berättade det till en väninnan sa hon bara på ett sätt som fick mig att känna mig nedvärderad "DU är ju den vuxna, det är ju bara ett barn, låt det gå ut genom andra örat bara". Men jag trivs inte med att bli mobbad, även om det är av ett barn och särskilt inte i mitt eget hem. Min man bryr sig inte heller, anser barn säger en massa saker. Bara en sak...finns så många olika saker. Men ingen att prata med för ingen förstår och alla klankar bara ned på mig, att det är jag som känner fel. Jag överväger lämna förhållandet.

Det låter ju helt fruktansvärt. Barn säger en massa saker men man ska inte tillåta dem att vara respektlösa. Vad händer om du säger till pojken? Kan du på något sätt sätta dig ner med din man och klargöra att du menar allvar när du säger att du vill bli bemött med respekt i ditt eget hem? Förstår att du överväger att lämna förhållandet om det inte går att kommunicera. Du kan inte känna fel.

Anonym (bibo)

Äldre 15 Aug 21:44

#20

Man kan säga att jag är bonusmamman i ditt liv. Hon som lever med en man med två barn som kommer hem vh, 2 veckor på sommaren och ca 8-10 efter julafton.

Då blir man inte lika lätt en familj. Barnen ser inte vårt hem riktigt som sitt, har inte en riktigt tight relation till sina syskon som dom ju bara bor med 6 dagar/månad. Även om dom älskar dom.

Så ditt ex med sambo har INTE din familjs förutsättningar eller hur??

Så är det ju ganska ofta för bonusmammor vs bonuspappor...

Jag älskar min familj. Min sambo, mina bonusbarn och våra gemensamma barn. Men om någon frågat om jag skulle göra om det så är det i dagsläget nej. Så mycket glädje, men också så otroligt mycket sorg varje gång vi blir bortvalda. Vi är aldrig nr 1!

Nu vet jag inte hur du är ts, men vi blir utspelade av mamman heeela tiden.

Så vi har inte en chans att få det som du hur gärna vi än vill det.

Så min önskan är att jag/vi va lika lyckliga som din familj, men verkligheten är tyvärr inte så. Vilket gör mig ledsen.

Vill absolut inte förstöra din trpd utan bara berätta hur andra sidan kan se ut.

Anonym (bibo)

Äldre 15 Aug 21:46

#21

Vilk bara tillägga att vi i blrjan av vårt förhållande hade vv och då var jag lyckligare och det var lättare.

blomblad

Äldre 15 Aug 22:43

#22

Anonym (mio) skrev 2013-08-10 14:38:26 följande:

För det första vill jag säga grattis! Grattis till att ha en familj som fungerar och att du och de andra verkar må bra i er konstellation. Men jag hade ju helst hört det ifrån din sambo. Det är inte första gången jag läser liknande, en kvinna med styvpappa till sina egna biologiska barn som skriver att de har det så bra. Därmed inte sagt att ni inte har det bra men jag hade velat höra styvpappan säga det.

Hur det blir i en styvfamilj beror på så mycket och jag kan tänka mig några faktorer som underlättar för er. Att barnen var små när han kom in i bilden är en sådan sak. Sedan tror jag att du har stor betydelse för hur det blir, även den biologiska pappans inställning samt att din sambo inte gör mer än han känner är rätt för just honom. Det verkar som ni har fått ihop det här väldigt bra och inte minst att du uppskattar att hans föräldrar har tagit till sig dina barn.

Jag tillhör själv kategorin gnällspikar. Det var ju inte så att jag gav mig in i det här och tänkte att nu blir det svårt, jag hade en uppfattning om att det här skulle fungera och tänkte inte på det som att det kunde bli jobbigt men sen dök det upp saker på vägen. Eftersom jag inte vet vem jag ska prata med om detta, jag känner mig ganska ensam i det här så kan det nog vara så att problemen växer och blir större än om det inte hade funnits så mycket fördomar och man faktiskt kunde prata rakt ut om hur det är. Men det är faktiskt svårt. Som exempel: jag försökte prata med en kompis en gång och inledde med att säga att "det är jobbigt att leva ihop med någon som har barn sen tidigare" och hennes omedelbara och ordagranna reaktion var "men du får inte hindra honom från att träffa sitt barn". Jag vet inte var hon fick det där ifrån för det var ju inte det jag sa, har aldrig funnits i bilden att jag skulle göra, har aldrig ens nämnt några problem tidigare men ändå drog hon på högsta växeln och tolkade det jag sa som att jag försökte få ut barnet ur bilden. Det jag sa var att det var jobbigt att leva med en sambo som har barn sen tidigare, jag la inte skulden på barnet, snarare på fenomenet. Jag fick ägna en väldigt lång stund till att förklara för henne vad jag sagt och att hon inte kan göra en så tvär tolkning av vad jag sagt.
En bit in i samtalet kom det där klassiska "men du visste ju att han hade barn, du visste att det skulle bli jobbigt". Jaha, visste jag det? Hade varit intressant att höra vad hon själv anser att man bör förvänta sig när man blir ihop med någon som har barn och se om det stämmer överens med vad jag sedan har upplevt. Kanske är det så att jag var naiv som gav mig in i det här. Men vid det laget var jag bara trött på att ens ha försökt att prata om det. Så vi kom aldrig fram till att prata om vad det var som var jobbigt och jag fick inte möjlighet att ventilera mig eller resonera fram en lösning. Hon har förresten själv ingen erfarenhet av att vara tillsammans med någon som har barn.

Men nu var det ju inte ännu en gnällspik du ville höra om utan fler lyckliga historier. Jag tror också att det är bra att det finns en balans, inte bara tråkigheter. Framförallt höra på vilket sätt det fungerar, hur det kommer sig att det fungerar.

Ursäkta att jag tog plats med än mer gnäll och än en gång stort grattis till er lyckliga konstellation!

Hmm kan inte spara bara en mening i allt du skrivit men jag vill att du ska se att jag svarat just dig så jag fick ha med helt ditt inlägg i mitt svar! Det jag ville kommentera iallafall var det du skrev "Eftersom jag inte vet vem jag ska prata med om detta, jag känner mig ganska ensam i det här så kan det nog vara så att problemen växer och blir större än om det inte hade funnits så mycket fördomar och man faktiskt kunde prata rakt ut om hur det är"
Jag själv startade en tråd igår om just samma sak! Du får gärna skriva till mig om du vill ha någon att ventilera med :)

blomblad

Äldre 15 Aug 22:44

#23

Anonym (Bonusmamma) skrev 2013-08-10 14:12:22 följande:

Ni är inte ensamma! Men det känns som att de som har en bra relation ''sopas undan'' och märks inte av på grund av alla dåliga föräldrar och bonusar där ute..

Har varit i mina bonusbarns liv sedan den ena knappt var 1 och den andra 3. Vi har sedan början, haft en jättefin relation till varandra. Behandlar dom som mina egna, eftersom jag (vi) känner att dom är en del utav våran familj. Nu börjar den ena skolan och det känns sjukt hur tiden har gått fort!

Såklart är ansvar något som jag velat ta på mig frivilligt, jag älskar min mans barn jättemycket och dem är faktiskt de bästa och snällaste små jag någonsin träffat på! De har sin mamma också, så jag är en extra vuxen som finns där för dom

Men det känns skönt att dom är trygga med mig, vill mysa med mig, kommer till mig när dom är ledsna eller gjort illa sig.. Är dessutom gravid och barnen har varit jättehjälpsamma! Dom pussar min mage och pratar med bebisen, säger att bebisen är jättesöt och fin och så säger dom att dom minsann ska lära bebis att cykla och rita och skriva.. Haha! Saknar dom när dom inte är här, det känns så tomt och tyst utan barnen, man vänjer sig liksom vid deras skratt och deras röster.

Ja, det är så det är för oss iaf! Sen finns det jobbiga stunder ibland, precis som alla andra familjer men det positiva och kärleken man får och ger är ju så värt det

Blir ju alldeles rörd av att läsa vad barnen säger om bebisen i magen! :')

Zuzanne

Äldre 15 Aug 22:58

#24

Vi lever lyckligt. Mannen har två tonåringar som jag haft som bonusar i 5 år. Vi lever som vilken kärnfamilj som helst. Vi har båda ansvar och de har aldrig sagt emot mig eller så. Ingen uppdelning alls liksom. Nu skall bonusarna få ett syskon. Det är samma hos deras mamma och hennes man. Tycker det är tomt och jobbigt när de åker. Älskar mina bonusar :) Har aldrig önskat att jag slapp dem även om de har varit irriterande ibland (som alla barn/tonåringar).

slutatsnusa

Äldre 15 Aug 23:03

#25

vad roligt för er
kanske kan det bero på att din sambo inte har barn sedan tidigare?
lite enklare så kanske?
jag är helt övertyfagd om att en del fixar det bättre än andra beroende på om man är svartsjuk måste pissa in revir osv

Anonym (vi finns)

Äldre 16 Aug 12:59

#26

Vi är lyckliga! Han har barn sedan tidigare och jag med, inga gemensamma (varken nu eller planerat i framtiden). Vi lever ihop som en slags familj, han har huvudansvar för sina barn och jag för mina men vi är båda två vuxna och föräldrar i familjen som hjälps åt. Barnen trivs hos oss (bor varannan vecka) och gillar varandra.

Nyckeln för oss, det som gjort att det (hittills, ta i trä!) gått så bra är nog dels att vi redan från början gillat varandra som personer. Och att vi föräldrar har väldigt liknande syn på barnuppfostran. Inga stora konflikter kring vilket uppförande och vilken sorts sätt att prata till varandra som är ok. Och så tror jag att det ibland kan vara lättare om båda parter har barn med sig in i förhållandet. Båda har egen erfarenhet av att vara föräldrar.

Anonym (vi finns)

Äldre 16 Aug 13:04

#27

Anonym (jag med) skrev 2013-08-11 13:36:26 följande:

Jag har samma erfarenhet. Jag har slutat att prata om hur jag upplever det, att leva i en styvfamilj. Ett exempel: ena barnet kallar mig fula saker, jag är tjock, hemsk, ger kommentarer om min kropp (han är nio år). När jag berättade det till en väninnan sa hon bara på ett sätt som fick mig att känna mig nedvärderad "DU är ju den vuxna, det är ju bara ett barn, låt det gå ut genom andra örat bara". Men jag trivs inte med att bli mobbad, även om det är av ett barn och särskilt inte i mitt eget hem. Min man bryr sig inte heller, anser barn säger en massa saker. Bara en sak...finns så många olika saker. Men ingen att prata med för ingen förstår och alla klankar bara ned på mig, att det är jag som känner fel. Jag överväger lämna förhållandet.

Hade jag varit din väninna som fick höra det där så skulle jag ha sagt "Men det där måste du göra något åt! Det där är inte ok. Prata med din man och be att han tar upp det med barnet." Och i vår familj så skulle pappan ha tagit upp det med barnet och markerat att sådär säger man inte till andra människor!

Jag tycker du gör rätt som överväger att lämna förhållandet. På ditt exempel låter det som om er skillnad i uppfattning om barnuppfostran (och vad vanligt hyfs är som man bör lära sina barn) är för stor, om ni inte kan prata ihop er om det här så tror jag det blir svårt för dig att trivas.

Lyckliga bonusar - är vi verkligen den enda familjen?

INNEHÅLL