Att få syskon till barn med funktionshinder

Hej!

Jag har en lillebror med en svår cp skada. Det skiljer ca 2 år mellan oss. Vi syskon, jag och en till bror, är hans största förebilder. Det har också hjälpt mina föräldrar att ha fler barn eftersom hela livet inte bara blir fokuserat på handikapp och allt som rör det. Så det är absolut inte egoistiskt tänkt! Vår bror har alltid fått vara med i allt som vi har gjort, vilket gjort att vi inte ser honom som annorlunda. Vi har en väldigt nära och fin familjerelation och det är jag övertygad om att det beror till stor del på att vi har våran lillebror. Så syskon är bara till fördel om du frågar mig :) Kram.

Ni som har skrivit tråden har skrivit så fint om era syskonrelationer att jag blir alldeles rörd och börjar gråta. Jag tänker ju att familjen kan blir väldigt sammansvetsad och att syskonen har mycket glädje av varandra, precis som både millchan och helenes skriver om.

Det jag är mest orolig för är om det friska syskonet får ta mycket ansvar utåt, ex blir mobbad för sitt funktionshindrade syskon. Vet ju att syskon känner att de behöver försvara varandra och hur känns det då för syskonet? Det är många frågor och jag antar att det inte finns några enkla svar...

Våra små har två äldre syskon som inte har funktionshinder el handikapp och dom har aldrig blivit mobbade för att dom har två små syskon som har måttlig utvecklingsstörning.
Däremot blir det frågor och då är det viktigaste att vara helt ärlig och berätta som det är.

Ett exempel vad gäller våran 7åriga son som har måttlig utv störning, han gick i vanlig  6års grupp och nu efter att han har börjat i träningsklassen så kommer fortfarande tjejerna från hans förra klass och kramar honom, berättar åt honom att han är jätte duktig som kan springa lite och klättra och att han är jätte söt och snygg vilket får ens mamma hjärta att smälta.

Storgrabbarna har inte hittills behövt skydda sina små syskon mot någon, dom flesta beter sig väldigt normalt kring våra barn, pratar med dom trots att dom inte får svar.

Men blir det frågor så tycker jag att svara så gott du kan och berätta till folk att erat barn är lika mycket värt som vilket annat normalstört barn som helst.   

Jag har en två år yngre bror som har en cp-skada. Jag skulle inte för något i världen byta ut honom, men det jag ofta önskat mig är ytterligare ett syskon. Ett "vanligt"syskon, att dela det ansvar jag både känt tidvis under uppväxten och inför framtiden. Det är inte ett ansvar någon annan lagt på mig, utan ett självpåtaget. Mina två närmsta vänner har också varsitt yngre funktionshindrat syskon, men ingen av dem har känt eller känner detta ansvar. Jag tror om jag jämför våra situationer att min ansvarskänsla beror på att mitt syskon till skillnad från deras själv förstår sin situation och annorlundaskap tydligare, och då också sörjer att missa sånt som de andra inte ens förstår. Då vill jag gärna kompensera detta så gott det går.

Jag har aldrig blivit mobbad på grund av mitt syskon, och tror att jag tack vare att han finns i mitt liv har växt som människa och har en mycket god förståelse för människors olika förutsättningar och val. Under min uppväxt tyckte jag ibland att det var jobbigt att han tog så mycket tid och uppmärksamhet, men det är inget jag nu skulle säga var ett stort problem, inget jag lidit eller lider av.

Tycker inte ni ska avstå syskon. De kan få en givande relation. Jag tror dock att man ska vara medveten om det "vanliga" syskonets behov av att då och då stå i centrum och få ha sin mamma och pappa för sig själv och planera för detta vid tillfällen som ges.

Mitt tredje barn av fyra har utvecklingsstörning och autism. Jag upplever inte att hans syskon skulle tycka det var jobbigt utan de är väldigt beskyddande och kärleksfulla mot M. Vi har alltid varit väldigt öppna med hans funktionshinder och jag har hört min äldre son förklara för sina kompisar att M är en "speciell" pojke som tänker som en 2-åring fast han är fyra. Det accepterar alla. Vi försöker dela på barnen ofta så att alla ska få egentid med mamma och pappa. Lillasystern har visat sig vara en stor tillgång för M, han älskar att leka med henne och även om det blir lite hårdhänt ibland så har de superkul tillsammans och utvecklas hela tiden!

Vi har en 6-åring m funktionshinder och fick första diagnosen när lillebror låg i magen - lindrig utv.störning. Det var tokjobbigt det första året för storasyster inte förstod varför bebisen kommit in i familjen. Men så fort han började gurgla och låta och ljuda tog storasysters prat fart och fick en jätteskjuts. Vi fick tidigt sätta honom i ett "ufo" som vi sa - en lära gå stol. För han blev så sårbar om han låg på golvet och så hängde han med på magen i en babybjörn. För storasyster sprang ofta omkring och är överaktiv. Hursomhelst lillebror är det som gör att vi känner oss som en familj - inte bara alla bestyr runt dotterns funktionshinder. Han tycker det är lite jobbigt ibland säger han - men när vi pratat lite om varför storasyster behöver hjälp och vad han tycker är jobbigt så springer han sen iväg och leker. Hjälper storasyster med påklädning trots att vi aldrig bett honom om det. Och häromdagen sa han " det är lite jobbigt att ha en storasyster" och jag undrade varför - han svarade "hon bara rymmer, och rymmer" Han vet inte om ngt annat och är enormt fin mor mindre barn på förskolan och oerhört empatisk. Storasyster tycker allt han gör är toppen och jätteroligt. Vi hade aldrig velat vara utan båda våra barn - trots att vardagen är tung ibland.

Hej
Tråden är gammal, men kände bara spontant för ett inlägg.
Har en yngre bror med multihandikapp - troligtvis efter syrebrist som resulterade i den grövsta formen av utvecklingsstörning+cp-skada eftersom läkarna och sjuksköterskorna vägrade lyssna på min mamma och väntade med respirator tills fem dagar hade gått. Utöver detta föddes han tyvärr också med epilepsi och klumpfot, det senare medförde två operationer av hans fot.

Det blev en jobbig situation för mina föräldrar. Min pappa vände ilskan till och blev en mycket arg förälder. Men som tur är har min mamma har alltid visat en otrolig glädje för oss alla och gett oss enormt mycket kärlek. Vi fick det tufft hemma, min storasyster och jag eftersom vi till viss del blev assistenter till var bror/våra föräldrar. Men ändå, älskar jag min bror väldigt mycket. Han har ju till viss del format mig som en människa - och jag tror att det odelat är positivt för empatin med de svagare i samhället att ha denna erfarenhet.

Skolan blev ett helvete. Varken lärare eller "klasskamrater" förstod att vara snälla mot mig och min syster. En lärare läxade upp mig en gång när jag var mobbad med orden att jag fick lära mig vad orättvisa var och så var det med det. Men jag och syrran kämpade på ändå och fick bra skolresultat. När man gick och handlade stod barn och skrattade i affären. Ilskan jag kände då var stor, men jag var uppfödd med att inte slåss - så det fick bli med orden istället.

Hur som helst, det har inte varit roligt med en handikappad bror. Jag önskar ju honom frisk som den högsta önskan i världen som inte kan slå in. Men ändå - han är älskad. Idag har jag två "friska" barn och det hoppas jag att de förblir, men ingen kan ju sia om framtiden. Så mitt budskap är; skaffa de barn du önskar! kärlek oavsett om de blir friska eller inte, är det som är det viktiga.

TS, det viktigaste är att ni tror att ni klarar av det och att det friska barnet inte får för mycket ansvar i framtiden. Har ni tid och utrymme för ett till barn? Är ni beredda på att det inte är säkert att det barnet heller blir friskt? I så fall, kör hårt!

Hej,

Jag vill inte verka för negativ, men för mig har det inte inneburit något positivt.

Jag är uppväxt med ett syskon med speciella behov och men jag önskar innerligt att jag inte hade haft den uppväxten. Helt ärligt kan jag säga att det inte har gett mig någonting mer än en barndom där jag fick för lite uppmärksamhet och ett syskon som ständigt ställer till besvär. Jag har inte större förståelse för barn med utvecklingstörningar, snarare tvärtom..Dessutom är jag livrädd för att själv få ett barn med utvecklingstörning eftersom jag vet hur mycket extra jobb det innebär och hur mycket det sliter på familjen.

MEN, alla hanterar situationer som denna olika. Familjer fungerar på olika sätt och det faktum att du ställer frågan här är def ett plus. Om du skaffar barn till skulle jag vilja ge dig följande råd: spendera kvalitetstid med barnet utan specialla behov, förklara i detalj vad problemet är med deras syskon, ställ krav på syskonet med speciella behov (beroende på handikapp förstås), tvinga aldrig barnet utan speciella behov att ta ansvar för sitt syskon och ursäkta aldrig beteende som syskonet med speciella behov kan vara ansvariga för (mycket vanligt problem för mig)

Jag önskar dig all lycka till!

Vi har två dottrar, den äldre har autism, vi hann skaffa tvåan innan diagnosen. Nu är dom bara 4 och 2, så hur framtiden blir vet vi ju inte. Men det vi känner redan nu är att det är viktigt att se båda barnen. Ja, det är ofta orättvist mot lillan. Men vi försöker också sära på barnen mycket för att ge båda egen tid och uppmärksamhet.  Vi försöker också vara två närvarande vuxna så ofta det går,  just för att kunna ta hand om bådas behov. Och så har vi sökt den hjälp familj och samhälle kan ge, med avlösning både via mor- och farföräldrar och via LSS. Bl.a. för att vi ska kunna ge lillan den tid hon behöver. 

Blanceflor: Hur har det gått för er, har ni tänk skaffa ett barn till?