Abort.. hur kommer jag igenom den?

För fyra år sedan gick jag också igenom en kirurgisk abort, (v12) och det var fruktansvärt. Samma situation med familjen som för dig, min pappa sa att om jag bestämde mig för att behålla barnet så skulle jag inte längre räknas som hans dotter.
Det är brutalt vidrigt att tvinga någon att välja på det sättet och det är fruktansvärt plågsamt för individen själv att tvingas göra något sånt här.
Men hur vidrig min pappa än var och hur ledsen jag än var under en tid så tackar jag honom idag.

Jag tyckte att jag var gammal nog för att skaffa ett barn då, min pojkvän hade jobb och mina studier var snart klara. Men nu när jag ser tillbaka så var jag inte det.
Jag var 16, men samma fråga återstår ju.

Vänner i min omgivning får barn nu, det är en sån tid/ålder för dem. Och jag bara sitter här och gråter, fyra år efter aborten och kan inte göra något annat än att hata mig själv ibland. Men sen så sa min sambo till mig; Maya, du vill väl ha ett barn som du kan viga hela livet åt? Ge barnet allt den förtjänar och allt du kan ge?

Och han har rätt i det så det är enklare nu. Men jag har fortfarande en extrem längtan till ett barn, den gick aldrig över efter graviditeten. Det känns som att jag fortfarande väntar på att barnet ska komma ut.

Hej! Jag skrev här för snart en månad sedan, och går nu till tre olika kuratorer/psykologer osvosv, men det hjälper inte. Jag bara undrar, (funderar inte på att bli gravid) Men är det förens man blir gravid igen då man ''klarar av'' att gå vidare från aborten eller går det bara över? Jag har aldrig i mitt liv mått så här dåligt, jag kan inte göra något annat än att tänka på aborten, hur det kändes då den lill* kom ut, att se h*n och jag drömmer ofta drömmar och mardrömmar om barn.. Jag vet inte men efter aborten som jag egentligen inte ville gå igenom har jag bara fått en så tydlig deppression och en otrolig barnlängtan, det känns som om jag går och väntar på att t.ex. magen ska växa, går och väntar på att det liksom ska vara dags om sådär halva tiden.. men inget händer.. 
går det över med tiden eller går det liksom över när man väl blir gravid igen? eller asså jag blir helt galen.. Vill få ut det ur huvudet. Orkar inte må som jag gör, det blir inte bättre..

Kram 

Hej på er. Känns som om det var länge sedan jag var inne här, och behöver nu skriva av mig.

Jag och min dåvarande pojkvän gjorde sluta i somras, slutet av sommaren pga aborten. Nu vill han ha mig tillbaka men jag säger till honom att det inte går, jag kan inte förlåta mig själv och inte honom heller för att han pushade in mig i något jag faktiskt inte alls ville, vilket jag ser så tydligt nu. Jag känner nu av hur mycket jag saknar känslan av längtan och väntan, hur mycket jag vill ha mitt barn här. Mitt barn skulle varit mitt liv, och det är det i stort sätt ändå. Jag kan inte leva vidare såhär och jag vet inte hur jag nånsin ska kunna komma igenom detta..? aldrig mått så dåligt i mitt liv, aldrig haft sådan ångest och aldrig drömt så många mardrömmar i mitt liv. Jag har aldrig betett mig såhär, har aldrig varit så arg och ledsen, aldrig aldrig aldrig har jag nånsin mått såhär dåligt under en lång tid.. 

Vad ska jag göra? Jag vill ha mitt barn tillbaka, även om det inte går, och det vet jag. Det är väl det som gör mig så fruktansvärt ledsen och vet inte vart jag ska ta vägen. kan tillägga att jag fortfarande går hos psykologer och kuratorer, rådgivning mm.

Läste alla inlägg och tycker verkligen att du inte verkar ha blivit respekterad för din vilja och dina känslor.
Vet att Arken är bra på sånt här, kärleksfulla mänskor och bra bemötande för jag har träffat andra som varit dit på typ retreat eller helandedagar för själen och som bara är jättetacksamma sen för de upplever sån befrielse och glädje slippa gå med tunga ryggsäckar av sorg och depp.
Såg en länk längre upp, påminner om den
www.arken.org/helandecenter/sjalavard.aspx
Hoppas du ts får den hjälp du behöver.
Det är inte dig det är fel på för att du har känslor av sorg och förtvivlan, tycker personligen det är mycket mer fel på ett samhälle där man får gör övergrepp på en ung tjej och övertala henne att göra sitt livs värsta misstag för att det är "förnuftigt" just då. Att se abort som lätt som en plätt, det är en hemsk lögn för det är nog nåt av det svåraste för många kvinnor som gråter åratal efteråt.
Men det betyder inte att det inte finns förlåtelse och läkedom, du ts kommer också att må bra och kunna le igen.

Tack, tack! Det känns lite bättre nu.. men är fortfarande nere. Har nu ingen kontakt med ''pappan'' över huvudtaget då jag kände att det var bäst att bryta den kontaken, jag blev bara irriterad och ledsen av honom. Jag går och pratar med kuratorer osv fortfarande. men ångesten och hatet till alla som påverkade mig finns kvar och jag kommer aldrig aldrig kunna förlåta mig själv eller de som satte mig i effekt.. 

Åh ångrar mig varje dag...

Hej!

Jag var i en liknande situation som dig. Jag var 18, gick i skolan, var ihop med fadern, ville behålla men alla och då menar jag alla omkring mig tyckte eller tog för givet att abort var det enda rätta för mig. Vilket min magkänsla protesterade emot! 

När jag var i v. 9 så fick jag en rejäl blödning och alla symtom försvann. Var då säker på att jag fått missfall och har nog aldrig känt mig så tom i själen som jag gjorde under de dagarna. Fick i alla fall göra ett ultraljud för att vara säker och där fanns en krabat med  ett hjärta som slog och allt såg bra ut! Först då visste jag att det inte fanns någon eller någonting i världen som kunde få mig att välja abort.

Frågan för mig, som för dig, var om jag skulle göra det som kändes rätt för mig eller falla för det alla andra tyckte. Jag föll nästan. Hade det inte varit för blödningen hade jag kanske gett efter och gjort abort.

Allt detta är över tio år sedan och jag kan fortfarande vara sur, ledsen, besviken och arg på de som tyckte att jag skulle göra abort då. Att de fick det att låta som att det skulle vara en sådan enkel sak och att man skulle komma över det. Visst har jag haft det tufft emellanåt, främst ekonomiskt men jag har aldrig ångrat mitt val att behålla barnet. Som har växt upp till en välartad individ och som jag ofta får beröm för. Jag har ibland lust att säga "Och den här underbara människan tyckte du jag skulle ta bort!" Men jag biter mig i tungan och är tyst.

Vad jag vill säga är nog mest att det är svårt att glömma svek från människor i ens närhet som man tänker ska stötta en oavsett vad man väljer. Och allrahelst låta en välja det som känns bäst för en själv.

Precis.. så är det!

Jag kan inte kolla min pappa i ögonen och tänka att det är en människa jag vill ha i mitt liv i hela mitt liv. Så fort jag får möjligheten vill jag bort från alla som gjort mig så ont. Jag ska bort här ifrån och skaffa mig ett liv som jag vill leva. Skaffa mina barn om jag så vill. Och dom ska inte ha någoting att säga till om. Jag menar, de förlorar inte bara mig, utan alla barnbarn dom skulle fått och faktiskt kunde haft om bara någon vecka. Dom mister inte bara mig, inte mitt barn utan alla dess syskon också. Stöttar dom inte mig första gången ska dom faktiskt inte få vara med andra eller tredje gången heller.

Tanken på att jag tagit bort ett liv som var inuti mig får mig att må så dåligt, jag vill bara gråta och få tillbaka min lill*. Saknar graviditeten, saknar känslan, saknar allt med det. Och nu är det borta..