Abort.. hur kommer jag igenom den?

#1
Tack för ditt svar!
Ja jag vet, men vad ska man göra? Mina föräldrar är inte mina biologiska då jag är adopterad och vi har inte alls far/mor-och -dotter-känslor. Hela min uppväxt har varit lite sisådär men jag har inte formats utav den så mycket för jag har min egen vilja, förutom i detta. Och jag känner en stor sorg över hur jag inte kunde stå upp för mig själv och mitt barn.. Hur ska jag någonsin kunna bli en bra mamma om jag en gång valde bort deras stor(ea)-syskon? 
Ja, jag vet om att jag måste få känna det jag känner och att omgivningen måste accpetera det men de lyssnar inte ens på mig.  
Jag har funderat på att söka efter hjälp och har sagt det till pojken också men jag vet inte, det känns så dumt. Har nyss avslutat kontakt med mina psykologer sen innan då den senaste var för abort för mig, när jag berättade hur jag ville och hur jag mådde. Trots det så sa hon ''abort är det bästa'' Så jag vet inte riktigt. Visst alla är inte likadana men samtidigt vill jag inte sätta mig i den arean där alla tittar ner på mig och säger åt mig vad som är bäst för mig. Aborten var inte bäst för mig, och det vet jag i efterhand. Men det är alltid lätt att vara efterklok. Hur kunde jag vara så dum och låta dem fälla mig??..
Psykolog kanske är bäst men en man som lyssnar är nog bättre. En man som hjälper en igenom det, som finns med. Menmen..

Åh, ja, man ska ta hand om sig själv. Hoppas din syster mår bra iaf!

 

#2
Ja, jag vet precis hur det är, min pappa frågade mig inte hur jag mådde utan körde bara hem mig med en lättnad i kroppen efter första tabletten. Ingen frågade mig hur jag mådde utom en kompis som såg hur dåligt jag mådde i skolan då jag 2 dagar senare var tvungen att skriva prov i skolan och tårarna bara rann ner och jag gick hem, berättade att jag skulle berätta för henne senare när det var bättre så vi pratar lite grann om det idag, men det är inte så att hon förstår eftersom hon själv inte gjort en abort.
Familjen går inte att prata med då vi inte kan prata om sådant, killen går ibland men han förstår inte för han ville inte ha barnet och han ville bara få bort det. ''april-juni (tiden vi fick reda på grav.) var den värsta tiden i mitt liv. Du kunde förstört mitt liv'' sa han.. Kurator.. mja kanske.. men läs i mitt förra svar, jag har svårt att öppna mig för dem just nu efter det min förra psykolog sa.

Tack för ditt svar!
 

#3
Jag har skrivit hur många dokument som helst, jag vet bara inte hur jag ska avsluta det, jag kan inte än. Det svider, ja.  Som fan. Man tror man är så stark men det är man inte, hur man än vrider och vänder på det så är det en stor sorg, iaf för en kvinna.

Ja jag vet, det är det som säger.. Att en psykolog ska vara till hjälp. Men ja, vi får se.. Hoppas du har någon att prata med nu?? Annars kan du prata med mig, vi har trots allt gått igenom samma sak.

Stor kram! 

Ja jo, det ligger mycket i min historia. Soc har varit inblandad sen jag var liten och mina föräldrar har skickat ut mig hemifrån X antal gånger så jo,att vara stark är väl det första man får tänka på när sånt händer. Kan tro att jag ska bort därifrån så snabbt jag kan.

Hej Alla som skrivit och gett mig lite styrka. Tänkte berätta att jag nu har skaffat en kurator som jag ska till på mån, har även haft ett rejält snack med killen som nu även vet om att jag ska till kurator. Han förstår inte men han försöker och jag hoppas att vi kan fortsätta att leva tillsammans även om vi har motgångar. Och speciellt jag. Jag hoppas att jag kan gå vidare även om jag inte tror det. För vissa dagar är så hemska att jag bara ligger och tittar in i väggen en hel dag. Vi får se, kanske blir ivägskickad till BUP eller något (dem har väl ålder upp till 18? Gick nämligen där innan) De kanske kan ge mig nån medicin eller något för att se livet lite ljusare. Jag orkar inte längre leva i ett mörker som jag aldrig förr upplevt. Jag önskar jag blev gravid igen snart. När jag är klar i skolan, inte för att det kommer ändra på sorgen eller något alls men kanske så att jag ändå kan få min bekräftelse på något sätt och för att jag har en sådan bebislängtan jag med, tittar bara på bebisar och vill bara ha en egen hela tiden. Jag får låta mig själv vara ledsen ett tag även om ingen annan gör det. Jag ska trots allt bort ifrån dessa människor så snart jag är färdigutbildad. 

Tack för alla fina ord och för att ni brytt er. Jag skriver lite då och då när jag har nåt nytt eller behöver lite stöd. <3 

Hej! Jag skrev här för snart en månad sedan, och går nu till tre olika kuratorer/psykologer osvosv, men det hjälper inte. Jag bara undrar, (funderar inte på att bli gravid) Men är det förens man blir gravid igen då man ''klarar av'' att gå vidare från aborten eller går det bara över? Jag har aldrig i mitt liv mått så här dåligt, jag kan inte göra något annat än att tänka på aborten, hur det kändes då den lill* kom ut, att se h*n och jag drömmer ofta drömmar och mardrömmar om barn.. Jag vet inte men efter aborten som jag egentligen inte ville gå igenom har jag bara fått en så tydlig deppression och en otrolig barnlängtan, det känns som om jag går och väntar på att t.ex. magen ska växa, går och väntar på att det liksom ska vara dags om sådär halva tiden.. men inget händer.. 
går det över med tiden eller går det liksom över när man väl blir gravid igen? eller asså jag blir helt galen.. Vill få ut det ur huvudet. Orkar inte må som jag gör, det blir inte bättre..

Kram 

Hej på er. Känns som om det var länge sedan jag var inne här, och behöver nu skriva av mig.

Jag och min dåvarande pojkvän gjorde sluta i somras, slutet av sommaren pga aborten. Nu vill han ha mig tillbaka men jag säger till honom att det inte går, jag kan inte förlåta mig själv och inte honom heller för att han pushade in mig i något jag faktiskt inte alls ville, vilket jag ser så tydligt nu. Jag känner nu av hur mycket jag saknar känslan av längtan och väntan, hur mycket jag vill ha mitt barn här. Mitt barn skulle varit mitt liv, och det är det i stort sätt ändå. Jag kan inte leva vidare såhär och jag vet inte hur jag nånsin ska kunna komma igenom detta..? aldrig mått så dåligt i mitt liv, aldrig haft sådan ångest och aldrig drömt så många mardrömmar i mitt liv. Jag har aldrig betett mig såhär, har aldrig varit så arg och ledsen, aldrig aldrig aldrig har jag nånsin mått såhär dåligt under en lång tid.. 

Vad ska jag göra? Jag vill ha mitt barn tillbaka, även om det inte går, och det vet jag. Det är väl det som gör mig så fruktansvärt ledsen och vet inte vart jag ska ta vägen. kan tillägga att jag fortfarande går hos psykologer och kuratorer, rådgivning mm.

Tack, tack! Det känns lite bättre nu.. men är fortfarande nere. Har nu ingen kontakt med ''pappan'' över huvudtaget då jag kände att det var bäst att bryta den kontaken, jag blev bara irriterad och ledsen av honom. Jag går och pratar med kuratorer osv fortfarande. men ångesten och hatet till alla som påverkade mig finns kvar och jag kommer aldrig aldrig kunna förlåta mig själv eller de som satte mig i effekt.. 

Åh ångrar mig varje dag...

Precis.. så är det!

Jag kan inte kolla min pappa i ögonen och tänka att det är en människa jag vill ha i mitt liv i hela mitt liv. Så fort jag får möjligheten vill jag bort från alla som gjort mig så ont. Jag ska bort här ifrån och skaffa mig ett liv som jag vill leva. Skaffa mina barn om jag så vill. Och dom ska inte ha någoting att säga till om. Jag menar, de förlorar inte bara mig, utan alla barnbarn dom skulle fått och faktiskt kunde haft om bara någon vecka. Dom mister inte bara mig, inte mitt barn utan alla dess syskon också. Stöttar dom inte mig första gången ska dom faktiskt inte få vara med andra eller tredje gången heller.

Tanken på att jag tagit bort ett liv som var inuti mig får mig att må så dåligt, jag vill bara gråta och få tillbaka min lill*. Saknar graviditeten, saknar känslan, saknar allt med det. Och nu är det borta..