Skapa gemensamhet?

Barnen är en del av föräldern, förälderna kött och blod, hans eller hennes arvtagare och en liten människa som han eller hon har ansvar för... Partnern är något som man väljer... det är inget som är beroende av en för sin överlevnad! Det är något som kan klara sig utan personen!!

att du ens drar den paralellen är idiotiskt... Så du kan inte se skillnad mellan en partner som du aktivt väljer att vara med och ett barn som inte har valt dig men som hör samman med dig hela sitt liv..........

Även om hon inte vill vara "bullmamma", vilket inte är vad jag föreslår, så gäller det om man vill vara en familj att man försöker fungera tillsammans!! Inte att man bor som två skilda liv i ett och samma hus!!!

Hur kommer det sig att jag med flera, har fixat långvariga förhållande med män med barn sedan tidigare, utan att vara familj på det sättet. Kan väl tillägga att relationerna är väldigt bra mellan mig och sambons äldre barn.

Jag brukar berätta om trådarna här och de bara skakar på huvudet och säger att det är fullt nöjde med som vi hade det.

 

Nu kommer vi till det här igen, förvätningar och det forcerande till att prompt skapa en familj. Nej, man behöver inte vara en familj, dvs känna sig som en familj, bara för att man lever ihop.

Det viktigaste är att den nya partnern och barnen skapar sina relationer.

Du har inte varit separerad ett år ännu, redan sambo med en ny kvinna och så undrar du varför det inte flyter på. Svaret är mycket enkelt, ni har för bråttom (ja, jag vet att det finns par som flyttat ihop snabbt som sjutton med barn och det har fungerat, men här gör det inte riktigt).

Stanna upp, andas, låt de ta den tiden de behöver, inte den tiden du tycker det ska ta.

Om din nya och barnen känner sig bekväma med varandra om ett år, då har det gått snabbt.
Och än så länge är ni (både du och den nya kvinnan, barnen och den nya kvinnan) i smekmånadfasen, så det kommer bli många situationer där det kommer bli tufft för samtliga. Sedan gör det inte bättre att mamman baktalar din sambo, det gör inte saken lättare.

Så den enda förväntning du kan ha just nu, det är att de respekterar varandra.    

         

Herregud va löjligt!
Det är det samma som att "älska" någon bara därför att den är en sk kändis.
Ett barn är en person med sina goda och dåliga sidor, den enda som kan blunda för de dåliga sidorna är en förälder. Vi andra bedömer personen efter ett första intryck OCH deras bra och dåliga egenskaper. Ibland faller det riktigt väl ut, och ibland så är det "bara" ok.

Varför vill du skapa en sk kärnfamilj utav en sammansättning människor som inte har de förutsättningarna som krävs?
Varför ens sträva efter nåt sånt.
Varför inte se det för vad det är, en ensamstående förälder som vill ha en partner att dela livet med. Det funkar alldeles utmärkt att ha ett eget liv trots att ens partner har barn. Det blir betydligt färre kontroverser när han till största delen gör anpassade aktiviteter med sina barn och jag gör det jag är intresserad av.
Jag har lika lite intresse av att stå och glo på hans barn, som dom har av att stå och glo på mig när jag utövar min hobby. Skittrist! 

Känner han att han behöver hjälp med barnen så är frågan fri, svarar jag nej så får han fråga på annat ställe eller lösa det med mamman som är till andra hälften ansvarig för barnen. Vill ingen ställa upp så får han avstå från det han ville göra, för så är det att va förälder. 

Men då måste jag fråga hur sjutton man bär sig åt när man har helt olika uppfattning om hur man uppfostrar barn ???

Sambon är en curlingförälder ut i fingerspetsarna, hans barn gör aldrig fel, ljuger aldrig, retas inte enligt honom. Barnet behöver inga regler, han har inga som helst krav på sig.Han måste få alla måltider som äts hemma uppburna på rummet, kan inte hämta maten själv ens, maten delas upp av sambon och ungen är 11år!!!!!

 Jag är alldeles tvärtom lite hyfs och fason, enkla regler som man håller fast vid osv. Så nä jag kan bara inte gå in och vara "bonusförälder". Och varför måste man passa bonusbarnen? Dom är väl hemma för att ha umgänge med sin förälder inte med nån bonusförälder.

Man kan vara en familj på olika sätt. Alla bonusföräldrar vill inte gå in och vara en extraförälder, vilket jag tycker man  är om man passar bonusbarnen och läser läxor med dem.  Jag tycker man ska respektera bonusbarn men för mig handlar detta om att man behandlar dem väl och låter de ha egentid med sin sambo. Att leva med andras barn tror jag generellt är jobbigt ibland, att börja gilla bonusbarn kan vara ett stort steg då detta handlar om just andra barn.

Det tar mycket tid att bli bekväm med andras barn, även om det finns positiva känslor gentemot dom. Låt det hela ta tid, gör saker ihop i olika konstellationer och låt familjen växa ihop.

Jag undrar alltid om personer med dessa åsikter öht har några egna erfarenheter av någonting själv..
Tröttsamt!

Håller med helt och hållet! (som jag ofta gör när du uttalar dig) :)

Ett lite ps, är man gifta ärver man väl sin partner, minst 50 % om det finns barn inblandade.
Barn har en arvslott på 25 %.

Till anonym pappa:

Vad du än gör, lägg ner förväntningarna på hur människor "ska" känna inför varandra.
Sätt ingen press på varken kärlek eller barn för då kan det aldrig bli något annat än fel.

Slappna av och låt de andra hitta sitt eget sätt att förhålla sig till varandra. Då har ni en chans!

       

Utan testamente så delas allt och barnen ärver hälften och tex jag behåller min halva. Med testamente så kan jag ärva halva hans del och barnen delar på resterande 25%.