Vad är det med folk?

Det kan man ju verkligen fundera över. Träffade en gammal kompis igår, hon vet väldigt väl om våra problem med att få barn och vår stora SORG över detta. Ändå, nästan varje gång vi träffas pratar hon om olika gemensamma - eller inte ens det ibland - bekanta som väntar barn, som ska ha syskon osv. Ja ni fattar. Blir så otroligt ledsen, vi var bästa kompisar - visserligen för flera år sedan, men nu skulle jag aldrig vilja anförtro henne mina innersta känslor. Det känns ibland som att hon gärna vill trampa på den här otroligt ömma tån. Finns det så elaka före detta bästa kompisar?

Igår fick jag bara nog när hon berättade om en tjej - kopmis till henne som jag har träffat en gång - hon var gravid igen men så snabbt efter sin senaste lilla bebis att hon funderar på abort... Jag som normalt är "snäll" och mesig och inte säger ifrån avbröt henne abrupt och sa "du får ursäkta miug men jag vill inte höra mer nu om alla som ska få barn, jag orkar inte med det" och hon sa förlåt men ursäktade sig med att "vi är i den åldern nu så att barnprat finns överallt". Jamenvisst då kanske en stackars utsatt bedrövad barnlängtare kan få vara ifred någonstans, iallafall med sina "kompisar" eller vad man nu ska kalla det.

Ibland nuförtiden vill jag ha barn också av den anledningen att jag ska klara av andra som har barn och inte sticka ut i samhället. Som kvinna verkar man värderas utifrån sina barn...så vad är jag, utan värde?

Var på info inför insem idag och påbörjar sprayande nästa vecka. Har varit så ledsen idag, fast jag kanske borde vara glad att allt är på gång. Men det är bara det att det känns så oöverstigligt, tittade på en ytlig bekants hemsida - hon och hennes man ska adoptera sitt andra barn snart. De har gått igenom allt detta och är nu "på andra sidan". Jag tittade på bilder på deras barn och funderade på om man kan älska ett adopterat barn på samma sätt som sitt eget. Hör också konstiga kommentarer på mitt jobb - där har flera personer jag jobbar med adopterade barn, skulle vilja fråga dom men de är mycket äldre - barnen är i min ålder - och jag tycker det är så känsligt. Har inte berättat för så många om min situation... Hur som helst hör jag kommentarer från andra som jag tolkar - de säger det inte rent ut förståss - som att man ändå inte är lika mycket värd som adopterat. "Det är minsann skillnad på att ha burit och fött sitt eget barn" Tack gud för sånna som Angelina Jolie -tycker hon varit bedrövligt taskig som brutit upp ett gift par, men förutom det verkar hon vara en bra människa, som engagerar sig för allt möjligt behjärtansvärt. och dessutom adopterat som "första val".

Tinselflickan

Äldre 1 Feb 21:21

#1

hej!
För det första vill jag säga att din kompis verkar inte direkt medkännande. Jag menar, det är väl inte så svårt att förstå att en som kämpar och längtar efter att få barn inte vill höra om andra som får titt som tätt eller till och med funderar på abort!

Förstår att du blir ledsen av hennes sätt.

Jag har märkt att mina vänskaper har förändrats iom vår barnlöshet. Vi har ju varit öppna med den länge och jag märker att jag inte går bra ihop med vissa vänner just nu. De förstår inte hur jag har det, helt enkelt. Jag tror att man får sätta såna vänskaper "på paus" lite, sen kanske man kan ta upp dem senare när man inte mår lika dåligt.

När det gäller adoption så tror jag att även om det kommer som "sistaalternativ" efter misslyckade provrörsbefruktningar eller andra behandlingar så älskas barnet lika mycket för det. Man måste liksom komma till ett beslut som känns rätt och ibland händer inte det förrän man har testat alla alternativen. Det finns inget mindre värde eller fult i att önska sig ett biologiskt barn, men när man inser att man inte kan få det så är inte ett adopterat barn mindre önskat, det tror jag inte.

Jag känner några personer som gått igenom ivf först och lagt all krut på det, för att sedan upptäcka att adoption faktiskt passade dem bättre som alternativ.

Jag tror säkert att dina kollegor gärna pratar med dig om adoption. Du kan ju kolla läget lite försiktigt till en början.

Lycka till!

smaragden

Äldre 2 Feb 09:06

#2

Låter som om din "vännina" är okänslig eller bara en ogenomtänkt kvinna, som inte tänker på vad hon ger ut och säjer.
Men man är två för att dansa tango, så säj till på skarpen nästa gång.Eller leta upp någon mer givande vän...
Sänder dig/Er massor med flyt och positiva tankar..

Spinnaren

Äldre 2 Feb 09:27

#3

De som inte har behövt kämpa för att bli gravida kan säga att de förstår, men har man aldrig varit i situationen, så kan man faktiskt inte förstå hur det känns. Jag hade turen att ha vänner som visade hänsyn och som var/är underbara. Det är viktigt för att man ska orka. Många Kramar & All lycka till er!

Fyrklovern

Äldre 2 Feb 19:51

#4

Jag vet inte riktigt vad jag ska säja... Känner igen mig så i allt du skriver.

Har bara berättat för två nära vänner och dom har båda barn varav den ena gravid i 8:de månaden, men dom är båda väldigt förstående och frågar hela tiden hur det går och så. Jag berättade inte ens för dom om mitt förra FET, just för att jag inte orkade alla frågor, det har jag berättat för dom nu och dom var väldigt förstående.

Min gravida kompis skäms ibland när hon ojjar till sig för kramp och trötthet. Hon vill lika mycket som jag att jag ska bli gravid så vi kan ha våra bebisar tillsammans, och hon förstår oxå när jag säjer att jag inte orkar prata. Jag har förklarat att när jag är nere så vill jag bara prata på FL... Kankse låter konstigt men jag vill inte prata med folk när jag är så ledsen.

Sen när någon lägger in kommentarer som "ska inte ni ha snart?" eller "när barnbarnen kommer..." då brukar jag bara säja att det är inte dax för det ännu, vi håller på och renoverer huset och det får bli fördigt först innan vi har "tid" för några barn. Det funkar för mig, jag vill inte att folk ska veta att vi jobbar på det.

Lycka till nu!

Vad är det med folk?

INNEHÅLL