Allt bara krossas

Sitter här mitt i natten och kan inte sova på grund av det som hänt under dagen.
Ska försöka förklara hela historien kort:
Jag är gift med en man som har ett barn sedan tidigare,barnet var 1 år när vi flyttade ihop och är idag 4.
Allt har rullat på relativt problemfritt,inga bråk med biomamman och varannan vecka har funkat kanon.
Barnet alltid har varit väldigt trotsig milt sagt och det har bara blivit värre med åren,inom kort ska en utredning påbörjar för att se om adhd kan ligga bakom.
Det som blir problem är att jag jobbar som hundförare och har gjort sen innan jag träffade min man.
Mina hundar är min bästa vänner och min man älskar dom lika mycket som jag.
Dock har barnet fått för sig att hen hatar hundarna. Känns helt sjukt eftersom dom varit vid hens sida i 3 år.
Barnet kan helt oprovocerat slå,sparka eller spotta på hundarna,dom sitter rakt upp och ned och tar emot eller bara går där ifrån. Varje gång det händer tar vi tag i problemet direkt och förklarar varför man inte får göra så och att hundarna tillhör familjen.
Barnets beteende blir bara värre och vi har involverat biomamman i samtalen också så vi alla är på samma nivå. Nu har det gått så långt att vi vaknat av att barnet försökt slå hundarna med tillhyggen (tex mic-stativ från sitt rum) när hen vaknat för att gå in till vårt sovrum på natten. Hundarna blir självklart livrädda när dom ligger i sina sängar och sover och plötsligt blir slagna med ett mic-stativ.
Jag sover numera i ett rum med lås på nätterna tillsammans med hundarna.
Det här går ut över alla relationer i familjen och jag kan helt ärligt säga att jag och svårt att se på min bonus och säga att jag älskar hen som tidigare.
Det som hände idag var att biomamman ringde och sa att barnet "tycker inte om hundarna för dom finns",och hen tycker inte det är fel att slå dom "för då kan dom dö och då finns dom inte".
Vi blev helt chockade och bättre blev det inte när biomamman säger att hon tror hundarna är orsaken till barnets trots och föreslår att vi ska sälja dom. Mannen svarar att det finns inte på kartan och att dom inte bara är sällskap utan mitt arbete. Hon säger då att hon kan göra en anmälan att barnet inte har en säker miljö på grund av att hen tvingas bo med hundar som är kapabla att döda. Mannens svar var att om hundarna utgjorde någon fara skulle många familjer mista sina barn eftersom det inte bara är singlar som är hundförare. Hon la på och mannen försökte kontakta familjerätten utan svar,han ska ringa i morgon igen. 
Hela min värld krossas! Jag tänker inte leva utan mina hundar och jag vill inte att min man ska leva utan sitt barn.
Vi har pratat om ett gemensamt barn men sagt att vi ska avvakta tills vi får hjälp med barnets beteende,nu känns det mer som vi kommer gå åt skilda håll i stället :(

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-09-15 05:24
Får tacka för svaren som kommer in lite då och då! Vi har haft en kvinna från bup här i fredags eftersom det ansågs som akut att någon med kunskap fick möte barnet. Händelsen som gjorde det akut förutom det tidigare var som följer:
Jag sover ju i ett låst rum med hundarna på natten,mannen i vårt sovrum och barnet i sitt rum.
Barnet brukar gå till vårat sovrum om han vaknar (orkar inte med hen eftersom många förstått att vi pratar om en pojke) och han vaknade natten mot torsdag och gick och la sig hos sin pappa. Pappan vaknade när barnet kröp upp men somnade sedan om. Jag väcktes sedan av att mannen skrek "Vad i helvete håller du på med" följt av att sovrumsdörren slogs upp in i väggen. Har aldrig hört min man skrika på ett sånt sätt under våra år tillsammans så jag sprang ut i hallen där jag hittade honom ihopkrupen gråtandes. Barnet hade då lagt en kudde över pappans ansikte (han låg på rygg) och sen satt sig själv på den. Mannen vaknade i panik och knuffade bort barnet och insåg då vad barnet gjort. Pappan var totalt förstörd för vad barnet gjort och för att han skrikit på det sättet. Barnet däremot sa INGENTING. Jag gick in när jag kollat till min man och frågade vad som hände,fick svaret: "Gå ut! Jag ska sova".
Jag satte mig i sängen och förklarade vad som händer om man gör så men barnet ignorera mig totalt,ignorerade alla försök till att få ögonkontakt osv också. Vi pratade såklart med både mamman och bup så fort det blev morgon. Mamman blev jätteledsen och bad om ursäkt för allt hon sagt innan eftersom hon förstod att det handlar om något mer. Bup skickade som sagt en kvinna med kunskaper inom barnpsykologi,hon var jättetrevlig och verkar väldigt duktig inom området. Hon tog kontakt med barnet som vilken gäst som helst till att börja med men barnet vägrade säga hej och så fortsatte det. Barnet vägrade prata med henne utan skrek bara: "Jag vill inte prata". Inte ens kontakt vi lek fungerade och det slutade med att hon satt och pratade bara med oss och vi diskuterade uppfostran och sånt. Hon såg inga fel i våran uppfostran och förklarade att det finns risk att barnet lider av en störning. Hon skulle ha ett samtal med biomamman med för att diskutera samma saker som med oss. Hon ville ha separata samtal eftersom barnet bor på två ställen så hon kan utesluta att det är något av boendena som kan påverka. Barnet är kvar hos oss och mannen är ett vrak när barnet inte ser,han förstår inte vad som händer och jag kan bara hålla med. Jag är vaken fast jag skulle vilja sova så pappan kan slappna av och umgås med barnet i morgon.