Kan hon verkligen ha magsjukan?

Be din sambo räkna ut hennes BMI här:http://www.bmiraknare.nu/bmi-barn/
Hoppas din sambo kan försöka se detta för det är viktigt att tänka om för dotterns liv och välmående. 

Hon hamnar som 11 årig tjej med 51 kg till sina 140cm på fetma, gränsen är ca 24 och hon har 26.
Räknar man ut vilken vikt hon har för att precis bli överviktig är det 41kg. Den vikten borde ni satsa på.

Usch, låter som om ni har en riktigt jobbig situation kring detta med flickans ätande.

Du måste verkligen sätta dig ned med din karl och förklara läget, kanske prata med skolsköterskan om att ta ett möte där. Förklara att du är OROLIG för henne! Det är en sak som du måste vara supertydlig med.. att du tar upp detta för att du bryr dig om henne och är orolig..
Ring till skolan och säg att du är orolig.
Jag förstår att det är jobbigt att få höra att man gör skillnad och klagar när man egentligen bara bryr sig och är orolig..

Jag hoppas att det löser sig och ni får ordning på flickans ätande.

Tror inte att man som bonusförälder kan komma någonvart med skolan och skolsköterskan utan föräldrarnas medgivande!

Däremot kan du ju begränsa till normalmenyer eller en viss summa och sen inte låta henne äta upp din mat när ni äter ute. Eller köp små menyer och en efterrätt OM de fortfarande är sugna efter tex 30 min.

Beteendet är absolut inte normalt!

stackars barn för att hennes föräldrar förnekar att hon har nån problematik kring mat. uppenbarligen äter hon för mkt... å du som försöker bry dig blir påhoppad att du särbehandlar!

anledningarna kan vara många, jag tänker bla. fysiskt (ingen mättnadskänsla, känslig kräkreflex), psykiskt (småäter, tröstäter) eller problem med något organ i kroppen (njurarna?).
försök få din sambo att förstå att nått e fel, tryck på de återkommande kräkningarna å uppsök läkarn för henne! 

Man kan alltid höra av sig dit som närstående och säga att man är orolig, sen har man ju kanske inte någon rätt att få veta saker eller boka möten men man kan få skolan att veta att man är orolig och genom det kanske de kommer vara mer uppmärksamma. Eftersom sambon, föräldern, inte lyssnar så måste man ju få någon mer att ta upp problemet. Det är ju inte sagt att man måste diskutera flickan med skolan, bara delge dom ens oro.

Tanken med mitt inlägg var inte att skuldbelägga dig för hennes matvanor. Bara att uppmärksamma nåt som denna 12 sidor långa tråd inte tagit upp än. Sockerberoende/kolhydratkänslighet är INTE ätstörningar, det är inte magsjuka... Det är inte fel på tjejen - det är fel på maten! 

Hur vet du att tjejen är sockerberoende/kolhydratskänslig?

När jag var liten så åt jag ofta alldeles för mycket. Jag åt så fort jag fick chansen och när jag kom hem efter en dag hos mina kusiner och mamma frågade om jag ätit så svarade jag alltid nej. Även om jag nyss ätit mat. För då visste jag att jag skulle få äta igen. 
Det var ofta jag åt till jag kräktes.
Jag har inget svar på varför jag gjorde så. Det handlade inte om bulimi - jag tänkte aldrig på att kräkas medan jag åt utan det blev bara en naturlig kroppslig reaktion.
När jag föddes vägde jag lite drygt 5 kg och mamma hade inte så mycket bröstmjölk. På det goda 70-talet var ersättning FY FY och man skulle till varje pris vänta 4 timmar mellan amningarna så jag var konstant hungrig som liten bäbis. Har ingen aning om det blev nåt knas i systemet i samband med det så att jag instintivt ville äta så fort jag fick chansen.

Givetvis var jag inte hungrig varje gång jag åt, utan det var som att det bara skulle ätas. Givetvis blev jag tjock och det skulle då börja hållas koll på mina intag med hjälp av skoldietister och annat. Det skapade en osund relation till mat på ett annat sätt eftersom det då istället blev så att så fort nån vuxen frågade om jag var hungrig så sa jag att jag var det eftersom det var ok att äta så fort nån ställde fram mat. Då blev det som ett klartecken. 

Ja..det här låter kanske  skruvat och det finns många FL-profeter som har åsikter och enkla fiffiga lösningar på ett stort problem. 

En sak är säker - man behöver reda ut varför den här flickan äter för mycket och hur det känns i vardagen med alla möjliga saker för henne. Att belägga hennes ätande med skuld och skam kommer inte att leda till något bra. Det är nämligen inte alls säkert att hon är medveten om varför det blir så här. Hennes ätande är snarare ett symptom än en grundorsak. Till det krävs tålmodiga vuxna utan prestige och någon utanför familjen som hon kan prata med under en lång tid.  

Varför vill inte pappan erkänna problemet? Får flickan styra honom som han vill? Eller är han rädd för konflikt med mamman?

Hur vet alla här att hon har ätstörningar, psykiska problem eller njurproblem mm mm? Det är förstås gissningar. Min utgår ifrån flickans ätbeteende som är typiskt för en person som är väldigt kolhydratkänslig, därmed har sabbad mättnadskänsla, sockersug och frossar i kolhydratrik mat så fort tillfälle ges. (Läs gärna mitt första inlägg från igår)

Jasså det är du som dikterar villkoren på forumet, vilka som får skriva och vad. Lycka till med din självpåtagna roll, du lär få mycket att stå i.

Inget problem!?
Hon lät tjejen äta tills hon spydde trots att hon vet om problemet. Varför kunde hon inte gett henne en normal stor meny som de flesta i hennes ålder skulle bli mätta på, istället för att låta henne äta en xxl meal och sedan låta henne äta upp ts cheese balls.

Jag gjorde inget som du inte själv gjorde. 

Jag kan inte för en sekund påminna mig att jag skrivit att du kan sluta svara i tråden. För det är en sak du själv bestämmer, när, var hur och vad du skriver.

Det framgick inte till en början att TS var ensam med barnen. Märkligt att hon inte begränsade hur mycket barnet skulle få äta. Vågade hon inte?

Som jag förstod så 'vågade' ts inte begränsa. Inte för att tjejjen skulle bli arg. Utanför att sambon gnäller på att hon gör skillnad på barnen. Tror inte felet ligger hos ts, knappt ens hos barnet utan det är barnets föräldrar som behöver prata igenom och komma fram till en plan och ett vettigt förhållningssätt till mat för tjejjen. Troligen behöver de lite experthjälp i början, nån läkare eller dietist kanske.

Du sa till mig att släppa det, jag sa till dig att du kan släppa det eftersom jag så gott som alltid vet vad dina väldigt förutsägbara svar kommer att bli. Det är inte samma sak som att jag försöker förbjuda dig något överhuvudtaget. 
Oerhört säreget resonemang du för. Väldigt speciellt, måste jag säga.