Tycker inte längre om min partners barn

Finns det ingen som har något råd alls..

Det är väl inte bara hans barn som är ett hinder?
Om jag uppfattat det rätt så har ni barn båda och är låsta pga det?
Valet ni har är ju egentligen att fortsätta som nu, eller lägga ner helt. Om ni fortsätter som nu så har det ju ingen större betydelse om du kan ta hans barn till dig eller inte, eftersom ni träffas mest barnfri tid.

Det är lite oklart vad du har problem med. Har du fastnat i något tänk, att om inte hans barn funnits så hade han flyttat till er och ni hade levt lyckliga i alla era dagar?

 

Ja, jag undrar också lite vad du undrar över...

Jag gillar inte heller att min man har ett barn som han älskar som inte är mitt. Han har dock två barn, med två olika kvinnor och det är bara det ena jag inte gillar.
Orsaken är hur barnet kom till tror jag. Samt att barnet är gnälligt och mamman utan gränser, hon tränger sig på i tid och otid, jag kan aldrig helt slappna av för rätt som det är ringer hon med ett eller annat klagomål eller krav eller helt enkelt för att hon vill diskutera sitt liv med min man.

"Vad gör jag när jag helt orimligt känner svartsjuka för en annan kvinnas barn som låser fast min man"? Men......han är väl barnets far eller?

Har du berättat för din partner att du inte tycker om hans barn?

Fast den här känslan är inte rationell. Jag känner också något när min mans barn 'monopoliserar' min man. Svartsjuka kanske det är, men mest upplever jag det som irritation och "Men ge dig! Sluta gnälla hela tiden och sluta kläng så förbaskat, du må vara barn men du kommer inte alltid först för det så försvinn"

Irrationellt, jag vet, jag har ju hans pappa mer än vad han har, men jag kan inte hjälpa det. Varje gång känslan kommer säger jag till mig själv: "Det gäller ju denna helg, sen kan ni prata utan att bli avbrutna stup i kvarten igen".
Jag tror också det handlar om att jag är rädd att knyta an, jag 'förlorar' ju barnet om vi går i sär mannen och jag. Jag är heller inte barnets mamma och jag verkligen ogillar henne och barnet är oerhört lik henne till både sätt och utseende.

Jag tycker inte heller om min bonus. Först gjorde jag det, tills mamman fick reda på att jag träffade hennes ex, sen dess har hon givit oss ett helvete. Det har tyvärr gjort att jag inte tål deras barn, för hade inte hen funnits så hade inte de behövt ha kontakt. När barnet är här varannan helg så blir jag och sambon alltid osams för att inte jag orkar hålla humöret uppe och knappt hälsa på barnet... Känner mig så jävla elak, men vet inte hur jag ska göra för att lära mig tycka om barnet efter allt detta. Kan inte ens visa mig ute med barnet för det blir massa skit direkt...

Precis som ni andra som känner igen er så känner jag! Det känns elakt och jag vet egentligen att det här barnet i sig inte är problemet utan det är kopplingen till hans förflutna. Hade de bott i samma stad som mig så hade jag nog (intalar jag mig själv) sett på det annorlunda för då hade vi åtminstone kunnat ha ett liv tillsammans mer än på distans. Nu väntar vi i princip på att barnen ska bli stora så att vi kan börja vårt liv ihop. Och då blir det en irritation för mig. Tycker inte om att känna att han har något med sitt ex som han inte har med mig och som begränsar oss något otroligt mycket just nu. Det är hemskt svårt att tänka såhär.

Den känslan hade jag förstått bättre om det inte var så att du själv också har barn. Jag ser inte anledningen till att det tvunget är han som ska flytta till dig, du måste va minst lika bunden till skola, kompisar, ex osv som han är.
Annars så får du ta det stora steget att prata med ditt ex om vad han tycker, och sen antingen minska ditt umgänge eller att de får va hos sin pappa mindre.
Du ger hans barn och ex skulden för något som du inte själv är villig att göra. 

PRECIS den känslan har jag med. EXAKT beskrivning. Skönt (fast ändå inte) att veta att jag inte är ensam. Nu bor jag och min man ihop, men umgängena med hans barn är mest en plåga.

Jag förstår din tanke. Jag klandrar mig själv för mina känslor väldigt ofta, för det här är inte rationellt egentligen och inte heller någon trevlig känsla att ha. Jag önskar verkligen att jag slapp känna såhär, och jag har försökt - verkligen försökt - tänka om men jag kan inte kontrollera den här svartsjukan som jag skulle vilja kalla det.
Min bonus är ett underbart fint barn som jag engagerat mig mycket i fram till nyligen. Och jag tror att detta grundar sig främst i att det är långt mellan oss vilket gör att de känns nästan som egen familj (med ett ex som mamma) och vi en familj - när vi egentligen vill vara en enda stor familj. Och enligt min partner så är vi ju det men jag kan inte rå för att jag känner mig svartsjuk på att de har så mycket egen tid utan att vara involverad. Det främsta är nog som jag skrev, att jag inte klarar av tanken att han har något med ett ex som han inte har med mig. Jag vill mer än gärna leva med honom och ha barn med honom, jag vill ha en förenad familj, där vi alla finns och ett gemensamt barn och jag tror, när jag försöker tänka rationellt, att det handlar om att det känns som att de fastän det är slut har ett starkare band med varandra än jag och min kille har endast på grund av barnet. Jag kan inte tävla med det, förstår du hur jag menar?

Och tro mig, jag vill INTE känna såhär :( Jag vill inte känna mig mindre värd för att de har ett barn och inte vi.

Nu förstår jag mer hur du menar. 

Har du ett starkare band till dina barns pappa än du har till din partner?

Nej det har jag givetvis inte. Du har rätt..

Hej, sitter nästan i samma sits som dig. Särbon med jobb utomlands en månad, och hemma en månad. Gissa vad som sker under hemmamånaden? Jo, han har sina barn då hela tiden....kul...fina barn men inget jag vill kliva in i pga min ålder osv. Är färdig med det där och mina barn är stora.

Jag undrar TS, hur gamla är era barn. Ni har ju barnfri tid i allafall vad jag förstår. Jag får en skitdag då och då när biomamman kan vara barnvakt, dvs någon dag varannad månad. Känner mig inte älskad alls, och funderar på att göra slut på allt helvete. Hade aldrig trott att det skulle bli den här uppläggningen av tid. barn/jobb. Jag får inte plats här riktigt.
Men ni har väl tid ändå tillsammans. Mitt råd är att se till de ljusa stunder som finns, när det bara är ni två. Om du mår pyton när ni är "fler" undvik det då. Man måste inte ta emot ett paket, så är det bara. Men alltid acceptera barn. Eller gör slut om stunderna med honom är för få, hans barn är ovillkorlig kärlek, så är det bara. Dig kan han byta ut. Min kan byta ut mig också....