AP - trygga barn eller bara otrygga föräldrar?

Men det kan du väl inte mena? Det finns ingen som inte formas av sin uppväxt. Att formas av sin uppväxt handlar ju inte enbart om att man gör som sina föräldrar ; men självklart har vi alla påverkats enormt av vår uppväxt och de erfarenheter vi gjort genom livet. Vi agerar inte bara hipp som happ utan efter de "ryggsäckar" vi alla bär. De grundvärderingar du har som människa har inte formats inte ur tomma intet.  

OK, förtydligar mig, mitt föräldraskap bygger inte på det föräldraskap som mina föräldrar hade, utan det har jag, tillsammans med min sambo, utvecklat, mycket genom magkänsla
 

Vi pratar förbi varandra. Jag menar inte att man blir en likadan förälder som de egna föräldrarna utan att den egna uppväxten påverkar hur man blir som förälder - alla erfarenheter vi har under livet formar vår värdegrund och dem vi är vilket i sin tur medvetet och omedvetet i högsta grad påverkar vårt eget föräldraskap.

Det du och din sambo har diskuterat - både urval och era åsikter kring detta - är inget som bara är taget ur luften. "Magkänsla" handlar huvudsakligen om grundvärderingar och som sagt de lärs in i ett kulturellt sammanhang....våra erfarenheter. 

Håller med dig om det mesta jag med. Jag har väldigt svårt för extremt kategoriska inlägg där skribenten framställer sig själv som något slags självutnämnd expert på anknytning och ger ett psykologuttalande kring ett barn och en familj som man inte vet någonting om egentligen. Jag tycker dock inte att de är så många och på den här typen av forum får man liksom förvänta sig en och annan dårpippi.....åt än det ena än det andra hållet.

Vad gäller rådgivning så måste man ju när man frågar om råd på ett öppet forum vara medveten om att man kanske även får svar man inte gillar eller som faktiskt inte passar en själv och så får man välja att ta eller inte ta råd. En förälder som har extremt jobbiga amningserfarenheter och som upplevde flaskan som räddning kommer inte att ge samma råd som någon som brinner för amning exempelvis. Det innebär inte att någon är extremist utan svarar utifrån sina erfarenheter och värderingar.  

Jag har t.ex. slutat nattamma mina barn "tidigt". Det är något som jag vet att jag inte delar med många andra "AP-föräldrar" men är helt trygg i vårt val eftersom det behövdes för just vårt liv och därmed är det helt irrelevant vad andra tycker. Har full förståelse för att andra tycker att vi gör fel. Det är liksom inget problem. Man behöver inte tycka likadant.

 

Appropå verktyg som diskuterades innan. Jag skulle utan tvekan välja att bära och samsova med mitt barn även om han/hon var nöjd i vagn eller egen säng. Jag tror att fysisk närhet gör gott och är något vi alla behöver även om vi i olika grad kan vara till freds med mindre. Min yngsta trivs jättefint på egen hand. Det betyder ju inte att han egentligen har mindre behov av närhet än mitt mellanbarn som vrålade ut det. Det här med behov är inte så svartvitt och enkelt alla gånger. Att jag anser "verktygen" viktiga gör mig inte till extremist och får mig inte att tro att de som inte använder dem skadar sina barn eller därmed har dålig anknytning. Jag tror bara att de vanligtvis gör barn och föräldrar gott. 

suck. läs mitt inlägg igen, och tala om var jag skriver att ap-föräldrar inte är pålästa och inte bryr sig om sina barn! hela mitt inlägg handlar om att jag tycker att det verkar som om många har orimliga krav på sig själva, och tror att deras barn blir förstörda om de gör det minsta lila fel någon gång. hur svårt är det att läsa?

Ja, varför ens prova något annat då ni anser att det är rätt väg att gå och era barn trivs lika bra eller än mer med det? Vem ifrågasätter bärande och samsovning när de fungerar väl för alla inblandade?
Vi har verkligen provat oss fram med sjal/sele, vagn, samsovning och egen säng även om vi helst skulle ha sett att det var på ett visst sätt och det för att barnen skulle sova och vara nöjda och att vi som familj skulle fungera på bästa sätt. Vi har inte haft barn som följt den mall vi hade tänkt oss innan de var här alla gånger så vi har tänkt utanför boxen för att få det att fungera.
Vårt första barn ville vara nära hela tiden och det fick hon men vi gjorde det knappast lätt för oss själva i början. Efter att på MVC, förlossningen och BVC fått höra att man inte bör sova med sitt barn då det ökar risken för PSD vågade vi inte ha henne i vår säng. Givetvis vet jag hur det ligger till idag men då valde vi att lyssna till dem istället för oss själva. Efter en månad av att sitta uppe med henne i famnen för att hon överhuvudtaget skulle sova och vara nöjd fick vi nog och la henne mellan oss i sängen i ett babynest då vår oro var långt ifrån över och vilken lättnad! Vi fick sömn och hon sov gott då vi var nära.  Ett bärhjälpmedel köpte vi ganska snabbt som hon bodde i och den vagn vi köpt användes endast för att transportera matvaror de första sex månaderna i alla fall.
Vårt andra barn samsov med oss från dag ett då det idag känns rätt för oss att börja med.Han var till skillnad från dottern ett barn som var nöjd också när han låg ensam och en dag märke vi att han somnade snabbare då och sov längre pass. Samsovingen var inte så viktig för oss att vi hellre vaknade stup i kvarten än ens titta åt andra alternativ så vi provade att låta honom sova själv och i vårt fall resulterade det i ett nöjdare barn och mer sömn för alla inblandade. Det var enbart i känsliga faser han sov bättre hos oss. Då vi efter dottern såg hur jäkla bekvämt de var att bära barn i alla lägen köpte vi sjalar och bärselar innan sonen tittade ut. Tyvärr skrek han som en stucken gris i dem. Om vi bar med våra händer var han nöjd men hur hållbart är det i längden? En dag gick min sambo till garaget och hämtade vagnen och vi gick på promenad, nöjd bebis! Med honom var vi hemma i ett år tillsammans och han behövde sällan vänta på att få sina behov tillfredsställda trots att han hade ett äldre syskon som var tätt. Han vara nära mycket även om det inte var vid promenader och under nattens timmar. Som du säger, det är inte svartvitt.

Jag har aldrig träffat någon som titulerat sig som AP-förälder IRL om det är vad du menar? TS har det uppenbarligen och jag skulle gärna se henne utveckla! Jag har träffat många föräldrar som är lyhörda inför sina barns behov och följer barnet utan att förlora sig själva, som säkert skulle kunna klassas som en "AP-förälder" även om de varken bär, samsover eller ammar. Jag har träffat föräldrar med samma inställning till föräldraskapet som istället bär, ammar och samsover eller gör något utav det. De vet bara inte om att det finns ett namn för den typen av föräldraskap eller kanske främst, lägger vikt vid det. De är föräldrar, that's it. Jag har träffat föräldrar som skryter om hur de minsann lyckades med 5-minutersmetoden med barnet inlindat i sjal eller ammades.
Det är främst på familjeliv jag har "mött" dessa "extremister" och som jag sa tror jag att det är främst människor som egentligen inte vet något om AP men säger sig vara emot som gör det till något annat det är. De andra, extremisterna, är inte så många men hörs.

Där beror det väl kanske på hur viktigt det är att sova tillsammans i samma säng men i olika sängar i förhållande till att samsova men mer separat men i samma rum. Du har absolut en poäng! Skitbra med ett sänghav som du uttrycker det om alla sover gott på så sätt. Jag ser dock hur andra (vi t.ex) inte har plats för alla dessa sängar om vi inte flyttar in till vardagsrummet för att sova och att det också finns andra vägar utan att för den skull gå emot barnets behov.
Jag tycker inte att det är några konstigheter alls om föräldrar och barn sover tillsammans också när barnen är äldre. Våra barn är alltid välkomna till oss. Idag är det främst sonen (4 år) som traskar in ibland och kryper ner. 6-åringen kommer kanske varannan månad men går snabbt tillbaka efter lite kramar då hon helst sover i sin säng i sitt rum utan andra ljud. Jag minns nån natt när hon sov hos oss och jag var tvungen att gå upp till jobbet vid 4-tiden och hon var vaken. Jag frågade varför. Hon svarade "pappa snarkar, du låter konstigt" Jag följde henne tillbaka till hennes säng och hon sov gott efter det. Det finns mer som påverkar än hur stor säng man har.

Jag säger inte emot dig alls här mer än att jag ser detta också hos andra föräldratyper. Nu handlade ju detta om AP dock och jag har som sagt aldrig träffat någon som kallar sig AP-förälder IRL, däremot en massa kloka föräldrar som säkert skulle falla under den kategorin.

Inte min mening att kapa tråden, tar helst en del av ett inlägg i taget när jag är upptagen med annat samtidigt och ville svara flickan och kråkan.

MalinEddie:

Jag reagerar enbart på den rätt stereotypa bild av AP som ges. Jag tycker också att diskussionerna kring barns behov och vilja förenklas till oigenkännlighet.

För att exemplifiera. Ta ett sådant fenomen som att samsova. Man kan samsova på väldigt många olika sätt. För många som samsover så skiljer det sig egentligen inte så mycket åt från att låta barnen ha egna sängar i föräldrarnas sovrum (som de flesta föräldrar i Sverige har under i alla fall första levnadsåret). Min 3-månaders har t.ex. lika mycket sängutrymme som de flesta vuxna. Om vi skulle få för oss att lägga honom i egen säng så skulle skillnaden vara? Mer eller mindre noll med det enda undantaget att jag skulle behöva gå upp när han vaknar för nattamning istället för att rulla intill honom och så skulle det göra vårt nattande mer komplicerat. När det gäller våra stora barn så är det ju samma sak där. De sover båda i "sina" sängar så att säga men dessa står i kloss med vår dubbelsäng. Jag känner inte någon som samsover med stora barn som gör på något annat sätt utan man har breddat sängen helt enkelt. Märkligt nog ses detta som underligt många gånger och man pratar om att man inte låter barnen bli självständiga, inte sätter gränser etc. men så tycker man samtidigt att det är helt ok att barnen kommer och sover i föräldrasängen efter midnatt....bara de har egen säng i eget rum och somnar där? Jag tycker absolut inte att det är fel, men jag förstår inte hur det kan vara "värre" mer extremt att ha ett bar sovande i en säng bredvid och som sover där hela natten.Varför förfasar sig så många över det?  Inget av våra barn har kommit rullandes intill oss på flera år (vi sjukdom ibland), men de gillar ändå att ha sällskap. 

Vad gäller barns behov kontra vilja så är det svårt. Ofta slänger någon ur sig att det handlar om att följa barnets behov och inte vilja. OK, så långt är nog alla med, men vad är egentligen behov? Kan det vara så att det finns behov av olika grad? Ja, säger jag. Skadas man alltid av att få ett behov begränsat? Möjligt. Möjligt att undvika när man lever i ett socialt sammanhang? Knappast. Det innebär att vi alla gör prioriteringar och tullar på vissa saker och andra inte beroende på värderingar och åsikter. Om vi tar din yngsta exempelvis som inte ville bli buren, men som var nöjd i vagn. Vad i detta exempel är behov och vad är vilja/önskemål? Hade din pojke ett behov av att åka vagn eller var det en preferens? Om han hade fötts i en familj i en annan del av världen där vagn inte är ett ekonomiskt alternativ (vilket är rätt mångas vardag) hade han då farit illa för att föräldrarna inte kunnat tillfredsställa ett behov? Nej, skulle jag säga. Att åka vagn är inte ett behov.Kan vara trivsamt och föredras, men är knappast ett behov.

Jag har precis varit och lämnat min 4,5-åring på förskola. Han ville inte vara där idag. Jag lämnade honom där ändå mot hans vilja och han var lite ledsen - inte så att han grät men ledsen och besviken. Eftersom jag är föräldraledig med vår 3-månaders så är han där 4 timmar tre dagar i veckan. Han är lätt att ha hemma, men han klättrar på väggarna och har långtråkigt. Vandrar runt som en osalig ande i väntan på att storebror kommer hem. Uppfyller jag ett behov (ett beov av aktivitet och framför allt att träffa jämnåriga) eller missar jag ett behov (att vara hemma med mig och lillebroor)? I ärlighetens namn vet jag inte. Jag tror att han behöver träffa jämnåriga och att det i förlängningen gör honom gott eftersom han är så pass gammal som han är. Jag upplever inte heller att han är riktigt nöjd hemma heller då han hemmadagar nästan alltid vill åka till förskolan och "se om de är ute och leker" för att prata med fröknar och kompisar. Idag ska jag dessutom på inskolningssamtal då min äldsta börjat förskoleklass i höst. Mer praktiskt för mig att inte ha med honom där. Jag behöver i möjligaste lugn och ro få fokusera på vår äldstas situation = behov kolliderar. Vissa gånger inskränker jag på mina behov i den typen av fall, andra gånger på något av barnens. Eller handlar det för min mellanson enbart om ett önskemål/vilja att vara hemma? Hade han varit två år yngre hade det inte varit något jag funderat över utan hade haft honom hemma.....men när övergår det från behov till vilja, eller gör det kanske aldrig det utan snarare förändras. 

Sedan får man som sagt ta andra människors råd för vad de just är. Vi prioriterar olika saker, tycker olika saker är viktiga. Att sjala är för mig personligen jätteviktigt. För mig är även amning viktigt. Det innebär för den skull inte att jag tycker eller tror att jag hade varit en sämre förälder om jag inte kunnat amma eller om jag av någon anledning inte kunnat bära, men kan jag få det att fungera så försöker jag för att det av olika anledningar känns viktigt för just mig......och sådant man själv upplever som viktigt, välfungerande, mysigt, bra etc. rekommenderar man gärna andra. Det finns dem som EC:ar, är noga med att alltid ha hemlagad mat etc. som skulle förfasa sig över våra vanor.....och det är faktiskt helt OK. Man måste inte prioritera samma saker och man kan ha meningsskiljaktigheter utan att tycka att den andre är en dålig förälder. Jag tycker som sagt inte om inlägg som går till personangrepp (inte så många även om de som du säger har en tendens att vara högljudda), men jag upplever också att många här på FL har svårt att acceptera att någon annan inte delar ens åsikt och tar det som ett personangrepp och det blir ju lite tokigt.

Överlag när man diskuterar AP, så blir det tokigt att generalisera och ställa AP som något slags homogen grupp som jämförs med övriga föräldrar (som inte heller utgör någon homogen grupp).

 

Då är det ju allmänt fel på de personerna, eftersom de uppenbart inte har någon koll alls på vad AP är, om de nu titulerar sig så. Jag brukar inte säga att jag är AP-förälder, däremot tycker jag att mitt sätt är det bästa sättet. Det gör ju alla! (Eller så är de allvarligt felvridna, man gör väl inget med barnen som man tror är negativt för deras utveckling?)

Jag tror att det i mångt och mycket har med vår västerländska kultur att göra. I andra kulturer skulle det istället ses som udda att sova i olika rum. Nej, han hade absolut inget behov av att åka vagn. Att bära ett barn med armarna orkar man inte speciellt långt och vagnen var ett verktyg som så mycket annat som förenklade vår vardag och han var mer tillfreds i vagnen än i sjalen/selen så beslutet var lätt. Önskemål, absolut. Behov från vår sida? Ja, kanske. Jag skulle nog inte ha fixat att vara så pass isolerad en längre tid och det hade påverkat mitt mående. Hade vi inte haft tillgång till vagn eller haft en pojk som ville varken eller hade vi valt det minst dåliga alternativet vilket för oss hade varit att vänja honom vid att bäras i sjal/sele. Då är man i alla fall nära barnet. Nu var det dock enkelt för oss då han trivdes på ett sätt men inte ett annat och våra sjalar/selar såldes då vi inte såg någon mening med att vänja ett spädbarn under gråt vid något när vi redan hittat andra fungerande sätt. Hade vi inte haft någon vagn (vi funderade faktiskt på att sälja den och bara bära under en period då vi hade bra erfarenheter av det) hade vi troligtvis lånat en till en början för att se hur det fungerade för att sedan köpa en om det fungerade väl. Jag ser helst att det är så pass smärtfritt som möjligt för barnet när det är så litet och om det går att undvika, lite gråt. Jag är nyfiken på hur du tror att du hade tänkt i samma situation?
Vår dotter hade inget behov av att sitta i sjal/sele heller, däremot hade hon ett behov av att vara nära och ett bärhjälpmedel underlättar ju något enormt.Ja, det är svårt och speciellt ju äldre de blir. Jag har ju barn i nästan exakt samma ålder (en som fyller 5 i december och en på 61/2) och jag hamnar ofta i konflikt med mig själv då det ibland är en hårfin gräns.
Exakt vad du beskriver har jag också upplevt. Jag är inte hemma med en bebis men arbetar oregelbundna tider och min son har rätt till 15 timmar i veckan allmän förskola. Ibland har han sagt att han vill stanna hemma istället och det kan han givetvis och jag hade gärna umgåtts med honom men jag vet ju hur det blir. Det är "jag vill gå till förskolan NU?" eller "Kan vi ringa på hos K och N (som är på förskolan) för jag vill leka med dem?" osv. Han är hemma så pass mycket ändå i förhållande till många andra jämnåriga och får sin tid med oss. Det är svårt ibland..

MalinEddie:

Jag skulle tippa på att jag hade gjort på samma sätt som er om jag haft ett barn som ratat att bäras i ett bärredskap och trivts i vagn. Troligtvis hade jag kanske testat fler gånger i hopp om att liten tagit sitt förnuft till fånga . Det är svårt att veta när man inte varit i den sitsen. Jag har haft ett barn som protesterade i sjal/bärsele, men han tokskrek i vagn så om vi överhuvudtaget skulle ta oss någonstans så var det liksom att stå ut med ett barn som blev frustrerat och argt ibland. I sjal/sele var det dessutom lättare att i ta ur honom och bära honom i famnen....hade ju båda armarna då och behövde inte ha barn på en arm och så försöka skuffa hem en vagn samtidigt .

Jag tror dock att det i hans fall berodde på att han inte sjalats från start. Det var ju inte bärandet som sådant han ogillade - tvärtom - men han blev frustrerad över begränsningen i sjal/bärsele antar jag. Vi testade inte något bärredskap med honom förrän han var 1-2 veckor. Det är ju rätt vanligt att de ogillar sjal/bärsele efter ett par dagars fritt åkande på förälders arm. I jämförelse med det är ju liksom allt ett nedköp. Med de två sista barnen så ploppade vi i dem i sjal i stort sett direkt när de föddes. Sjalade mycket på BB och bara någon timme efter de fötts. Jag tror att man in mångt och mycket kan komma undan just det problemet då. Jag har svårt att se nyfödingar på någon timme rata att sjalas. Jag har aldrig hört talas om premisar som vägrat bärtub eller liknande när man kör kängurumetod heller. Sjalen/bärselen är så klart inte heller ett behov utan att vara nära, men enbart i famnen är ju ohållbart så det är ju ett föräldrabehov.

Vad gäller behov kontra vilja så blir jag ofta förvånad över hur förenklat det hela ofta framställs i diskussioner. Med ett spädbarn är det rätt enkelt eftersom spädbarn är behovsstyrda och man behöver tillgodose barnets basala behov. När barnen blir äldre så upplever jag inte att behoven försvinner, utan snarare förändras och kan kollidera med varandra på ett annat sätt. Förskoleexemplet var ett sådant. Det gör det också svårare . Ta en sådan sak som att sitta med sitt barn tills det somnar - som kommer upp till diskussion ibland här på FL. Har en 5-åring ett behov av det eller är det enbart en vilja/önskemål? Jag tänker som så här att precis som med det mesta annat så är det individuellt. Vissa barn - halvåringar som 5-åringar - är alldeles väldigt nöjda med att somna själva. De har inte alls behov av att någon just sitter eller ligger precis bredvid när de somnar. Andra barn har det behovet, men samtidigt så förändras behovet med ålder. En 5-åring kan ha behovet av sällskap, vid insomning men är samtidigt så pass gammal utvecklingsmässigt att han/hon kan kompromissa med behov. Barnet kan ha ett behov av att ha sällskap, men förstå att den vuxne också har behov och kan därmed kompromissa med behovet. Lever man med andra människor så kommer behov ofrånkomligt att kollidera - inte bara viljor - och man kommer att ibland behöva kompromissa även med sina behov......och ibland är det svårt att överhuvudtaget avgöra om det är ett behov eller en vilja även hos sig själv.....som man borde känna väl . Som vuxen kan jag t.ex. tulla på mitt sömnbehov (som utan tvekan är ett behov) när mitt barn är mycket litet eller när mitt barn är sjukt etc. När man är äldre kan man sätta egna behov åt sidan då man anser andras viktigare. Man far vanligtvis inte illa av det (men det kan man ju göra om man ständigt får göra detta och aldrig själv får gehör för sina behov). Det är ju inte heller något som kommer som en gudomlig ingivelse när man fyller 18, utan det handlar ju om en medvetenhet om sig själv i ett socialt sammanhang. Även min 4- och 5-åring kan t.ex. vänta med att få behov uppfyllda till förmån för sin yngre lillebror och även göra det valet självmant/på eget initiativ, även gentemot varandra.

Vi kommer att välja att kompromissa på olika sätt. För mig är det exempelvis viktigt att just lyssna till mina barns behov OCH önskemål av sällskap när de somnar. Det gör mig inte till en mer lyhörd eller bättre förälder, men för mig känns just det viktigt. Jag kompromissar med andra saker som någon annan förälder inte gör. För egen del handlar det mer om att vara medveten om det egna agerandet och att göra aktiva val som man är trygg i. Jag är inte alls säker på att jag gör rätt i alla lägen, tvärtom. Det gör mig ändå inte otrygg i mitt föräldraskap. Jag vet vilka grundvärderingar jag har. Jag vet vad jag vill med min fostran och även hur jag vill agera i oilka sammanhang. Otrygg och osäker blir man när man inte vet vad man vill/tycker och när man agerar utan egentligen mål eller medvetenhet. Huruvida man är trygg eller inte i sitt föräldraskap går inte heller att likställa med en bra respektive dålig förälder. En förälder som agar och möter sitt barn känslokallt kan göra detta med full övertygelse. En förälder som är osäker på om han/hon gör rätt kan vara lyhörd och kärleksfull. Jobbigt för föräldern själv dock.

Glömde:

Det som komplicerar det hela ännu mer är ju att barn uttrycker behov och vilja på olika sätt. Jag har ett barn som det är helt omöjlligt att undgå att missa om han har behov och/eller viljor. Han talar liksom  om detta på ett mycket tydligt sätt . Jag har också ett barn som har en helt annan personlighet. Det barn som tydligt talar om sina behov och önskningar tror jag verkligen inte har mer behov och önskningar; han agerar dock på ett sätt som gör att chansen är större att de uppmärksammas. Läste i en annan tråd nyligen om kolikbarn och kortisolhalter vid skrik......någon som länkade till en studie som visade på att kolikbarn ofta var mycket lite stressade eller liknande i förhållande till jämförelsegruppen om jag minns rätt....trots att de skrek så pass mycket, troligtvis för att de just pga det i stor utsträckning fick sina behov av närhet och trygghet besvarade. Spännande . Måste försöka hitta länken.

Verkligen. Skulle vara intressant att läsa Vår son hade längre till missnöje och skrik än vår dotter hade och var som sagt nöjd längre perioder utan fysisk närhet. Vi bar omkring på honom mycket, satt med honom i famnen  och jag la honom till bröstet ändå trots att han inte uttryckte sina behov lika tydligt som sin syster. Han var ju nöjd då också förutom i sjal/sele då och det gör ju knappast något skada .. Jag tror precis som du gör att det är viktigt med fysisk närhet och vi blev bra på att läsa andra signaler men visst var det svårare någonstans även om det var lättare på andra sätt. Vår dotter var ju istället extremt tydlig (vagn gillas inte, bilbarnstolen gillas inte, att ligga ensam gillas inte) och även om det delvis var tufft att ha ett barn som var så närhetstörstande även om det är det vanliga var det mycket lättare att agera på rätt sätt många gånger då hon visade vägen och vi fick mer att utgå från för att göra rätt enligt henne. I känsliga faser visade han däremot väldigt tydligt vad som gällde, även i tilläggsfaser och vi kände nog lättnad över det även om det säkert är att trampa någon på tårna att säga så då jag vet att många önskar att de kunde lägga ifrån sig sitt barn nån minut utan att det skrek. Då var det uppenbart att han ville vara nära och amma konstant.