Varför måste vi tvinga dem??

Sambon tog kontakt med BUP igår.... 1-1 och ett halvt års väntetid för att barnen skall få komma till dem.... Skönt att veta att våra barn kan få hjälp akut när det är så här...

Det yngsta barnet gråter varje dag nu när det är dags för dagis och bara upprepade löften om att det inte kommer vara mamma som hämtar kan lunga det någorlunda...

De kommer inte heller till ro på kvällen utan har sovit i våran säng de två senaste nätterna... Något som ju inte funkar i längden...  

Från 2009 förvisso:

sverigesradio.se/sida/artikel.aspx&artikel=2661291

Kanske ett kontroverisellt förslag men vad händer om fsk inte ringer mamman när hon "glömt" att hämta barnen utan ringer er istället? Det borde väl inte vara umgängessabotage eller?

I annat fall tycker jag ni ska leta reda på en riktigt bra advokat. Se till att hitta någon som lyssnar på er någon som tror på er och som kämpar för er! Prata med socialen med för kommer det anmälningar från skolan/förskolan så måste dessa utredas!

Men har en  inte förskolan en specialpedagog kopplad till sig. När jag jobbade på dagis så fanns det en sådan kopplad till dagiset som kunde "dra igång" saker lite effektivare. Är visserligen ett antal år sen jag jobbade där men kolla iaf. Och skolkuraton borde väl kunna trycka på lite på BUP?

Visst är det lite tragiskt att till och med pappor i den här tråden förutsätter att det är pappan barnen inte vill till? Det bekräftar ju bara det TS skriver, att det är svårt att komma förbi det gamla och allmänt vedertagna att mammor alltid vet bäst, och är den bästa föräldern. 

Tyvärr är det i många fall så samhället ser på det. Det är svårt att se att en mamma faktiskt kan vara olämplig, eller en sämre förälder. Man står helt enkelt inte på samma plan när det blir den här sortens problem, mammorna ligger som regel alltid snäppet över papporna redan innan någon utredning påbörjats.
(Eftersom det här är FL och jag vet att det sitter människor som inte ser skogen för alla träd vill jag förtydliga att jag inte menar att det alltid är så, eller ens har någon synpunkt på hur vanligt det är - men det förekommer.) 

Nu tycker jag att ni ändå har en ganska bra utgångspunkt om personalen på dagis/skola redan uppmärksammat det här. Ni har ju hamnat i någon slags återvändsgränd, och jag tror faktiskt ni måste ta strid och sätta ner foten för barnens skull. Visst ska barnen ha en bra och tät kontakt med båda föräldrarna, men det kan knappast vara för barnens bästa när det verkar så uppenbart att de inte mår bra av det. Ibland är helt enkelt barnens bästa inte det självklara, och jag tycker ni ska ställa in umgänget tills ni rett ut situationen.

Kontakta familjerätten i kommunen och begär ett samarbetssamtal. Ta upp problemen där. Vill mamman inte komma, eller sätter sig på tvären så måste ni nog ändå ta det till tingsrätten. För barnens skull. Det är er skyldighet att se till barnens bästa, och som det låter här så är det just nu inte för barnens bästa ni tvingar dem till mamman, utan för att det inte ska bli "krig". Ibland får man faktiskt kriga, även om man inte vill... 

Se till att få hjälp så barnen får prata med någon, skit i vårdköer och administrativt elände och hävda er rätt till akut hjälp. Stå på er, för barnens skull! Skolan har förmodligen en kurator, använd denna. Dagis har sannolikt någon form av resurs för barn som inte mår bra, som nämnts här en specialpedagog eller liknande.  Be dagis/skola att pusha på, kontakten med dem verkar ju bra. 

Nu vet jag av egen erfarenhet att man nästan skäms för man ens har mage att påstå att just mamma orsakar något slags problem. Man tänker, grubblar och förutsätter nästan att man inte kommer bli trodd, eller tagen på allvar. Det gör ju i sig att man drar sig i det längsta för att börja rota i det - men är det så illa som det låter så ta tag i det nu! Ni gör ju knappast barnen en tjänst, tvärtom. Ni skadar ju den tillit och trygghet barnen har hos er, när ni måste tvinga iväg dem.  Stå på er, ta striden för barnens välbefinnande. Och se för tusan till att mamma börjar betala underhåll för barnen, det är det minsta ansvar man kan begära av en förälder.