Bonusmammor

1. Jag tyckte det skulle bli kul att få bo ihop med hans barn. 2. Det blev bättre än jag trodde. Älskade veckorna när hans barn var hemma. Finns INGET som var jobbigt eller negativt.

1. Jag trodde att det skulle bli svårt. Vi var tillsammans i ett år innan vi flyttade ihop men pga avstånd var vi till slut tvungna att väljs varandra på riktigt eller bryta. Så jag hann bara med att umgås med pojken som då var tre på helger. Inget prova på vardagen.

2. Det blev jobbigt. Ibland grät jag mig till sömns när jag insåg att jag aldrig skulle väljas först. Jag älskade honom så mycket att jag ibland hade velat att han valde mig före pappan. Men, nu fyra år senare är vi en riktigt bra och väl fungerande trio. Jag sköter organisationen då biomamman och min man är rätt slarviga. Jag är också den han vill ska vara hemma när han är sjuk men vi delar såklart på det. Jag älskar honom oerhört mycket. För ett år sen föddes hans lillasyster och det har bara gjort vår kontakt ännu bättre. Han vet att vi är en familj. I skolan ritar han din familj numera som biomamman och hennes dotter pappan lillasyster och jag. Att flytta ihop och gå honom i mitt liv är det bästa jag gjort. Fast nån gång ibland kan jag oroa mig över vad som skulle hända om jag och pappan skilde oss. Dock tror jag aldrig att han skulle undanhålla din son från att träffa mig och mina föräldrar.

1. Trodde inte vi skulle få barn själva. Trodde mig kunna komma undan med att bara vara en positiv vuxen för min bonus. Jag ville inte behöva ha nåt uppfostringsansvar. Vi var överens, jag och pappan. Eller, snarare så att jag fick fria händer.

2. Vi fick barn. Jag kommer inte alls undan utan uppfostrar även bonus. Har samma regler för alla barn. Det känns bra.

Sparar intressant tråd

Följer

Nu hade jag tur, sambons tidigare barn är supertrevliga och varit lätta att tycka om och vi har fungerat ihop.

Nu fungerade det bra eftersom jag inte behövde ta någon ansvarsroll gentemot barnen, vi kunde, från båda håll, plocka russinen ur kakan om man så säger.

Sedan har det funnits tillfällen (en längre period då båda sambons barn var i puberteten) då jag kunde sälja dom gratis (men det har jag ju kunnat med min egen tonåring också).

Men då likväl som nu, så fick man skit om man beklagade sig, för samma sak som jag har irriterat över min egen tonåring (där man fått 100% sympati) så fick man skit om man beklagade sig över sambons barn.     

Jag tror det mest beror på HUR man beklagar sig. Att säga "sambons j-vla bihang/ bagage/ bortskämda sk*tunge m.m" är inte samma ordval som man skulle använda till sitt eget barn tror jag?!

1. Jag hade alltid, alltid innan i diskussioner med mina vänner sagt att jag aldrig hade orkat gå in i ett förhållande i vilket jag skulle vara bonusmamma. Hade killen barn så la jag benen på ryggen. Inte för att jag inte gillar barn - tvärtom älskar jag verkligen barn och längtar efter egna. Jag var bara livrädd för hela "familjekonstellationen"  på något vis... Ironiskt blev det ju i slutändan då mitt livs kärlek har en son sedan tidigare. Jag var livrädd för hur allt skulle gå, men jag ville inte leva utan honom vid min sida - så jag bestämde mig för att ge det en chans. 

2. Det  skulle visa sig att jag inte hade någon anledning att oroa mig. Vi har en jättefin kontakt och jag älskar den lille killen av hela mitt hjärta. Nu är det ju så att han bara var två år när jag entrade hans liv, vilket säkert underlättade. Han behövde inte anpassa sig till den nya situationen lika mycket som ett äldre barn kanske hade behövt. Jag har i alla fall aldrig ångrat att jag gav det en chans. 

Det där låter som min mamma och hennes sambo förutom att hennes sambos döttrar är vuxna och utflugna men de styr och ställer med sin 60 åriga far fortfarande och gillar inte att mamma och deras pappa har börjat renovera DERAS barndomshem.

Mamma fick rensa ut alla hans ex grejer fast de varit skilda i 10 år och flickorna som de kallas (är runt 30 års åldern) skulle gå igenom alla saker. Jag sa till mamma att lägga allt i svarta säckar så får de väl ta hem och gå igenom det hemma så hon och hennes sambo kunde börja sitt liv tillsammans och få hans hus till att bli deras gemensamma hem. Inte att hon skulle vara som en gäst i hans ex hem.

1) Jag trodde det skulle gå bra med tanke på att bonusbarnet är underbart; en glad och mysig unge plus att h*n går så bra ihop med mina kids! Min sambo är också en positiv och härlig pappa!

2) Med facit i hand skulle jag varit särbo eftersom livet mest kretsat kring barnets biomammas blandmissbruk, fyllestyrningar, misshandelsfall, ständiga byten av män (vilka också varit inblandade i alltför tveksamma ärenden såsom missbruk etc etc...), tingsrätter, polisanmälningar, socialanmälningar och enorma svartsjuka mot vår relation inom familjen och vår levnadssituation.

Jag hade för mitt liv inte trott att en människas sjukdom (psykiskt plus alkoholism m fl missbruk) skulle kunna orsaka så mycket elände! Jag trodde inte heller att psykvården fungerar såpass dåligt som den gör och/eller att sociala myndigheter svär sig fri såpass ofta som den gör!!

Vi tror det hade varit lättare för alla om vi inte levt under samma tak med våra barn. Känner oss som trasor för att försöka få bonusbarnet att ha en bra/dräglig livssituation. Ibland kanske man måste se till sitt och sina; i mitt fall är det mina biobarn, och vår relation, som fått stå åt sidan ofantligt mycket p g a processer och så vidare. Myndigheterna sviker barnet och verkar tro att vi har järnskallar alltjämt och att vi fixar det mesta?!

Försöker se det positivt med att "banden stärkts"; "om vi klarat detta så klarar vi allt"  och så vidare men just nu är det väldigt tungt och jobbigt!

 

Glömde att min sambo dessutom varit/är ofantligt konflikträdd och vi har fått försöka leva efter biomammans liv och göra som hon vill. Regler sätts upp men är inte så viktiga att följa eftersom bonusen då kanske blir ledsen eller arg plus att biomamman tycker våra regler är hemska och att jämställa med barnarbete (vilket sambon också verkar hålla med henne om?). Jag har lagt ner regelverket vilket gjort att sambon börjat reagera på att vi inte har regler? Sedan har sambon alltmer börjat tycka att jag gör skillnad på barnen...;-( så jag känner mig riktigt ledsen med tanke på hur mycket jag släppt med mina egna barn då vi t ex letat efter bonusen under helger, oroat oss tillsammans och försökt att hitta lösningar. Känner mig ordentligt nertryckt och alls inte uppskattad av sambo, biomor eller någon i vår kontext.
Jag vet däremot att bonusen älskar alls de vuxna han har i sin närhet och däribland mig! Det är en tröst i eländet!

Trodde de skulle bli tufft med barnen, har gått hur bra som helst😄tyvärr är hans ex fru inte lika positiv utan jag får mycket skit av henne för att barnen tycker om mig, har och kommer aldrig försöka vara någon extra mamma åt dom för dom har redan en, men är glad att vi kommer så bra överens.😄

När man läser runt här inser man att krånglar det med biomamman eller barnet  är det i första hand pga att mannen är en mes..

1. Hade ingen aning om hur det skulle bli. Tänkte väl att killens barn var redan 12 så det var ju inget krävande småbarn längre. Plus att jag mer skulle vara som en extra vuxen och inte en "mamma" på ngt sätt..

2. Första tiden bråkade killen mycket med exet som verkade störa sig på allt möjligt, vilket förvånade mig då han sagt att de var bra vänner. Det var ju slut sen 10 år tillbaka och hon hade barn med sin nya. Hon verkade prata mycket skit om pappan för sonen, då sonen hela tiden berättade saker som han inte ens kunde minnas. Min kille sa att han fick en känsla av att hon bråkade för att hon var svartsjuk. Fick veta att hon prasslat med min kille innan vi träffats..
Bonusen verkade oxå svartsjuk och var sur på pappan om vi varit ute. Ville inte hjälpa till när jag skulle flytta in osv. 

Jag och pojken kom bra överens men min motvilja har bara växt och växt pga allt respektlöst beteende, trots en ytlig, falsk artighet. Inget "normalt tonårsbus" som aldrig fick några konsekvenser heller av bioföräldrarna. Fast allt kan man inte skylla på dom. Nu är "bonusen" vuxen och beter sig precis lika illa och jag räknar bara dagarna tills han flyttar..
Det allra jobbigaste har varit allt "spring". Blir avundsjuk på alla som klagar över varannan vecka och tom varannan helg. Här springs det emellan hur han vill vilket innebär att han åker emellan flera ggr per dag! Jag har både pluggat och jobbat hemifrån och eftersom han skolkat konstant (utan att föräldrarna gjort ngt..) så har jag haft "bonusen" i arslet konstant som en jävla hemorojd! Det har gjort mig gråhårig att aldrig få vara ifred! 

Om jag blir singel och träffar en man med barn igen? Hell no!