Vad är det med folk som måste umgås och vara sociala jämt?

Det sitter i huvudet att vara social , så det är inte så jobbigt
är väll mycket trevligare med människor som kan prata o skratta lite när man umgås .

Du har ju andra grupper som är griniga o tjuriga för jämnan .
Det verkar ju inte vara något jobbigt för dom , men desto jobbigare för deras omgivning (eller har jag fel)

Men även jag trivs med att vara ensam även om jag anses vara social av andra .
Jag är singel och anser det vara enda möjligheten att träffa andra människor
när jag kan ta kontakt  och vara social ,
det går ju så mycket lättare när man kan umgås ihop med andra
 
Jag har lite svårt att föreställa mig hur jag skulle göra det som grinig eller aggresiv
folk skulle nog stämpla mig som en idiot ganska så fort .
Då skulle jag nog verkligen få uppleva den riktiga ensamheten . (eller har jag fel)

Så du får nog omvärdera det där med att vi som är sociala , är rädda för ensamheten (det är vi inte)
vi gör det för att lätta upp lite i vår omgivning   

Jag kan vara både och. Jag har barn och man och är därför sällan ensam. Men jag saknar att vara ensam. Jag hade gärna varit ensam lite mer hemma. Eller ja, ensam är inte rätt ord riktigt. Mer att jag saknar stunder då jag inte behöver ta hänsyn till någon annan eller ta hand om någon annan. Jag kan åka till ett köpcentrum själv och bara gå och drälla i affärer och tycka att jag varit ensam. Trots att det är en massa folk där så är det ingen jag behöver prata med, ta hand om eller på andra sätt ta hänsyn till förutom normal hyfs (sköt du ditt så sköter jag mitt och ingen av oss stör den andre).  Men samtidigt vill jag ju träffa mina kompisar. Jag föredrar dock att träffa vänner på lediga dagar eller kvällar när jag inte ska upp och jobba dagen efter. Jag tror att de flesta är lite både och. Jag känner inte många som vill vara sociala jämt och inte heller någon som aldrig vill vara det.

Ja , jag förstår vad du menar

Jag har själv uppfostrat mina barn , dom ville inte bo hos sin mamma efter skilsmässa .
Min dotter flyttade till america för 8år sedan så jag brukar resa dit 2-3gång/år .(alltid jul o nyår)
Min son flyttade nyligen ut , så jag tycker att det är skönt med att vara ensam efter 20år med dom .

Men jag kan sällan gå ut på stan/köpcentrum utan att träffa nån som jag känner ,
men då underlättar det ju om man som jag alltid kan slå på det sociala och vara lite trevlig.
Det är ju roligare att vara lite uppskattad

Alla är olika och för mig ör det avslappnande att få chilla med vänner och familj på min fritid, för det sociala är ju oftast människor som jag har en jobbrelation till och inte på samma sätt, så för mig utesluter inte det ena det andra

Under en period i min barndom umgicks jag nästan dagligen med vissa kompisar och trivdes jättebra med det. Men i tonåren började jag dra mig undan och blev mer och mer ensam och osocial, utan att jag egentligen förstod varför. Det blev bara jobbigt på något sätt. Tyvärr har det suttit i och idag umgås jag inte på långa vägar så mycket med folk som jag skulle önska. Men jag saknar det oerhört, för jag mår egentligen bra av att umgås med folk och mitt mål är att skaffa en större umgängeskrets. Jag har inga direkta problem med att vara ensam heller, men ibland blir det för mycket av den saken. Jag mår helt enkelt bäst när jag umgås med mycket folk både i arbete och på fritiden. Men just nu lever jag av olika skäl tvärtom...