Att vara borta från jobbet för psykologbedömning

Sund inställning. Det är ju precis så, man älskar barnen exakt lika mycket oavsett diagnoser. Det man vill är bara att kunna ge dem så goda förutsättningar som man kan, för att de ska få utvecklas till de fantastiska små personer som de är. För oss blev det här extremt viktigt, eftersom det för lilleman verkligen handlar om ofantligt stora svårigheter på området. Det känns "läskigt" att veta, att om vi inte hade valt just den här vägen att gå - då hade vi troligtvis aldrig fått lära känna honom. Jag älskar honom inte mer nu än tidigare, men han är en annan person och min kunskap om hur han fungerar gör att jag kan möta honom där han är på ett annat sätt. Innan anpassade vi allt efter hans oförmåga, vilket gjorde honom extremt omotiverad då han verkligen kräktes på övningarna. Nu kan vi samtala om helt andra saker, han får stimuli på andra nivåer, och han kan berätta hur han känner, vad han önskar, vad han drömmer om. Det är ovärderligt. 

Hej. Har just läst denna tråd och Li4 beskrivning av sin son som liten.

Har en dotter på ett år som jag funderar mycket runt. Har barn sen innan och har tidigt reagerat på att hon inte tar ögonkontakt som sina syskon.

Just detta vid skötbordet som Li4 beskriver känner jag så exakt igen. Min lilla vill heller inte titta i ögonen och tar man hennes huvud i händerna för att få henne att möta blick så gör hon allt för att komma bort. Blir ledsen och tittar bara åt andra håll. Just det känns så konstigt. Så olikt mina två äldre barn. Och gör så ont i mitt hjärta.

Är man lite längre ifrån och leker med hennes fötter är det lättare få kontakt.

Samma vid lek på golvet. Är jag en bit bort får vi ögonkontakt men är jag för nära tittar hon inte på mig.

Känner fler av er igen er med just detta kring den nära ögonkontakten?

Man undrar just om barn verkligen kan vara så även utan en diagnos av ngt slag?

Har ett äldre barn med utvecklingsstörning men inte autism. Har inte för mig att han undvek ögonkontakt så heller, men också svårt att minnas.

Har du tagit upp det med Bvc eller om ni redan har kontakter pga ditt andra barn kanske de kan råda dig? För vår del var ju bara ögonkontaktavvikelsen en liten del bland en himla massa andra tecken Är det mer än just avvikande ögonkontakt som gör dig fundersam? En del barn tycker väl kanske inte om att man är för nära, precis som en del älskar det...en del barn älskar att hissas upp i luften medan andra avskyr det... Det behöver alltså inte vara så att din lilla skatt är avvikande men om du känner att du är fundersam över det bör du ta upp det med Bvc... Det kan ju vara bra att även de har lite koll på det du funderar över

Alexis4: Såg just din andra tråd, du har pratat med bvc redan såg jag. Bvc ska ha psykologer, be bvc ta kontakt med en som du kan få komma till och prata om din oro. Det var ju så allt började för oss plus att sonen var sen med allt. Psykologen arbetar ju främst som stöd för föräldrar men kan också vid behov utreda om det finns anledning till att fundera på ev diagnos. Bup kan ev också ta emot men där jag bor är det svårt att få tid och då är det psykologen som är för de minsta istället. På vår bvc sitter det en lapp med tel nummer till psykologen, det kanske gör det hos er med.

Tack snälla Li4 för svar. Har varit i kontakt med psykologen redan kring detta, men tycker det är svårt bli lugn kring oron och känner inte riktigt hon förstår vad jag menar. Men måste väl försöka slappna av lite och se tiden an.

Det är bara så mycket lättare sagt än gjort!

Tack för dina omtanke!

Alexis4: Förstår väl vad du menar. Trots att vi hade två äldre syskon med diagnos och jag var HELT säker på min sak, så passerade lillan kontroll efter kontroll på ett "enkelt sätt". BVC-sköterskan undrade varje gång om jag fortfarande trodde så, eller om jag nu ändrat mig. Hon var ödmjuk inför min kunskap, men erkände flera gånger att hon aldrig hade reagerat på något med min lilla tjej. HAB-teamet (syskonens) skojade bort mina frågor de också, ända fram till 2-årsåldern. Då hade vi tjatat oss till en ny bedömning, och de valde att rent krasst göra ADOS. Hon "föll" i testet, det visade alltså på en autismspektrumstörning. Utvecklingsmässigt låg hon grov- och finmotoriskt, kognitivt, språkligt impressivt och expressivt etc ganska långt före sin ålder - men autismen fanns där. Det tog ADOS, ett hembesök, och en observation tillsammans med andra barn för teamet att inse. Det och en väldig massa väldigt (!) specifika invändningar och exempel från min sida på saker som inte höll sig inom normen.

Det är inte lätt att vara förälder. Nu säger jag INTE att din tjej har autism, men jag förstår din osäkerhet och frustration inför väntetiden... 

Hej unikfamilj.

Tack för förstående svar. Även min äldsta passerade genom Bvc:s kontroller, så mitt förtroende för deras "kontroller" är väl lite lågt så att säga..

Hur har det gått för din lilla. Du skrev att de äldre hade diagnoser innan. Var de tydligare "avvikelser" de hade än lilla ( tänker eftersom inte hab såg ngt först heller). Hur går det för din lilla idag? (Hoppas ok att jag frågar...).

Tycker det är så svårt veta vad man ska tro själv tillsist. Med erfarenheter från min äldsta är man ju kanske extra observant. Tror du att du reagerat på din lilla tjej om du inte hade erfarenheterna från dina andra barn?

Hos min lilla är det främst ögonkontakten och att hon inte är särskilt road av att vi busar tillsammans som oroar mig. Mycket annat gör hon. Tex pekar, visar mig saker, klappar, vinkar, härmar när hon vill miner och saker jag gör. (Oftast går det få henne göra det i bilen då hon sitter fastspänd) Ibland numera även ngt ljud. Så blir så förvirrad.

Säkert bäst försöka lägga ner oron ett tag och se tiden an, men svårt är det.

Tack för att ni delar med er av era erfarenheter.

Det går bra för henne. Ingen utomstående skulle gissa att hon har problemen, men så har hon fått rätt bemötande från början också.. Hade hon varit så "duktig" som hon nu blev, och hon varit mitt första barn, hade jag ALDRIG reagerat. Då hade hon inte fått nån diagnos förrän i skolåldern. Men hade jag inte vetat, hade hon inte fått rätt stöd - och då hade problemen varit större. De äldre klarade också kontroller (tjejen upp till 3 år, killen tom 18 månader i alla fall - hur det nu gick till..:). Stora tjejen avvek i ögonkontakt, i språk (hade MÄNGDER av ord men kommunicerade genom att peka och benämna - det var ganska lite "turtagning" och inga meningar egentligen. sen avtog språkfarten också..) och lite diskret i motorik. I övrigt var det mer finstilt; med perception, "äldres lek" etc. Lilleman hängde med första året, men sen avvek han på alla möjliga sätt.

Det låter som att din lilla hänger med jättefint. Har hon problem lär det vara lindrigt, och most likely klarar hon sig utan diagnos om hon är så duktig.. =) 

Tack för svar.

Unik familj: intressant läsa om dina erfarenheter. Ja, man vill ju ge dem rätt stöd från början. Vad härligt att din lilla utvecklas så! Och även de större såklart :).

Tycker detta med ögonkontakt är så svårt när man inte känner att man får den här nära blickkontakten (inga drunkna i ögonen blickar). Jobbar mycket på att vänta in min lilla. Väntat med att ge henne det hon pekar på tills hon tittat upp på mig osv. Vet inte om det är rätt, men tänker att hon kanske förstår vikten av att också titta på den man vill ngt av/med.

Sen det med språket är också svårt. Är väl nu mellan 1-2 år det händer mycket där, så då får jag ha lite tålamod och se hur det utvecklas. Så svårt minnas de äldre barnen kring detta. Tror generellt lillan är senare språkligt än dem, men man ska ju inte jämföra (.men gör det såklart ändå ;).

Tänker att din stora tjej "upptäcktes" senare än lillebror. Är hennes svårigheter idag också mindre än lillebrors? Tror du det hade gjort skillnad för henne om hennes diagnos satts tidigare? Vad var det i ögonkontakten ni reagerade på där? (Hoppas alla frågor är ok. Känner att jag har många :)

Hade jag haft den kunskapen jag har nu, och fått reda på hennes diagnos tidigt - då hade hon haft betydligt lindrigare svårigheter. Hade jag bara vetat om diagnosen, så ja hon hade haft lindrigare svårigheter av tidiga insatser. Stora tjejen har.... ja mindre svårigheter fast mer annorlunda än mindre egentligen. Sonen har jättestora sensomotoriska svårigheter, men är extremt begåvad och lär sig hur lätt som helst. Tjejen har mindre sensomotoriska svårigheter, men lite mer "autismtypisk inlärningsstil" egentligen. Skärpa är de båda (alla tre), men för sonen kommer all teoretisk kunskap bara på plats direkt utan ansträngning. 
När det gällde ögonkontakten så var det väl att hon inte tittade lika ofta vid kommunikation, inte lika intensivt. Hon hade dock rätt ok ögonkontakt med oss, men var väldigt avvisande mot andra.

Du får gärna fråga, jag svarar så gott jag kan och hinner. När det gäller det du redan gör, så tror jag du är rätt ute. Har för mig att jag redan tipsat dig om "generella tips" för de första åren..? I inlägget jag skrivit om tidiga insatser? Eller var det inte du..? Jag har kommunicerat med många den senaste tiden.. ! =) Du får ursäkta mitt dåliga minne..  

Det stämmer att du svarat mig tidigare. Har också läst inlägg från dig i andra trådar :). Håller absolut inte heller reda på allt ;).

Vet att du skriver mycket om sensomotoriska svårigheter. Vad ÄR egentligen just sensomotorik? Känner att jag inte riktigt vet...

Tänk så olika dina tre barns svårigheter och styrkor verkar vara trots "samma" diagnos. Men alla är vi ju egna individer, med eller utan diagnoser, så det är kanske inte så konstigt :). Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter och kunskaper!