Svårt beslut om familjehemsplacering!

Jag är helt slut i huvudet. Alla tycker olika..vem ska man lyssna på? Jag måste ta ett beslut. Skriver mer imorgon.

Fast nu har väl inte TS barn hållit till med knarkare, inte gett syskonet hjärnskakning osv vad vi vet. Barn har det bäst hos sina föräldrar om familjen är välfungerande. Pojken 11år har bott hos sin far i två år som levt i ett missbruk. Inte konstigt att barnet mår psykiskt dåligt av detta. Var bodde pojken innan dess?

Mitt råd är att be om hjälp i hemmet så ni kan bli en fungerande familj. Barnet behöver ju även en psykolog kontakt. Det måste inte vara på bup utan skolan har ju även psykolog och då kan man få till ett samarbete med hemmet, skolan och skolpsykologen. Vi måste ju inse att barnet är ett offer för sin pappas missbruk och har blivit försummad och vanvårdad. Vi vet ju inte vilka trauma han blivit utsatt för. Det kanske t.o.m är så att barnet behöver bli sjukskrivet nån vecka så du som mamma får vara hemma och vabba och bara finnas där utan att kravet från jobbet finns där i bakgrunden så du enbart kan koncentrera dig på din son i nån vecka så han får landa. Sedan får ni successivt skola in i skolan samt på fritids igen.

Jag kan ta ur vårt egna trauma när min dotter dog i självmord. Då stannade syskonen (mina yngsta barn) hemma från skolan den första veckan så de kände att vi alla fanns för varann. Sedan skolade vi in dom på skolan igen och de fick hälsa på en förmiddag. Dagen efter gick de halva dagen nästkommande dag fick de välja om de ville gå full dag eller gå hem efter halva och blev de ledsna fanns vi hemma och kunde hämta dom omgående. Efter en vecka i skolan med halv och nästan heldagar så gick de i skolan helt efter 1,1/2 vecka men gick inte till fritids. Tryggheten var att vi fanns hemma hela tiden och det var inga krav. Efter en månad gick de som vanligt. Det viktigaste vi hade var att berätta att det som hänt, traumat inte var dras fel.

Barn tar åt sig och tror oftast att det är de som är orsaken. Din son kanske anklagar sig själv för sin pappas missbruk.

Om jag inte.... Så hade säkert inte pappa knarkat.

Om jag inte.....så hade pappa inte vanvårdat mig osv.

Barn är bäst på att lägga skulden på sig själva och det är din uppgift att se till att bryta det tänket.

Du vet inte exakt vad som hänt under dessa två åren hos pappan och en missbrukande förälder plus ett barn med särskilda behov är ju inte en optimal kombination. Din son kanske t.o.m behöver sova inne hos er på en madrass i ert sovrum för att få känna tryggheten, tilliten och att han ska veta att du finns här för honom. Just nu får lillebror/lillasyster stå tillbaka. Ibland blir det så en period när ett barn har hamnat i svårigheter. Det är samma sak med syskon som får cancer. Då får det cancerdrabbade barnet stå i fokus och de andra får stå tillbaka lite (man får inte glömma helt) och även hitta på saker med det "glömda" syskonet också själv.

Sedan har bup oftast föräldragrupper där man kan få dela med sig och även höra hur andra får vardagen att fungera. Men även få kunskap om NPF diagnoserna och hur man kan göra för att underlätta vardagen inte bara för barnet utan även för sig själv. Det kan vara en otrolig lättnad att höra att man inte är ensam

Till sist. Har barnet Concerta eller Ritalin för sin adhd? Barnet behöver kanske det för att få en jämn nivå i sin vakenhet. Visst det är amfetamin men i en sådan låg dos att man aldrig någonsin får ett rus på de doser som ges till ADD/ADHD patienterna.

Bara en tanke.

Om du visste vad din okunnighet kan såra. Jag hoppas du får insikt om hur det kan vara att verkligen verkligen inte mäkta med sitt föräldraskap. Kan vi inte bara ta TS ord för hur situationen faktiskt är? 

Be om hjälp är ju precis vad TS gjort? 

Jag hoppas att det finns personer inom soc som ska kunna stötta dig i detta! Det är en oerhört svår situation för vilken förälder som helst att lämna bort sitt barn och jag häpnar över ignoransen hos en del skribenter i  tråden. Jag jobbar inom habilitering och ser detta då och då och vi på habiliteringen tycker ofta det är STARKT av föräldern att inse sin egen begränsning, de värsta problemen händer ju i familjer där man INTE ber om eller tar emot hjälp, där misshandel orsakad av förälderns vanmakt och uppgivenhet är vardag. DU har tagit ett steg tillbaka och försöker se sonens bästa, det är stort. Sen tycker jag det låter horribelt att du inte får stöd i detta, och i att förhålla dig till sonen och den information han behöver få i detta läge så att han inte får upplevelsen att ni inte vill ha honom. 

Sök hjälp hos soc och hab för att få stöd i att hantera detta. Lycka till! 

X

:-S jag har samma problem men min är fjorton och autistisk. Han går i vanlig skola osv men jag är så slut, så slut... Han också.

Hans far är inte mycket till stöd och idag har jag beslutat att försöka få hjälp, hoppas verkligen på avlastning. Det har gått så långt att jag blivit rädd för honom, han hotar att "slå ner" mig vid minsta tillsägelse och jag vågar knappt sova längre. Det här är bara en pytteliten bit av problemen.

Så, som sagt, idag tänker jag be om hjälp för detta som pågått så hemskt länge.

Du som jobbar med sådant. Finns det nån chans att få den hjälp vi alla behöver tror du?

Habiliteringens kurator är till för just såna svårigheter som du beskriver, har ni inte fått någon sådan information? Låter som ett systemfel i så fall. Du ska absolut kunna få hjälp med detta. Korttidsboende i förstone, eller avlastningsfamilj (fast korttids är så mycket lättare att få plats på). Ni måste väl ha fått information om enkla kommunala insatser som avlösarservice? Låter som om du inte fått den information du borde fått. Din son har ju en diagnos som berättigar till LSS-insatser och det ska du ha fått bra info om, om kommun och landsting gjort sitt jobb. Ring kuratorn på hab och hör hur du enklast går tillväga för att få den hjälp du och sonen behöver! Lycka till och berätta hur det går!

Nej, vi har inte fått info ALLS. Jag sökte stöd samtal på bup där jag ville ha hjälp med hur JAG kunde ändra mig själv för att hjälpa ungen. Det enda som hände var att de skickade remiss för honom så att han fick inlägg i skorna... Detta är två år sedan. Eftersom ingen hade någon hjälp att ge då, har vi kämpat på ändå men nu är det totalt stopp. Jag ska ringa en kurator idag och faktiskt be henne dra i trådar för inte ens det orkar jag själv. Det är så illa att jag knappt pratar med pojken, han ryter ju bara ändå.

Det var inte meningen att sno tråden men sådant här kan vara jobbigare än folk tror, särskilt när man är så slut att man inte längre tänker klart.

Jag antar att de på soc vet om att barn mår bäst hemma i såna här situationer så när TS skriver " Soc anser att äldsta sonen har mer behov än vad vi kan tillgodose, vilket jag höll med om men det var svårt!" så antar jag att situationen är ohållbar för dem alla och att även soc har sett det.
Sen om du tänker efter så är det inte sant att föräldrarna alltid är det bästa för ett barn, finns massor av föräldrar som aldrig borde ha fått ha hand om ett barn faktiskt.

När mitt barn blev placerat så hade vi testat en massa olika saker innan och fått en massa stöd men tillslut fick vi innse att det fans ingen annan väg ut och till och med då var de högre upp på soc lite tveksamma till att godkänna det hela efter som vi räknades som en väldigt väl fungerade familj, så det är inte så lätt att få en familjehemsplacering så får man det så är det oftast befogat.

Sen kan det även vara en räddning för familjen och om man ser till att vara överdrivet tydlig med barnet att man inte har övergivit dem så behöver det inte vara något negativt. 

Fast nu skrev ju TS att hennes familj är en fungerande familj. Hon, maken och det gemensamma barnet. Att det bara är hennes son sedan innan som är problemet. Alltså har inte TS några större bakomliggande problem om det nu inte är så att sonen fått sin adhd av henne. Hon kanske har ADD och då fungerar det inte då hon inte kan få struktur på sitt egna liv samt sonens liv. Det blir kaos. För majoriteten av de barn som har ADD/ADHD har en förälder som är odiagnosticerad.

Mitt inlägg handlade om att hon kanske måste se det från att barnet har varit med om ett trauma pga fadern. Att barnet behöver trygghet utan en massa yttre krav i en månad kanske för att få landa. Många ser inte att barn kan trauman utan tycker de ska fortsätta med sina rutiner och har barnet ett inre kaos p g a trauma så måste man få ta en paus. Det är inte fel att testa. Och att skola om pojken in i skolan igen i en lugn takt så han får landa. För vi vet inte egentligen vad barnet varit med om hos sin pappa. Bara att han farit illa och barn kan dölja mycket för att skydda sin förälder.

Jag vet inte om du bara hade ditt barn i tre månader och barnet bott hos en missbrukande förälder innan du lämnade barnet vidare eller hade det i flertal år.

Men TS har inte haft barnet på 2 år och orkar inte med mer än 2 månader innan hon och soc vill fosterhemsplacera barnet. Men man kan ju iaf testa ytterligare någon månad med nya infallsvinklar. Jag undrar vad TS man står i det hela? Stödjer han TS i att ha barnet hemma eller ger han TS inget stöd alls utan hon står helt ensam? Har hon inget stöd i sin egna familj hur ska hon då orka?

Hej, ursäkta att jag dröjt...har jobbat o så. Det är intressant att läsa så mkt spekulationer och antagningar det finns. Pappan och jag hade växelvis sonen, fram tills för två år sen då vi trodde att fast boende skulle gynna honom för det var mkt problem i skolan. Pappan har adhd har det visat sig nu. Vi har försökt medla med soc min o jag, men tyvärr är vi inte "där än" och sonen behöver hjälp NU. Soc märker tydligt att jag är stressad och mår dåligt över situationen och har svårt att hantera sonen så de vill att även jag ska få en paus. Lillebror har inte fått hjärnskakning(än) me han har blivit kallad för grova namn och saker och blivit påhoppad av storebror som inte har kontroll när han blir arg. Jag har många ggr fått dra undan lillebror så han inte skadas. Även jag har blivit kallad för saker och blivit påhoppad. Ska man behöva vara rädd för sitt eget barn?!

Min son har alltid varit ett krävande barn sen han var väldigt liten och ja tyvärr så räcker inte jag till längre..nu när han är äldre och svårare och dessutom hamnat i kris. Det är väl väldigt bra att samhället kan erbjuda hjälp till familjer. Tänk de som går under för de inte söker hjälp! Det hände sonens pappa, han började missbruka knark för att klara vardagen. Vissa slår sina barn, fryser ut de, går in i väggen,blir sjukskrivna, bråkar dagligen etc. Han vet att vi har kämpat. Någon kommentera att vi ger upp efter 2-3 månader, jag har inte gett upp..jag har insett att jag inte kan hjälpa honom på det sätt som han behöver. Och JA ett annat barn blir drabbat hemma hos oss, och det är väl inte heller schysst tycker jag.