Har allt men känner sorg..

Jag har någon slags privat teori om att när dödsfallen kommer för tätt, så hinner aldrig sorgen gå sin naturliga gång. Den avbryts liksom mitt i och måste börja om från början, och då blir man lite knäpp på ett eller annat sätt. Tyvärr har jag inte hittat någon lösning på det problemet, utan man kanske måste anlita ett proffs. Har du prövat att tala med någon som kan det där med sorghantering eller rentav kanske någon psykolog?

Jag känner att du blandar ihop 2 saker. Du har allt, och du känner sorg... och tycker det är fel?
Självklart har du rätt att sörja de du har förlorat även om du har mycket bra saker omkring dig. Det är inte alls så att man "inte borde" sörja, bara för att man har haft tur på vissa plan. Tillåt dig att vara ledsen och sörja! Det är naturligt.
Håller också med om att det kan vara bra att prata med någon professionell om det här för att få redskap att hantera sorgen.

Att du inte längre har din mamma och pappa kvar i livet är väl ändå ett väldigt legitimt skäl att känna sorg. Ha inte dåligt samvete! Du är ju glad för vad du har, men du har samtidigt all rätt att sörja över det du inte längre har.

Du har upplevt två stora trauma när du förlorat dina föräldrar på kort tid som unga.

Att lägga undan en sorg för en annan sorg är inte bra. Jag födde min son i april 2010 och blev själv svårt sjuk och fick akut opereras när bebisen var tre veckor och blev kvar på sjukhuset i åtta veckor och läkarna visst faktiskt inte om jag skulle klara mig. Visst jag klarade mig men lever idag med kraftig kronisk värk och kommer aldrig bli frisk. Precis innan min op så dog min pappa. Jag fick permission från sjukhuset för att gå på begravningen men tvingades göra en MR kl 07:00 på morgonen samma dag som begravningen och jag fick så mycket lugnande för jag mådde så dåligt. Hela begravningen var en dimma och jag hade sån hemsk smärta. Ett halvår senare dog min morfar och sedan min mans farfar. Jag hann inte bearbeta någonting utan det bara byggdes på. 1 år efter min morfars död så ställde sig min näst äldsta dotter framför tåget. Ytterligare ett trauma på alla de andra trauman jag inte hunnit bearbeta. Idag är det snart två år sedan min dotter dog och min psykolog är rädd för att jag drabbats av PTSD. Så nu ska de utreda det. Om inte annat så MÅSTE jag reda ut mina trauman säger psykologen. Även om jag kan prata om dom så väljer jag att inte ta upp det som känns jobbigast. Själv tror jag inte att det är ptsd och min husläkare har gjort test både på det och på depression med jämna mellanrum men nu ska jag till vuxen psyk.

Sorg tar tid. Att ha förlorat båda sina föräldrar vid 27 är tidigt. Tillåt dig att sörja, det är ok att vara ledsen och det är ok att vara det länge. Livet går vidare men det blir aldrig detsamma igen. Skickar en stor kram till dig.

BÄSTA TIPSET..
Ta och läs KORANEN (på svenska såklart) en kväll när du inte har något annat för dig, garanterar att du kommer känna dig mycket bättre.