"Det var inte vänskap."
Hej!
Jag skulle behöva hjälp med att förstå en situation, vad som egentligen hände...
För några år sedan började jag prata med en kille (vi kan kalla honom T) i ett multiplayer onlinespel. Vi var "fiender" i spelet men kom bra överens, pratade då och då om spelet, utbytte "skvaller från andra sidan" och så, och spelade mycket mot varandra i en fristående PvP-simulator. En gång tröstade han mig när jag var ledsen för att jag blev trakasserad i spelforumen, och han försvarade mig när hans vänner snackade skit om mig. Jag lade till honom på Skype, men vänskapen var ytlig, jag kände honom egentligen inte.
I januari i år var han hemma från skolan några dagar på grund aa influensa med hög feber, och vi började prata mer. Vi hamnade i långa diskussioner om olika naturvetenskapliga och filosofiska ämnen, verkligt givande diskussioner där han verkligen lyssnade, hängde med i alla resonemang och bidrog med egna (trots att han är tio år yngre än jag och studerar mestadels helt andra ämnen, och vi står långt ifrån varandra vad gäller etik, religion och politiska åsikter), något som jag verkligen inte är van vid. De flesta saknar antingen tålamodet eller ödmjukheten eller den intellektuella förmågan (eller alla) att diskutera på det sättet. Jag började titta efter honom när jag loggade in, se fram emot nästa diskussion. Det gjorde han också, vi båda oroade oss för att vi kanske tråkade ut den andra och försäkrade varandra om att så inte var fallet, vilket jag tror lade grunden till att vi även senare gav varandra väldigt mycket komplimanger och bekräftelse.
När han blev frisk blev jag sjuk. Vi fortsatte prata på dagarna, och på nätterna låg jag ensam (för att inte väcka min man med mina hostattacker), hostade och huttrade och kunde inte sova, och fördrev tiden med att tänka på våra diskussioner, och vad vi skulle kunna tänkas prata om nästa dag.
Vi fortsatte prata varje dag, så småningom även på Skype, och började så sakteliga lära känna varandra på ett djupare, mer personligt plan. Han delade med sig av sina rädslor och osäkerheter, sina drömmar och barndomsminnen och jag gjorde detsamma. Vi tröstade varandra när någon av oss var ledsen. Han talade sig varm för ärlighet, och jag var ärlig – det är jag naturligt, och med honom kändes det som att det var ok, som att han kunde ta mina ord för vad de var och inte läsa in något annat. Ganska ofta pratade vi om relationer. Jag pratade om vilken tur jag hade som var gift med en så fin man, om alla hans positiva sidor. T berättade blygt, gradvis, om sin flickvän, en fem år äldre kvinna på andra sidan Atlanten, som han aldrig träffat men hängt ihop med online i några månader. Hon (vi kan kalla henne A) var perfekt, den vackraste i världen och han avgudade henne. Hon stod honom närmare än någon annan, och han ansåg att de var gjorda för varandra.
Och visst är hon snygg, A. Platinablont hår, hårt sminkad, stora bröst och ett helt galleri med lättklädda, utmanande ”duckface”-bilder på både sin facebookprofil, och på olika sidor kopplade till spelet. Hon har haft många onlineförhållanden, ett som höll i flera år, de flesta kortare. Hon behåller sina ex nära, många av dem är fortfarande besatta av henne och hon får mycket uppmärksamhet och bekräftelse från dem. Samtidigt är hon ganska kontrollerande och svartsjuk, och kräver att hennes pojkvänner ska radera allt som påminner om tidigare flickvänner eller nära vänner av motsatt kön ur sina liv.
T, å sin sida, är ganska långt ifrån en tiopoängare, om man inte specifikt gillar blyga, djupa, intelligenta killar med lättare social fobi och avsmak för normalt socialt umgänge. Han är överviktig med ganska fult ansikte (bred näsa, hängande ögon, tjocka, märkligt formade läppar, grovt, matt hår osv) och ganska sjuklig (CP-skada, psoriasis, dåligt immunförsvar och svåra sömnstörningar, bl a). Nu är väl inget av det där ett problem egentligen, om man ser personen och inte bara ytan, men T kände en oerhörd press att vara perfekt för att A skulle vilja ha honom. Han var helt ok med att deras förhållande var ojämlikt, för att kompensera för att hon var mer attraktiv. Han gav henne dyra, exklusiva presenter, både i spelet och i verkligheten, och riktigt romantisk uppvaktning för att bibehålla hennes intresse. Mycket av detta visade han för mig, frågade om råd och berättade om hennes reaktioner.
Så småningom kom det fram att deras relation kanske inte var så bra ändå. Hon höll honom kort. Han kunde sitta uppe hela natten och vänta på att hon skulle komma hem från jobbet som bartender, bara så att han kunde säga god natt till henne. Ibland loggade hon in, ibland inte. Hon funderade på att hälsa på honom, men bara för att hennes ex bodde i samma land och betalade biljetten – när hon lyckades hitta ett direktflyg utan mellanlandning nära T skulle hon plötsligt bara hälsa på sitt ex, och pratade med T om hur nervöst det var, beklagade sig om exet ignorerade henne och så. Sedan kom istället exet och hälsade på henne, och resan till T ställdes in – istället fick han höra om hur exet satt upp en karta till sitt hus på hennes dörr, hur gulligt det var och att nu hade hon inte tid med T på ett tag. Han blev ledsen, såklart, grät på Skype och bad om råd och jag försökte hjälpa honom att komma till ett eget beslut, utan att vägleda honom åt något håll. Precis som jag trodde valde han att stanna kvar för de smulor av tillgivenhet hon fortfarande gav honom.
Nåväl, det var ett långt sidospår. Vi var i alla fall väldigt nära vänner, eller det var så jag uppfattade det. Min man tyckte såklart inte om att jag slösade så mycket tid vid datorn, och var inte heller särskilt förtjust i min djupa vänskap med T, och det kan man ju förstå. Själv tyckte jag att jag hade rätt att vara vän med vem jag ville, och att han inte skulle lägga sig i.
Så småningom började väl T och jag uttrycka oss på ett sätt som inte var helt ok, även om jag då tyckte att det var det. Han började skicka hjärtan till mig, och en gång när jag tröstat honom sade han mitt namn, följt av ”You help me. I love you.” innan han loggade av. En annan gång sade han, på Skype, jag minns inte varför ”I love you as a friend, but I think we’d be a rather poor match as lovers.” Det kändes jobbigt att inte kunna besvara det, och jag förklarade för honom att ”love” har en helt annan betydelse för svenskar, att vi inte säger så till våra vänner. Men till slut gav jag med mig ändå, och besvarade hans ”I love you”, i förvissningen om att vi båda menade det på ett vänskapligt plan.
Jag berättade också för honom om min mans missnöje, stundtals svartsjuka. Han blev arg, tyckte att det var omotiverat, att vi minsann aldrig hade gjort något fel. Han uppmuntrade mig att slåss för vår vänskap, sade att jag var hans bästa vän och att han alltid skulle finnas där för mig.
Men så en dag blev hans flickvän svartsjuk, påpekade att hon sett mig och T tillsammans, loggade av och var borta resten av dagen. Han blev arg och förtvivlad, sade att det inte var ok, ”She can’t judge me for having a friend and ditch me”, han skulle minsann säga ifrån.
Ungefär samtidigt pratade min man med honom, och sade ungefär ”Jag vet att (min fru) inte är intresserad av dig på något olämpligt sätt, men det är ändå väldigt svårt för mig att inte tycka illa om dig. Det vore bra om vi kunde bygga upp en egen relation, så att jag kan vara mer ok med att du pratar så mycket med (min fru) eftersom du då skulle vara en gemensam bekant. Gillar du schack?”
Strax därefter började T bli mer frånvarande. Han hade problem med A, de bråkade mycket, gjorde slut och blev ihop igen och så. Han blev sjuk, slutade nästan helt att sova, studierna gick inte bra, han oroade sig för terminens sluttentor och var riktigt nere. Ofta svarade han inte, när jag försökte prata med honom men han sade att han ville att jag skulle fortsätta prata med honom ändå, så det gjorde jag, försökte trösta och stötta, även om det var som att prata med en vägg.
Men jag hade ju vant mig vid att han brydde sig om mig också, att han lyssnade, att han frågade hur jag mådde och så, så det var ganska jobbigt för mig att han helt slutade med det. Efter ett tag insåg jag att jag måste sluta förvänta mig så mycket av honom, för han kunde ju uppenbart inte leva upp till det – enda sättet att bevara vår vänskap var att sänka förväntningarna många steg, se honom som någon jag kunde prata med då och då, inte som någon som alltid fanns där. Jag nämnde det för honom, han blev ledsen och upprörd och vi pratade i timmar om det. Han trodde att om vi sänkte förväntningarna skulle vänskapen dö, trodde att jag inte längre tyckte om honom eftersom han inte var perfekt. Det slutade i alla fall med att han sade att han alltid skulle vara min vän, att jag inte kunde förlora honom. Sedan somnade han.
När han kom tillbaka, frågade jag hur han sovit och han svarade väldigt kort, typ ”dw, I got enough sleep”. Jag sade att jag önskade att det kunde bli som det brukade vara, när vi bara hade roligt ihop och jag kunde få honom att le och hjälpa honom må bättre så att han kunde sova. Han svarade inte.
Samma kväll tog han plötsligt bort mig från sin vänlista, och blockerade mig. Jag blev chockad, frågade varför från ett annat konto och han svarade ”I don’t want to talk about it. Ever.” Strax därefter tog även hans flickvän bort mig från sin vänlista.
Två dagar senare pratade han med mig igen. Jag var ledsen och tänkte väl inte helt igenom mina svar och jag hade ägnat två dagar åt att anklaga mig själv, annars hade jag inte varit så ursäktande för det hade jag verkligen ingen anledning att vara men i alla fall, såhär löd vår sista konversation:
Han: "Hello."
Jag: "hi"
Han: "I owe you an explanation."
Jag: "sort of, yes..."
Han: "Well not, owe, i don't owe you, I just want you to have closure, this isn't redemption. I don't want to talk to you after this."
Han: "Our friendship Was not a friendship, we acted more like a couple."
Han: "and as a result, i have said things which i really should not have, and I regret it."
Jag: "in some ways, yes... but for me, it was friendship, I had no undue feelings or intentions for you"
Jag: "to me, or to others?"
Han: "No. But that doesn't matter."
Han: "to you."
Han: "I have never felt anything remotely close to that for you, nor never shall."
Han: "But regardless, i understood (your husband’s) feelings because what we shared was wrong."
Jag: "for what it's worth, you have never said anything to me that I misunderstood as that."
Jag: "He had accepted it, though, before you cut me off"
Han: "I should have never told you that you helped me sleep or that you made me smile, because it shouldn't be you doing that for me"
Jag: "no, that is probably true."
Jag: "you are right."
Jag: "was it me saying that that made you decide?"
Han: "you should have told me I crossed the line."
Han: "Yes."
Jag: "I'm sorry..."
Jag: "Maybe I should have"
Jag: "But I trusted you"
Han: "Resent me."
Jag: "you said, "I'm doing nothing wrong""
Han: "Because I don't want to see or hear from you."
Han: "This is your closure. This is why."
Han: "Bye."
Jag: "Can't we just go back... (PvP simulator), talk about the game, no more?"
Han: "No I dont want that. I dont want anything to do with you"
Han: "i dont want you in my life, ever."
Jag: "That hurts. And I really wish that we never got close, because I really liked you before that too."
Jag: "And I know that it's not about (my husband)."
Jag: "But I can't do much but respect your decision, as much as it hurts my feelings, my trust in people in general and my honesty."
Under de veckor som följde klippte han band efter band – tog bort och blockerade på Skype och Facebook, tog bort mig från sin vänlista på alla spelservers och så. Det här var i maj, och vi har inte pratat sedan dess. Av en slump fick jag veta, strax efter att T raderade mig ur sitt liv, att A erbjudit sig att visa brösten på webcam för en annan kille för spelpengar, men såvitt jag vet är T och A fortfarande tillsammans.
Så… Om någon orkat läsa ända hit, vad tusan tror ni att det här var? Han var en vän för mig, men vad var jag för honom? Var jag otrogen mot min man? Var han otrogen mot sin flickvän? Var jag bara en källa till bekräftelse, en tillfällig ersättning medan hans flickvän inte gav honom någon uppmärksamhet, något han kunde kasta bort när hon kom tillbaka? Var han ärlig, men kastade bort mig ändå när hans flickvän krävde det, och lät henne diktera vad han skulle säga till mig? Eller hade han faktiskt olämpliga känslor för mig, och insåg att det blivit fel när hon sade ifrån, och valde att bryta tvärt för att inte ta några risker? Eller trodde han att jag ville ha honom och fick en kick av det, tills min man gjorde det tydligt att så inte var fallet?
När jag berättat för andra vänner, har vissa genast antagit att han var kär i mig, men valde att bryta med mig eftersom han aldrig kunde få mig och stanna med den tjejen han (i någon mån, i alla fall) kunde få. Men jag har mycket, mycket svårt att tro det. Han avgudade henne. Han såg henne som perfekt. Mig såg han inte ens som attraktiv, jag är mycket äldre, han sade att han såg mig som en syster. Att han skulle ha haft känslor för mig passar bara inte in. Men ord och handling går inte ihop.
Och de saker han tyckte var fel… Att jag fick honom att le? Det är knappast intimt för mig. Jag kan gå runt och le i flera dagar för att jag suttit och bytt utmanande matteproblem med någon, och haft roligt…
Jag är usel på att förstå människor. Någon som är bättre på det, som vill hjälpa mig analysera? Min man och jag är lyckligare än vi varit på många år, jag har fullt upp med roliga saker och skulle verkligen inte vilja sitta och slösa tid på Skype igen, och jag skulle inte vilja ha tillbaka T som vän för det är tydligt att han inte är värd att göra min man ledsen för. Men ändå går det inte en dag utan att jag tänker på det, saknar våra spännande diskussioner och undrar vad som egentligen hände…
Nu låter det som att han var på väg atr bli kär i dig men det är inte ditt fel på något sätt och det hade kunnat hända även om ni bara var ytligt bekanta eller om han varit en tjej. Men han kanske hoppades att du längst inne hade känslor och att det bidrog till att han vill ta avstånd nu. Men du har inte gjort något fel. Du rår inte för andras känslor, speciellt när de inte berättar dem. Du verkar vara en jättefin person, TS. Ta till dig det