Anonym (Tveksam)

Äldre 8 Oct 11:15

35 svar

"Leka familj"?

Jag känner att jag kanske behöver lite input i hur jag ska förhålla mig i en situation i vår familj.

Jag lever ihop med en man som har ett barn sedan tidigare (7 år) och så har vi två gemensamma. Sambons barn har haft en period med osäkerhet och otrygghet mest pga biomammans röriga liv och vi börjar precis hitta tillbaka till en fungerande vardag efter att ha ändrat umgänget från vv till vh (h*n är hos mamman ungefär varannan helg). Jag har lagt ner väldigt mycket tid, möda och tankar i situationen, bla sköter jag lämning/hämtning helt och hållet, spenderar många timmar dagligen med barnet och pratar och lyssnar.

När det var som rörigast träffades min sambo och hans ex tillsammans med barnet vid ett tillfälle och fikade för att prata om allting och försöka få reda på mer vad som var roten till den största oron. Nu, när h*n mår mycket bättre uttrycker barnet en önskan om att de ska träffas igen,bara de tre, och fika. Förra gången de hade träffats på det viset hade h*n tydligen sagt till min sambo att h*n ville att de (min sambo och biomamman) skulle vara tillsammans igen. Dock hade h*n samtidigt sagt att h*n tycker mycket om mig och inte vill att jag ska flytta.

Jag förstår att det är mysigt för barnet att sitta och "leka familj" med sina föräldrar men känner dels att det ger barnet fel signaler om hur barnets familj ser ut och dels gör det att jag känner mig lite otacksamt behandlad med tanke på att det i princip är jag som har lagt ner det största jobbet på att få h*n trygg igen.

Det känns lite som att det är fint att jag vänder ut och in på mig själv för att skapa en trygg punkt i barnets liv men nu när allt äntligen flyter på igen så ska det mysfikas med föräldrarna och låtsas som om det inte är mammans fel att h*n mådde dåligt från början.

Anonym (tim)

Äldre 10 Oct 11:01

#21

Håller med Eterisk om att viktigt att möta upp barnets tankar och funderingar och prata. Ibland har de helt andra tankar än vad vi så snabbt drar slutsatser av. En mysfika med mamma och pappa kanske egentligen handlade om den goda chokladglassen hen fick. (Lite överdriven tanke men ni förstår nog vad jag menar.)

Anonym (Tveksam) Trådstartaren

Äldre 10 Oct 11:15

#22

Eterisk skrev 2013-10-10 10:50:01 följande:

Jag tror också att det är viktigt att vara tydlig med att det inte kommer att bli så att föräldrarna än en gång lever tillsammans. Men med det sagt så är jag inte alls bekymrad över den "förvirring" hos barnet som många andra brukar frukta. Min erfarenhet är att de absolut flesta barn, till och med de som är tämligen små, vet om och förstår att föräldrarna inte längre önskar leva ihop och att de är kära i och lyckliga med sina nya partners (som barnen kanske också själva tycker mycket om). Barn kan trots det fantisera om och vilja mysa både i tanke och handling med sina föräldrar i en kortare "familjesituation".

Det betyder inte alls att de inte accepterat hur det är och heller inte att de inte är nöjda med hur det är.

Jag tror du har fel i att det skulle vara så att acceptans av hur det är skulle betyda att ungar inte behöver bry sig och inte lägga tid på att fundera på hur det skulle kunna vara, hur det har varit, hur det en gång kan bli, om det inte blivit som det blivit och så vidare. Så fungerar inte våra känsloliv, inte vuxnas känsloliv och definitivt inte barns.

Jag har flera barn och de är alla lyckliga välfungerande ungar som lever jättebra liv. De tycker mycket om min man och deras livssituation fungerar utomordentligt väl och har så gjort i alla år. Det i sig innebär inte att inte särskilt ett av barnen alltid har tyckt om att fantisera och tänka kring om det vore hennes pappa och jag som var tillsammans. Eller, när hon var mindre - tänk om vi alla kunde leva tillsammans! Jag, hennes pappa, min man, hans barn, deras mamma och hennes nya man. Kollektivstajl. Det hade hon gillat, tänker hon sig (och jag tror henne). Just det barnet har kanske fler funderingar och tankar kring familjekonstellationer i allmänhet och vår i synnerhet än andra barn, men det är väldigt vanligt att ungar tänker så här.

Det är synd att vuxna blir så skrämda av det, så rädda att det ska handla om förvirring och dessutom så snara att bli protektiva i sitt agerande av rädsla för att den egna relationen ska få stryk. Jag tror tvärtom, jag tror att den som orkar, klarar och kan vara tillåtande både vad gäller barnens prat om alla sådana här saker och som dessutom kan gå dem till mötes vad gäller åtminstone en del av deras önskemål kommer att åtnjuta en väldig respekt och ett stort gillande. Det är skönt att vara liten och omgiven av människor som inte bara är stora utan som också förmår att bära sig stort åt.

Tack för ett klokt inlägg! Det ligger mycket i det du säger och jag vill gärna vara den där stora och tillåtande människan. Får kanske ge det en gång och se hur det blir, om h*n även denna gången kommer hem och gråter och vill att de ska bo ihop igen. Kanske blir det inte så denna gången och kanske det spontant fasas ut av sig själv... Jag skrev ju ts för att få hjälp med att se situationen ur olika synvinklar. Tack!

Anonym (Tveksam) Trådstartaren

Äldre 10 Oct 11:22

#23

Anonym (tim) skrev 2013-10-10 10:54:05 följande:

Hej ts, jag har följt tråden lite men inte känt att jag kunnat tillföra något men nu reagerar jag på att du pratar om din reptilhjärna. Jag tror att det är så lätt för oss styvmammor att oroa oss för att vara svartsjuka men oftast har vi nog också en bra magkänsla för vad som är bra för barnet och inte. Jag tror det är viktigt att du pratar med din man om hur du känner. Det är viktigt att även du mår bra, jag tror visst att du bryr dig om barnet, inte som ditt eget men som du säger, för att ert hem ska fungera.

Jag är inte heller säker på att det är en bra idé att ge efter för barnets önskan, jag tror också att det kan skapa förvirring, kanske en förväntan och förr eller senare en stor besvikelse. Jag känner igen lite av mitt eget styvbarn i den åldern, just då förstod hen inte riktigt hur det fungerade med mamma och pappa, det fanns mer önskemål i den åldern och även vissa besvikelser.
Hur ser mamman och pappan på det här då? Tycker de också att det är mysigt och något de vill fortsätta med?

Hej!

Jag måste säga att jag inte är det minsta orolig för att min sambo ska vilja gå tillbaka till sitt ex, så jag är inte svartsjuk på att de ses. Det jag känner är att förra gången de fikade tillsammans kom barnet hem och var ledset på kvällen och grät för att h*n ville att de skulle bo tillsammans. Om h*n saknar sin mamma ska h*n såklart träffa henne mer om det går. Jag skulle gärna själv skjutsa h*n till och från mamman om det underlättade.

Vad mamman tycker vet jag egentligen inte. Hon är ganska gränslös och skulle nog egentligen knappt dra sig för att föreslå att vi skulle bilda ett kollektiv allihopa... Min sambo säger att han helst skulle slippa men att han gör det för barnets skull, och det är ju här jag ser orosmoln som han inte ser. För banets skull alltså. Och så tycker jag ju att det känns skumt att de ses som en familj...också.

Anonym (tim)

Äldre 10 Oct 12:48

#24

Anonym (Tveksam) skrev 2013-10-10 11:22:07 följande:

Hej!

Jag måste säga att jag inte är det minsta orolig för att min sambo ska vilja gå tillbaka till sitt ex, så jag är inte svartsjuk på att de ses. Det jag känner är att förra gången de fikade tillsammans kom barnet hem och var ledset på kvällen och grät för att h*n ville att de skulle bo tillsammans. Om h*n saknar sin mamma ska h*n såklart träffa henne mer om det går. Jag skulle gärna själv skjutsa h*n till och från mamman om det underlättade.

Vad mamman tycker vet jag egentligen inte. Hon är ganska gränslös och skulle nog egentligen knappt dra sig för att föreslå att vi skulle bilda ett kollektiv allihopa... Min sambo säger att han helst skulle slippa men att han gör det för barnets skull, och det är ju här jag ser orosmoln som han inte ser. För banets skull alltså. Och så tycker jag ju att det känns skumt att de ses som en familj...också.

Det jag funderade över var just om någon eller båda föräldrar egentligen inte själva tycker att det är så roligt. Vet egentligen inte vad jag ska komma med det men det var lite så för min sambo och hans ex. De umgicks alla tre ibland, han gick dit och åt middag. Men han tröttnade, tyckte det blev meningslöst, jag behöver väl inte gå in på några detaljer om varför, och jag var ju inte där men det var väl nåt med att de umgicks ju egentligen inte ändå. Detta var i ungefär samma ålder som din bonus. Det kom frågor och funderingar ibland om att flytta ihop och annat och han svarade nåt i stil med att det måste passa alla, det räcker inte bara att en vill att de tre ska bo ihop, alla tre måste vilja och så är det inte.

Det är väl i alla fall skönt att du vet hur din sambo ser på det. Det vore väl bra också, om det inte redan är så, att mamman och pappan är överens om hur de ska förhålla sig. När jag kom in i bilden så oroade sig min bonus för hur det skulle bli och mamman har då tröstat med att de var ju i alla fall familjen x (samma efternamn) men senare diskuterade de detta och han talade om att han tycker att hon förvirrar barnet genom att kalla dem tre för familj. Han har aldrig gillat det och det håller han hårt på. Nu är de två familjer, mamman och barnet är en familj, och pappan och barnet är en familj, och så alla respektive osv.

Anonym (Pia)

Äldre 10 Oct 12:50

#25

Om din enda farhåga är att ditt bonusbarn mår dåligt efter att ha umgåtts på tu man hand med sina föräldrar så undrar jag varför inte föräldrarna uppmärksammar detta problem? Eller bryr dom sig inte om sitt barns mående? Eller gör dom en annan tolkning än du?

Anonym (Tveksam) Trådstartaren

Äldre 10 Oct 13:17

#26

Anonym (Pia) skrev 2013-10-10 12:50:28 följande:

Om din enda farhåga är att ditt bonusbarn mår dåligt efter att ha umgåtts på tu man hand med sina föräldrar så undrar jag varför inte föräldrarna uppmärksammar detta problem? Eller bryr dom sig inte om sitt barns mående? Eller gör dom en annan tolkning än du?

Min ena farhåga är att det ska röra upp en massa lönlösa önskningar om återförening, dessutom ska jag inte sticka under stol med att det också handlar om mina känslor och att jag tycker att det känns konstigt att de tre ses utan annat syfte än att "mysa ihop".

Klart att jag kan göra en annan tolkning än föräldrarna, jag står ju utanför deras relation. Jag reagerar bara på hur det gick förra träffen: barnet kom hem och var ledset för att de inte bor ihop.

Eterisk

Äldre 10 Oct 13:28

#27

Anonym (Tveksam) skrev 2013-10-10 13:17:09 följande:

Min ena farhåga är att det ska röra upp en massa lönlösa önskningar om återförening, dessutom ska jag inte sticka under stol med att det också handlar om mina känslor och att jag tycker att det känns konstigt att de tre ses utan annat syfte än att "mysa ihop".

Klart att jag kan göra en annan tolkning än föräldrarna, jag står ju utanför deras relation. Jag reagerar bara på hur det gick förra träffen: barnet kom hem och var ledset för att de inte bor ihop.

Det kanske hjälper att tänka på att det inte är farligt för barn att bli eller vara ledsna så länge de har människor omkring som som förmår möta dem i den sorg de känner? Om ditt bonusbarn är ledsen över att mamma och pappa inte är tillsammans så är barnet ledsen över det också om föräldrarna inte "myser ihop" över en fika. Sådant försvinner inte av att man inte ser det, så att säga.

Ibland kanske barnet är ledsen över att du och pappa bor ihop? Och ibland över något helt annat förmodligen. Det är ju inte heller farligt. Barn och vuxna blir ledsna, så är det liksom bara.

Ibland kan det ju räcka med att säga: "Ja, jag kan förstå det. Att du känner dig ledsen över det. Vill du ha en kram?" Andra gånger kanske det i stället blir en dialog kring det: "Ja, jag förstår att du känner dig ledsen över det, förstår att det kan kännas jättetrist att tänka på. Jag känner med dig, men för min egen del är jag faktiskt glad i stället, för jag gillar verkligen att bo med dig och din pappa. Jag känner mig alldeles jättelycklig över att jag träffade din pappa, men att du ibland känner på ett annat sätt är helt okej, det är alltid okej att känna som man gör men det är också bra att veta att känslor kan ha flera "ansikten", jag tänkte på det igår till exempel när jag tittade på dig för då såg du verkligen ut att ha roligt tillsammans med oss, du vet då när vi spelade kort? Så även om man känner sig ledsen över att mamma och pappa inte är tillsammans, kan man också nästan samtidigt tycka att det är mysigt hur man har det i stället. Känner du igen det?"

Anonym (Pia)

Äldre 10 Oct 13:40

#28

Jag tror inte att det är farligt för barn att bli ledsna över att föräldrarna är separerade. Det är väl värre om barnet inte får visa de känslorna alls? Det är ju ett faktum att barnets mamma och pappa aldrig mer kommer att vara ett par och bo tillsammans. Om barnet någon gång uttrycker saknad eller ledsamhet över att inte leva i en kärnfamilj så är det nog vare sig farligt eller konstigt. Ärligt talat skulle vi nog alla vilja leva med barn i kärnfamiljer om förutsättningarna såg annorlunda ut. Missförstå mig rätt, jag vill inte leva med mitt ex, men jag hade varit överlycklig om min nuvarande man och jag hade varit biologiska föräldrar till alla våra barn. Det hade förenklat familjelivet, semesterplanering och så mycket mera. Så försök att inte blanda ihop dina känslor med barnets. Bekräfta barnets känslor men påtala också att nu har barnet två familjer som älskar henne.

Anonym (Tveksam) Trådstartaren

Äldre 10 Oct 13:43

#29

Ja du har ju rätt, det är inte farligt att vara ledsen. Jag tror tyvärr att min sambo har fallit i samma fälla som många andra separerade föräldrar: skuldtrippen. Han tycket att det är synd om barnet för att h*n är ett skilsmässobarn och det resulterar i att han till viss del curlar h*n, känslomässigt. Han har svårt att vara konsekvent med barnet, ett "nej" kan alltid diskuteras och förhandlas...

Men jag håller med om det du skriver. Du verkar klok.

DetÄrBaraLillaJag

Äldre 13 Oct 16:45

#30

Jag har inte så mkt arg tillägga, det är upp till var och en av familjer att se vad som är okej lr inte..

Vi lever i en liknade situation som du beskriver, här hade det under inga son helst omständigheter kommit på tal om att den gamla familjen hade träffats och fikat lr ätit tillsammans, mannen hade inte tyckt att det var ok, barnen har heller inte frågat om det, nu är dom ierförsig äldre.. Men mamman vill och försöker ibland få till en middag på tumanhand med min man och försöker få det som att barnen vill detta..
Vilket inte kommer på fråga eftersom då väntar det månader av terror efter det om hur bra allt hade varit om dom blev ett par igen och hur mkt hon saknar sexet med honom.. Ja, helt annan situation säkert.. Men här hade det inte accepterats att dom skulle leka familj...

Anonym (Ja)

Äldre 29 Dec 07:44

#31

Jag förstår om du tycker det känns jobbigt men för barnet är det viktigt. Vi brukar fika, åka och bada mm tillsammans och barnet tycker det är väldigt roligt. Barnet tror inte att vi kommer bli ett par igen men för barnet ör ju detta "familjen" även om det även finns nys konstellationer så kommer detta alltid vara familj nr 1 för barnet.

Var stolt över att du gjort ett sånt bra jobb och att du och barnet har en bra relation men mamma kommer alltid vara mamma och pappa vara pappan.

Anonym (fundera)

Äldre 30 Dec 09:17

#32

Anonym (Ja) skrev 2013-12-29 07:44:54 följande:

Jag förstår om du tycker det känns jobbigt men för barnet är det viktigt. Vi brukar fika, åka och bada mm tillsammans och barnet tycker det är väldigt roligt. Barnet tror inte att vi kommer bli ett par igen men för barnet ör ju detta "familjen" även om det även finns nys konstellationer så kommer detta alltid vara familj nr 1 för barnet.

Var stolt över att du gjort ett sånt bra jobb och att du och barnet har en bra relation men mamma kommer alltid vara mamma och pappa vara pappan.

Men det där låter ju som en helt annan situation. Det låter ju som om du och ditt ex är ok med att träffas och att barnet dessutom INTE tror att ni kommer att bli ett par igen vilket TS barn uttryckt önskan om.

Dessutom... jag är lite tveksam till om ursprungsföräldrarna tillsammans alltid är "familjen" för barnet. I TS fall har ju barnet även två nya halvsyskon - hur ser du på det? Är syskonen inte barnets familj?

Ibland tror jag att vi vuxna är dåliga på att sklja på barns behov (som behöver bli uppfyllda) och barns önskningar (där vi inte alltid behöver eller ens bör göra som barnen vill). Vuxna är också människor med behov och önskningar.

Självklart som du skriver att mamma kommer alltid vara mamma och pappa vara pappa. Men det betyder inte att man måste umgås som någon slags ihopklistrad låtsasfamilj efter skilsmässan.

Anonym (Ja)

Äldre 30 Dec 23:30

#33

Anonym (fundera) skrev 2013-12-30 09:17:11 följande:

Men det där låter ju som en helt annan situation. Det låter ju som om du och ditt ex är ok med att träffas och att barnet dessutom INTE tror att ni kommer att bli ett par igen vilket TS barn uttryckt önskan om.

Dessutom... jag är lite tveksam till om ursprungsföräldrarna tillsammans alltid är "familjen" för barnet. I TS fall har ju barnet även två nya halvsyskon - hur ser du på det? Är syskonen inte barnets familj?

Ibland tror jag att vi vuxna är dåliga på att sklja på barns behov (som behöver bli uppfyllda) och barns önskningar (där vi inte alltid behöver eller ens bör göra som barnen vill). Vuxna är också människor med behov och önskningar.

Självklart som du skriver att mamma kommer alltid vara mamma och pappa vara pappa. Men det betyder inte att man måste umgås som någon slags ihopklistrad låtsasfamilj efter skilsmässan.

Fast det ena utesluter ju inte det andra!! För mig har separerade barn flera familjer. Den gamla och två nya konstellationer. Oavsett om mamma/pappa hittat någon ny och skaffar barn eller inte. För barnet är dessa ALLA familj.

Mamma, pappa och barn kommer alltid vara en familj för barnet. MEN det betyder ju inte att de nya konstellationerna är mindre familj för det.

De flesta barn är smarta. De tror inte att mamma och pappa ska bli tillsammans igen. Däremot kan de önska det, och gör ofta så, men detta också oavsett om deras föräldrar hittat nya partners eller inte.

Säger inte att alla barn reagerar likadant men har tillräckligt många separerade med barn i min närhet så jag vet att det ofta är såhär.

Anonym (Tveksam) Trådstartaren

Äldre 31 Dec 08:40

#34

Ja det har ju gått ett tag nu och "problemet" har löst sig själv. Vi har hittat någon sorts vardag i att barnet är hos oss de flesta dagar. Det går bättre och h*n efterfrågar inte dessa mysstunder med föräldrarna längre. Det var väl bara ett uttryck för att h*n mådde dåligt och greppade efter svar på vad det var som gnagde.

Sen att folk säger att föräldrarna är barnets "ursprungsfamilj" kan säkert stämma i vissa fall men barnet i detta fallet var inte ens 2 fyllda när föräldrarna separerade och jag har funnits med i bilden i mer än halva barnets liv nu. H*n har alltså inga minnen av att det är på något annat vis än vad det är nu.

Tack för all er input!

Anonym (fundera)

Äldre 2 Jan 10:45

#35

Anonym (Tveksam) skrev 2013-12-31 08:40:41 följande:

Ja det har ju gått ett tag nu och "problemet" har löst sig själv. Vi har hittat någon sorts vardag i att barnet är hos oss de flesta dagar. Det går bättre och h*n efterfrågar inte dessa mysstunder med föräldrarna längre. Det var väl bara ett uttryck för att h*n mådde dåligt och greppade efter svar på vad det var som gnagde.

Sen att folk säger att föräldrarna är barnets "ursprungsfamilj" kan säkert stämma i vissa fall men barnet i detta fallet var inte ens 2 fyllda när föräldrarna separerade och jag har funnits med i bilden i mer än halva barnets liv nu. H*n har alltså inga minnen av att det är på något annat vis än vad det är nu.

Tack för all er input!

Vad bra att det har löst sig!

Mina barn var betydligt äldre än 2 år när vi separerade men de verkar inte direkt sakna sin "ursprungsfamilj" ändå. Kanske för att det var rätt stökigt sista året vi bodde ihop och för att de har fått det väldigt bra nu. Men det där är nog otroligt olika för olika barn, hur de känner.

"Leka familj"?

INNEHÅLL