• Girlheart

    Jag blir galen på vår 20-årige son!

    Jag vet inte vad jag gjort för fel. Vår äldsta kille (20år) bor hemma medan han pluggar. Men han är så förbannat LAT. Det är som om han inte förstår att han är vuxen! Han har lätt för sig i skolan och "behöver" inte plugga mycket för att få bra betyg (är ju förstås glad för detta). SÅ han och hans flickvänSOVER om dagarna, släpar sig upp, äter tonvis med mat, gnäller över att det är mycket tvätt i tvättstugan.. Jävla skitunge! Jag vill vara en bra (låtsas-lång historia - men han är som min egen) Mamma, stödja honom i pluggandet och ut i livet. - MEN skitungen bara går och drar benen efter sig!! Jag o min man jobbar hårt för att försörja våra 4 barn (20,16,16 samt 12), och det är PROVOCERANDE att denna lilla masken pillar sig i naveln o undrar när maten är klar?? Och när jag skriver detta VET jag vad jag själv skulle skriva om detta. Men jag är så förbannat jävla rädd för att om jag ställer ett krav så "motarbetar" jag honom. Kan någon skälla ut mig så att jag tar mig i kragen? Sjukt frustrerad! Jäkligt less på att hålla vår familj (6pers) + flickvänner/pojkvänner med MAT, röja i soffor/tv bord, disk. GUD vad arg jag är känner jag!!! Och jag vill inte vara den sura morsan! Jag vill vara glad!!! Inte känna "nej, fan nu kommer de igen"... Någon med åsikter? Erfarenhet?? Desperat.


  • Svar på tråden Jag blir galen på vår 20-årige son!
  • Skogis

    Hej!"
    Jag tror att du egentligen vet svaret på din trådstart själv.
    Jag har personligen inte så stora barn, men jag tycker att du ska börja ställa krav på din son. Han är vuxen. Får han nu CSN så tycker jag att han kan bidra till hushållskassan med en månadshyra. Jag tycker också att han kan hjälpa till med att laga mat några dagar i veckan. Tvätta kan han definitivt göra själv. Eftersom du och din man jobbar om dagarna så kan han säkert stoppa in en maskin med tvätt (om han pluggar hemifrån). Han blir inte lyckligare för att du "curlar" honom. Han behöver lära sig vad vuxenlivet innebär, tyvärr så är det ju du som måste sätta gränserna.

    Lycka till! 

  • Sous

    Sextonåringarna kan ju minsann också fixa både disk, tvätt och mat. De är ju praktiskt taget vuxna! Till och med tolvåringen kan väl ha ansvar för att dra runt dammsugaren och vika tvätt? Men ja, det är inget hotell din äldsta bor på. Han ska såklart sköta tvätt, disk och matlagning, bidra till hushållet och växa upp. Annars finns det csn och korridorsrum, det är upp till honom.

  • Dixie

    En förälders uppgift är ju att förbereda sitt barn för vuxenlivet, så om du inte ställer några krav gör du ju honom bara en otjänst..... Min 8 åring fixar att duka och hjälpa till att laga mat och plocka undan efter sig, så nog skulle en 20åring kunna det!

  • konichiwa

    Jag fattar inte varför folk inte flyttar hemifrån nu för tiden! Och kom inte dragandes med att det inte "finns några lägenheter" för jag har bott i våra största städer samt två andra huvudstäder i Europa och jag har alltid hittat någonstans att bo. Inga slott, men ändå! Mitt första boende var ett skabbigt litet rum som jag delade med två kompisar, vi hade en kokplatta och glödlampa som hängde i taket :) Jag skrev ett brev hem till min mamma (detta var på den tiden när man fortfarande skrev brev, 1999) och berättade hur tacksam jag var för allt hon hade gjort för mig. Allt från att köpa toapapper till att hämta mig mitt i natten på någon fest någonstans. Jag fick chansen att upptäcka att allt inte är så enkelt och jag är så tacksam över det. Det var inte så att min mamma slängde ut mig så fort jag slutade gymnasiet, men hon peppade mig till att leva mitt eget liv.

    Sluta skäm bort era vuxna barn! Ni förstör ju dem! Det är inte kärlek!  

  • Dixie
    konichiwa skrev 2013-10-11 16:29:19 följande:
    Jag fattar inte varför folk inte flyttar hemifrån nu för tiden! Och kom inte dragandes med att det inte "finns några lägenheter" för jag har bott i våra största städer samt två andra huvudstäder i Europa och jag har alltid hittat någonstans att bo. Inga slott, men ändå! Mitt första boende var ett skabbigt litet rum som jag delade med två kompisar, vi hade en kokplatta och glödlampa som hängde i taket :) Jag skrev ett brev hem till min mamma (detta var på den tiden när man fortfarande skrev brev, 1999) och berättade hur tacksam jag var för allt hon hade gjort för mig. Allt från att köpa toapapper till att hämta mig mitt i natten på någon fest någonstans. Jag fick chansen att upptäcka att allt inte är så enkelt och jag är så tacksam över det. Det var inte så att min mamma slängde ut mig så fort jag slutade gymnasiet, men hon peppade mig till att leva mitt eget liv. Sluta skäm bort era vuxna barn! Ni förstör ju dem! Det är inte kärlek!  

    Det är väl klart att de inte flyttar hemifrån, de får ju allt serverat, mat lagad och tvätten tvättad - och behöver inte betala en krona för det!
  • konichiwa
    Dixie skrev 2013-10-11 16:38:54 följande:

    Det är väl klart att de inte flyttar hemifrån, de får ju allt serverat, mat lagad och tvätten tvättad - och behöver inte betala en krona för det!
    Det är så sjukt! Tänk vad de missar. Man tar ju ifrån dem hela bli-vuxen-upplevelsen med allt vad det innebär. Blir så upprörd. Klart att ens barn ska få bo hemma om det kris. 
  • Energi1
    Girlheart skrev 2013-10-08 17:20:34 följande:
    Jag vet inte vad jag gjort för fel. Vår äldsta kille (20år) bor hemma medan han pluggar. Men han är så förbannat LAT. Det är som om han inte förstår att han är vuxen! Han har lätt för sig i skolan och "behöver" inte plugga mycket för att få bra betyg (är ju förstås glad för detta). SÅ han och hans flickvänSOVER om dagarna, släpar sig upp, äter tonvis med mat, gnäller över att det är mycket tvätt i tvättstugan.. Jävla skitunge! Jag vill vara en bra (låtsas-lång historia - men han är som min egen) Mamma, stödja honom i pluggandet och ut i livet. - MEN skitungen bara går och drar benen efter sig!! Jag o min man jobbar hårt för att försörja våra 4 barn (20,16,16 samt 12), och det är PROVOCERANDE att denna lilla masken pillar sig i naveln o undrar när maten är klar?? Och när jag skriver detta VET jag vad jag själv skulle skriva om detta. Men jag är så förbannat jävla rädd för att om jag ställer ett krav så "motarbetar" jag honom. Kan någon skälla ut mig så att jag tar mig i kragen? Sjukt frustrerad! Jäkligt less på att hålla vår familj (6pers) + flickvänner/pojkvänner med MAT, röja i soffor/tv bord, disk. GUD vad arg jag är känner jag!!! Och jag vill inte vara den sura morsan! Jag vill vara glad!!! Inte känna "nej, fan nu kommer de igen"... Någon med åsikter? Erfarenhet?? Desperat.
    Jag kan tänka mig att det är fruktansvärt för dig. Jag vill dock säga att jag var ungefär som din son när jag var i hans ålder. Inte riktigt men nästan. Vad motiverar honom? Vad gör honom glad? Vad gör honom rädd? Saknar han en manlig förebild? Jag har ingen aning om vad du ska göra men jag vet att det måste gå att göra något. Kan du se situationen ur din sons ögon? Prova iaf, det kanske hjälper. Vet inte men kanske. Har du tagit ut honom och pratat med bara honom? Skulle det fungera tror du? Har du möjlighet att resa iväg med honom? Jag tror att han älskar dig (vad du än tror). Lycka till!
  • cattus

    Har 2 äldre barn(killar), 20 & 22. Den yngre har jobb och flyttat hemifrån, den äldre har aspberger och lite svårare att få saker "gjorda" tex, att bli klar med sitt pluggande. Han bor hos ex:et just nu, men han lagar sin egen mat och tvättar sin egen tvätt.

    Mat har de alltid fått hjälpa till med att laga + att de gillat hemkunskap och lärt sig där också. Tvätten har de båda fått fixa sedan de var 12-13 år. Jag bestämde helt enkelt en dag att det var dags att lära sig tvätta själva, dagens tvättmaskiner är ju inte någon svår datavetenskap direkt. Om man bara bestämmer sig hur det skall vara och presenterar det utan krusiduller för dom, utan att backa om de knorrar, så funkar det. annars får det vara utan rena kläder... so what, då får de gå skitiga tills de insett fakta.

    Alla dina barn är stora nog att fixa sin egen tvätt och de kan hjälpas åt två och två med att laga mat , ställa fram och ta bort från bordet någon dag var under veckorna. Det spelar ju ingen roll om det är makaroner och korv som gäller, huvudsaken är att de gör det själva. Lite koll och råd från början kanske om de aldrig lagat mat förut (de har säkert fixat hemkunskapen utan problem). Om de inte fixar maten de dagar de skall så går du och maken ut och äter, ungarna får vara utan, eller så blir det mackor till middag tills de fattar galoppen.

    Jag tycker det är ens jobb som förälder att lära barnen lite av vad man behöver kunna som vuxen. Att vara deras betjänt gör att de aldrig vill flytta hemifrån.

Svar på tråden Jag blir galen på vår 20-årige son!