Anonym (Trött)

Äldre 22 Oct 19:14

39 svar

Min 6-åring är hopplös med min sambo

Jag är både less och trött på att vi aldrig riktigt får det att funka. Min 6-åring är väldigt hård emot min sambo, på alla möjliga sätt.

Jag och min sambo har bott ihop i tre år och det har varit mer eller mindre struligt till och från. 6-åringen bor hos oss varannan vecka.

Hon försöker ständigt att sammanföra mig och hennes pappa (mitt ex), trots att vi separerade när hon var ett år. Exet har ingen ny. Hon har försökt få oss att hålla händer, fantiserar ihop att mamma och pappa är kära. Hon säger (bara när min sambo är med) att hon vill att mamma och pappa ska bo med varandra och sova med varandra. Saken är att jag kräks vid bara tanken på exet, och känner irritation och olust inombords när dottern säger sådana saker.

Jag och min sambo väntar barn, och dotter tjatar ständigt om att "kan inte pappa vara bebisens pappa istället?" Och hon säger gång på gång till sambon att "du får inte vara pappa".

Ikväll ville dottern busa med min sambo och låtsades ringa till polisen. Hon sa först att sambon är busig och att han retas, sen sa hon "och han bröt mitt ben när jag var bebis". Hon tar till sådana saker ibland, säger att min sambo har gjort henne illa. Det stämmer givetvis inte (de är i princip aldrig ensamma). Sådana lögner kan ju få allvarliga konsekvenser så jag säger åt henne på skarpen, och då skäms hon och gråter.

Hur ska man hantera detta? Vad kan jag eller min sambo göra? Han är så snäll så han säger liksom inte ens ifrån. Kan det vara problemet? Vad gör man, och NÄR ger barnen upp på tanken om att återförena sina separerade föräldrar?

cloudberry79

Äldre 22 Oct 20:33

#21

Anonym (Trött) skrev 2013-10-22 20:30:06 följande:

Jag har tänkt att det ju måste vara fallet. Men samtidigt som hon kan vara så elak emot honom så är hon väldigt "på" honom, ska kittlas och busa, visa sina teckningar, berätta saker för honom, hänga i benet på honom osv.. Så jag upplever inte att hon inte tycker om honom utan jag tror att det snarare är svartsjuka (att jag tycker om någon annan än henne) eller en önskan om att hennes pappa och jag ska leva ihop.

Jag tror faktiskt det där ger sig med tiden, för jag känner igen mig själv lite i din dotter. Jag fantiserade om att mina föräldrar skulle bli ihop igen, trots att båda hade hittat nya och trots att de separerade när jag var så liten att jag inte minns att de levt ihop. Jag sa att jag hatade min bonuspappa, men idag har vi en jättefin relation och jag är betydligt närmare honom än min biologiska pappa. Fortsätt förklara att ni inte kommer bli ihop igen och att du vill att hon är trevlig och respektfull hemma. Det betyder inte att hon inte kommer säga att hon hatar honom, när hon är femton kommer hon hata er båda två, det är en del av frigörelseprocessen. Ta det med ro och var tydlig bara.

(M)amma till V -07 och E -12

Anonym (Trött) Trådstartaren

Äldre 22 Oct 20:34

#22

Fru envis skrev 2013-10-22 20:31:38 följande:

nej nej elak ska man aldrig vara, men man får se det från hennes perspektiv också.

hon är påtvingad att leva med någon som hon inte vill leva med, och dessutom tvingas hon få ett syskon som hon inte bett om.

ingen ursäkt, bara en liten tankeställare =).

Syskonet längtar hon efter något enormt. Men jag misstänker att hon är rädd att känna sig utanför eftersom bebisens pappa inte är hennes pappa (hon har uttryckt något i den stilen). Bekymren har dock funnits till och från, men har eskalerat nu med syskonet på väg.

Hon har ju inte valt att leva ihop med min sambo, det har du helt rätt i. Samtidigt så har hon haft honom i sitt liv sedan innan sin 3-årsdag och minns inget annat...

Anonym (Trött) Trådstartaren

Äldre 22 Oct 20:35

#23

cloudberry79 skrev 2013-10-22 20:33:22 följande:

Jag tror faktiskt det där ger sig med tiden, för jag känner igen mig själv lite i din dotter. Jag fantiserade om att mina föräldrar skulle bli ihop igen, trots att båda hade hittat nya och trots att de separerade när jag var så liten att jag inte minns att de levt ihop. Jag sa att jag hatade min bonuspappa, men idag har vi en jättefin relation och jag är betydligt närmare honom än min biologiska pappa. Fortsätt förklara att ni inte kommer bli ihop igen och att du vill att hon är trevlig och respektfull hemma. Det betyder inte att hon inte kommer säga att hon hatar honom, när hon är femton kommer hon hata er båda två, det är en del av frigörelseprocessen. Ta det med ro och var tydlig bara.

Bra tips och skönt att höra!

IafiaE

Äldre 22 Oct 20:37

#24

Har din sambo sagt ifrån? Han är en vuxen människa och en del i hennes liv, det kanske är dax att han säger ifrån och försöker förklara hur han känner när hon säger saker om honom.

Anonym (Trött) Trådstartaren

Äldre 22 Oct 20:38

#25

Vill förresten tillägga att hon blir vansinnigt svartsjuk om jag kelar med våra katter också, eller om jag säger att en hund på Djurakuten på TV är söt. Hon blir JÄTTESUR och grinig. Hon har också sagt att vi kan sälja katterna (som hon egentligen tycker om jättemycket!)

Jag försöker ju kompensera svartsjukan genom att överösa henne med tid, kärlek, kärleksförklaringar och mys. Men ibland känns det som att jag matar trollen, hon blir liksom inte mindre svartsjuk... Kanske är detta något som ger sig med tiden...

Anonym (Trött) Trådstartaren

Äldre 22 Oct 20:40

#26

IafiaE skrev 2013-10-22 20:37:37 följande:

Har din sambo sagt ifrån? Han är en vuxen människa och en del i hennes liv, det kanske är dax att han säger ifrån och försöker förklara hur han känner när hon säger saker om honom.

Ja, det tror jag också.. Nej han säger inte ifrån. Han är liksom för snäll, och vill inte låtsas som att han tar åt sig. Dottern sa det idag att "men han säger ju inte att han blir ledsen". Svårt...

IafiaE

Äldre 22 Oct 20:55

#27

Anonym (Trött) skrev 2013-10-22 20:40:15 följande:

Ja, det tror jag också.. Nej han säger inte ifrån. Han är liksom för snäll, och vill inte låtsas som att han tar åt sig. Dottern sa det idag att "men han säger ju inte att han blir ledsen". Svårt...

Risken kan ju bli när han själv snart blir pappa, att hon kommer vara elak mot bebisen å då blir han nog ledsen och arg. Men det kanske bara blir värre om hans bebis skall avgöra att han säger ifrån. Avundsjukan kan ju bli jätte mycket större för henne då och kanske hon inte kommer att tycka om sitt syskon.

Som vuxen kanske man inte blir sårad men jag tycker ändå att man har ett ansvar att säga ifrån om hon beter sig illa, även om man bara är bonuspappa.

Anonym (Trött) Trådstartaren

Äldre 22 Oct 20:58

#28

IafiaE skrev 2013-10-22 20:55:28 följande:

Risken kan ju bli när han själv snart blir pappa, att hon kommer vara elak mot bebisen å då blir han nog ledsen och arg. Men det kanske bara blir värre om hans bebis skall avgöra att han säger ifrån. Avundsjukan kan ju bli jätte mycket större för henne då och kanske hon inte kommer att tycka om sitt syskon.

Som vuxen kanske man inte blir sårad men jag tycker ändå att man har ett ansvar att säga ifrån om hon beter sig illa, även om man bara är bonuspappa.

Han säger ju ifrån om allt annat, så han deltar ju i uppfostran och vi hjälps åt med allt här hemma. Det är just när hon är taskig emot HONOM som han liksom bara tar emot och är tyst. Men jag ska säga åt honom att han får och bör säga ifrån när hon säger dumma saker riktat emot honom...

Fanny b

Äldre 22 Oct 21:03

#29

Anonym (Trött) skrev 2013-10-22 20:38:46 följande:

Vill förresten tillägga att hon blir vansinnigt svartsjuk om jag kelar med våra katter också, eller om jag säger att en hund på Djurakuten på TV är söt. Hon blir JÄTTESUR och grinig. Hon har också sagt att vi kan sälja katterna (som hon egentligen tycker om jättemycket!)

Jag försöker ju kompensera svartsjukan genom att överösa henne med tid, kärlek, kärleksförklaringar och mys. Men ibland känns det som att jag matar trollen, hon blir liksom inte mindre svartsjuk... Kanske är detta något som ger sig med tiden...

Nu spånar jag bara: Kan det vara så att hon sett ett samband där du kelat med katterna/ sagt att en hund är söt på TV och hon blivit svartsjuk, och strävat efter att kompensera henne. Och genom detta insett att hon får uppmärksamhet i någon form när hon framför din sambo säger att hon vill att du ska vara ihop med hennes pappa.

Om det är så kan en lösning vara att när hon blir svartsjuk när du kelar med katterna så fråga henne hur hon känner sig.

Anonym (anna)

Äldre 22 Oct 21:06

#30

Anonym (Trött) skrev 2013-10-22 19:14:52 följande:

Jag är både less och trött på att vi aldrig riktigt får det att funka. Min 6-åring är väldigt hård emot min sambo, på alla möjliga sätt.

Jag och min sambo har bott ihop i tre år och det har varit mer eller mindre struligt till och från. 6-åringen bor hos oss varannan vecka.

Hon försöker ständigt att sammanföra mig och hennes pappa (mitt ex), trots att vi separerade när hon var ett år. Exet har ingen ny. Hon har försökt få oss att hålla händer, fantiserar ihop att mamma och pappa är kära. Hon säger (bara när min sambo är med) att hon vill att mamma och pappa ska bo med varandra och sova med varandra. Saken är att jag kräks vid bara tanken på exet, och känner irritation och olust inombords när dottern säger sådana saker.

Jag och min sambo väntar barn, och dotter tjatar ständigt om att "kan inte pappa vara bebisens pappa istället?" Och hon säger gång på gång till sambon att "du får inte vara pappa".

Ikväll ville dottern busa med min sambo och låtsades ringa till polisen. Hon sa först att sambon är busig och att han retas, sen sa hon "och han bröt mitt ben när jag var bebis". Hon tar till sådana saker ibland, säger att min sambo har gjort henne illa. Det stämmer givetvis inte (de är i princip aldrig ensamma). Sådana lögner kan ju få allvarliga konsekvenser så jag säger åt henne på skarpen, och då skäms hon och gråter.

Hur ska man hantera detta? Vad kan jag eller min sambo göra? Han är så snäll så han säger liksom inte ens ifrån. Kan det vara problemet? Vad gör man, och NÄR ger barnen upp på tanken om att återförena sina separerade föräldrar?

Va konstigt att alla dumma kärringar/ och män inte fattar att barnen vill ha sina föräldrar. Ni är fan helt magiska.

AlexO

Äldre 22 Oct 21:07

#31

Om det pågått i hela 3 år (om jag förstod det rätt) så tycker jag du bör göra nått konkret, mitt förlag är att kontakta BUP. Då kan hon prata om sina känslor med en utomstående som är utbildad.
Självklart kan hon då komma att säga massa tok om din sambo men där får ju du förklara att det är en del i problemet! Att hon hittar på saker osv.
Jag tror risken är att det här blir ännu värre när du får barn och dotter mår nog inte så bra heller av att ha de här känslorna.

Anonym (anna)

Äldre 22 Oct 21:11

#32

AlexO skrev 2013-10-22 21:07:50 följande:

Om det pågått i hela 3 år (om jag förstod det rätt) så tycker jag du bör göra nått konkret, mitt förlag är att kontakta BUP. Då kan hon prata om sina känslor med en utomstående som är utbildad.
Självklart kan hon då komma att säga massa tok om din sambo men där får ju du förklara att det är en del i problemet! Att hon hittar på saker osv.
Jag tror risken är att det här blir ännu värre när du får barn och dotter mår nog inte så bra heller av att ha de här känslorna.

Men allvarligt om detta har pågått i 3 år så är det katastrof??? Mamman är ju helt verklighetsfrånvänd, klart att inget barn hittar på allting.

Anonym (Trött) Trådstartaren

Äldre 22 Oct 21:13

#33

Anonym (anna) skrev 2013-10-22 21:11:50 följande:

Men allvarligt om detta har pågått i 3 år så är det katastrof??? Mamman är ju helt verklighetsfrånvänd, klart att inget barn hittar på allting.

Vad menar du ?

Surpuppan

Äldre 22 Oct 21:17

#34

IafiaE skrev 2013-10-22 20:37:37 följande:

Har din sambo sagt ifrån? Han är en vuxen människa och en del i hennes liv, det kanske är dax att han säger ifrån och försöker förklara hur han känner när hon säger saker om honom.

Jag tror också han ska säga ifrån. Det känns som gränstestning, tycker jag. Dags att han sätter sin gräns!

IafiaE

Äldre 22 Oct 21:20

#35

Anonym (anna) skrev 2013-10-22 21:06:58 följande:

Va konstigt att alla dumma kärringar/ och män inte fattar att barnen vill ha sina föräldrar. Ni är fan helt magiska.

Det är väl klart att man fattar att hon vill ha sina båda föräldrar hos samtidigt, jag har själv varit där. Men hon får ju båda sina föräldrar fast tyvärr blir det inte som hon vill.

Då tycker jag att man får ta in andra metoder som att försöka förklara varför hon inte kan ha föräldrarna samtidigt. Å sedan måste man säga ifrån när barnen beter sig illa, det tillhör uppfostran. Å klarar man inte att hantera denna konflikt själv måste man ta emot hjälp.

AlexO

Äldre 22 Oct 21:20

#36

Anonym (anna) skrev 2013-10-22 21:11:50 följande:

Men allvarligt om detta har pågått i 3 år så är det katastrof??? Mamman är ju helt verklighetsfrånvänd, klart att inget barn hittar på allting.

Men va?! Det är extremt vanligt att barn blir svartsjuka och arga när de inte får vara med sin pappa och mamma, det finns en idealisering av att ha mamma och pappa ihop, inte alls ovanligt!
Nu råkar just det här barnet uttrycka sig stark och ofta, finns inget i TS inlägg som säger at hon inte gjort nått alls!
Vad är det vanligaste tipset när folk klagar på att barn inte accepterar den nya? Jo, ge det tid. Det kommer gå över.

Barn kan hitta på massa saker, klart som fan man ska ta det på allvar men "Du bröt mitt ben när jag var bebis" Han fanns ju inte ens i bilden då? Hade hon haft ett oförklarligt benbrott hade polisen och soc blivit inkopplad.

Fanny b

Äldre 22 Oct 21:30

#37

AlexO skrev 2013-10-22 21:20:20 följande:

Men va?! Det är extremt vanligt att barn blir svartsjuka och arga när de inte får vara med sin pappa och mamma, det finns en idealisering av att ha mamma och pappa ihop, inte alls ovanligt!
Nu råkar just det här barnet uttrycka sig stark och ofta, finns inget i TS inlägg som säger at hon inte gjort nått alls!
Vad är det vanligaste tipset när folk klagar på att barn inte accepterar den nya? Jo, ge det tid. Det kommer gå över.

Barn kan hitta på massa saker, klart som fan man ska ta det på allvar men "Du bröt mitt ben när jag var bebis" Han fanns ju inte ens i bilden då? Hade hon haft ett oförklarligt benbrott hade polisen och soc blivit inkopplad.

Jag förstår vad du menar med det sista men jag tycker ändå det är bra att ts sa ifrån då. För ts dotter bör lära sig att sådana där uttalanden kan få allvarliga följder. För om hon t ex skulle säga något i skolan om att ts sambo var elak mot henne i någon form skulle detta uttalande kunna tas på allvar.

Snigeln

Äldre 23 Oct 09:07

#38

Anonym (Trött) skrev 2013-10-22 19:14:52 följande:

Jag är både less och trött på att vi aldrig riktigt får det att funka. Min 6-åring är väldigt hård emot min sambo, på alla möjliga sätt.

Jag och min sambo har bott ihop i tre år och det har varit mer eller mindre struligt till och från. 6-åringen bor hos oss varannan vecka.

Hon försöker ständigt att sammanföra mig och hennes pappa (mitt ex), trots att vi separerade när hon var ett år. Exet har ingen ny. Hon har försökt få oss att hålla händer, fantiserar ihop att mamma och pappa är kära. Hon säger (bara när min sambo är med) att hon vill att mamma och pappa ska bo med varandra och sova med varandra. Saken är att jag kräks vid bara tanken på exet, och känner irritation och olust inombords när dottern säger sådana saker.

Jag och min sambo väntar barn, och dotter tjatar ständigt om att "kan inte pappa vara bebisens pappa istället?" Och hon säger gång på gång till sambon att "du får inte vara pappa".

Ikväll ville dottern busa med min sambo och låtsades ringa till polisen. Hon sa först att sambon är busig och att han retas, sen sa hon "och han bröt mitt ben när jag var bebis". Hon tar till sådana saker ibland, säger att min sambo har gjort henne illa. Det stämmer givetvis inte (de är i princip aldrig ensamma). Sådana lögner kan ju få allvarliga konsekvenser så jag säger åt henne på skarpen, och då skäms hon och gråter.

Hur ska man hantera detta? Vad kan jag eller min sambo göra? Han är så snäll så han säger liksom inte ens ifrån. Kan det vara problemet? Vad gör man, och NÄR ger barnen upp på tanken om att återförena sina separerade föräldrar?

Det första jag reagerar på är det understrukna. Jag förstår att man tappar tålamodet till slut, men att få flickan att skämmas tror jag inte hjälper ett dugg, tvärtom. Visst kanske hon slutar säga sådana saker, men kommer känslorna bakom dessa kommentarer försvinna?

Jag tror ni borde ta tag i detta i situationer då hon INTE gör/säger elaka saker till din sambo för att förebygga att sådana tillfällen uppkommer. Jag tror faktiskt att din sambo och barnet måste få börja göra saker ihop. Hon verkar ju gilla din sambo och katterna som hon ändå är svartsjuk på. Lösningen tror jag är att hon får en egen speciell relation med sin bonuspappa. Då är det ni alla 3 (snart 4) ihop istället för "du och din sambo" och "du och din dotter". Förstår du hur jag menar? Är han även "hennes" så utgör han kanske inte ett hot mera...?

Sedan tror jag även att din sambo själv ska säga ifrån då hon väl säger elaka saker. Inte skälla och skrämmas, utan ärligt berätta att han blir ledsen.

Hoppas ni hittar något som fungerar! Har själv en situation med ett bonusbarn där det inte är helt friktionsfritt (dock inte med just detta problem) och jag vet hur påfrestande det kan vara och hur uppgiven man kan känna sig...

Anonym (nille)

Äldre 23 Oct 10:02

#39

Som så många andra sagt, din sambo måste säga ifrån. Det behöver inte vara att ryta till utan bara lugnt säga att han blir ledsen. Blir han ledsen, eller bryr han sig inte? Jag tror inte man kan förbli oberörd även fast det gäller ett barn.
Jag är själv styvmamma och jag befann mig i samma rum när jag hörde mitt styvbarn önska att mamma och pappa skulle flytta ihop igen. Min sambo tyckte det var så jobbigt eftersom jag hörde det där men jag hörde något annat än vad han hörde, jag hörde att barnet ville ha tillgång till båda sina föräldrar hela tiden. Jag tyckte inte det var riktat mot mig utan handlade om något annat, så jag blev inte ledsen på det sättet. Min sambo förklarade att alla måste vilja, det räcker inte bara att en vill. Det kan ju vara ett tips för dig att säga till din dotter, då kan du ju kanske få veta om det faktiskt är så att två personer vill det, dvs att ditt ex pratar dumheter.
Nu blev jag som sagt inte störd av denna händelsen men om det hade fortsatt, trots att man försökt förklara, om man ständigt får höra taskiga saker, då hade jag nog ändå ledsnat och för den delen, det är inte okej att låta ett litet barn vara taskig. Man måste sätta gränser, för barnets skull om inte annat, gränser för hur man får lov att vara mot andra människor. Så om han inte tycker att hans egna känslor är skäl nog att sätta stopp så finns det andra skäl för gränser.

Min 6-åring är hopplös med min sambo

INNEHÅLL