Jag stör mig så på andra föräldrar!!

Håller helt med dig om lekparkgrejen. Även jag som älskar att klä upp mina små prinsessor i fina klänningar och håruppsättningar så förstår jag att man ska ha kläder man kan leka i på lekparken. Mina ungar brukar ha leggins och en skön tunika som jag inte är så rädd om, och gympaskor som dom kan smutsa ner. Sen har dom alltid uppsatt hår för att det inte ska vara i vägen. Att klä upp sitt barn i finaste festklänningen, finskor och typ locka håret på det, och sedan sitter och skrika att barnet inte får smutsa ner sig är helt ologiskt.

Sen det där med dina vänner, varför inte bara öppna ett nytt ämne om du tröttnar på barnsnacket? Eller säga till dom att du inte gillar när dom skryter? Är dom dina vänner borde ni väl kunna vara ärliga med varandra? Och istället för att skryta, fråga någon av dom vad dom tycker är jobbigt med sina barn istället, så kan ni sitta och skratta åt er själva och varandras misslyckanden i vissa fall? Det gillar jag och mina vänner att göra i alla fall. :)

vilken hjälte du är!

Har märkt att vissa släpper sina ungar "fria" när de kommer hemifrån. Typ på Ikea, lekland, lekplatser. Att där får de röja medans föräldrarna sitter på avstånd och håller på med annat. Ungarna går bananas, skriker, river och beter sig illa. Jag vill alltid ha stenkoll på mina ungar bär vi är borta. Dels för jag inte vill skämmas för dem, de måste uppföra sig, och vill inte någon annan ska störa sig på dem. Nu i veckan var det första gången jag sa till ett annat barn. Han sparkade och skrek, mina barn blev rädda (jag med!). Inte såg jag hans föräldrar nånstans...

avgrundsvrålande barn i kön på ica med föräldrar som inte visar att de ens märker av det retar mig enormt ja, likaså stinkande karlar som antingen dränkt sig i parfym eller inte varit nära en dusch på en vecka. Jag måste ju handla mat, precis som dem, men retar mig lik förbannat.
Och jag säger fortfarande att man int ebehöver förmana HELA tiden, men även öronbarn och barn med dålig hörsel förstår när man säger "du behöver inte skrika så högt" om de inte själva märker det är det väl extra viktigt att man som förälder uppmärksammar dem på det, av hänsyn till sin omgivning. Extra jobbigt för dem som t.ex har tinnitus eller någon öroninflammation

absolut, men det är väl inte min sak att bry mig i?

blir dom på nåot sätt stökiga för alla övriga så styr väl i såna fall pedagogerna på öppnis upp det,
blir dom däremot stökiga mot mig direkt så säger väl JAG ifrån...

i annat fall antar jag att öppnis inte är lugna minuten om jag väl traskar dit

(har haft rätt svårt för öppnis skvallriga, uppdelade sätt och tycker inte det är jättekul att prata barngrejer konstant men det är ju en smaksak och beror på stället).lyllos dig! inte alla barn som gör det... speciellt inte när det är jätteeuforiska och uppspelta för att de äntligen får byta miljö lite och träffa andra barn? sen finns det ju diverse andra orsaker som man kan fortsätta stapla upp om man känner för det... min 3-åring har inte särskilt mycket lugn i sin kropp och har aldrig haft... ska jag acceptera att du med flera sitter och suckar och stönar för att jag inte "säger till honom nån gång"? man kanske själv ibland vill ha en paus i tjötandet och kunna njuta av koppen kaffe när ett barn med lite mer energi äntligen roar sig med annat en stund? det finns ju fler exempel på hur olika abrn är och vilkent läge en förälder akn befinna sig i.

samma sak här, man kan ju inte alltid bara utgå från hur man själv har det... 
           

men även öronbarn och barn med dålig hörsel förstår när man säger "du behöver inte skrika så högt"

nix ?

många småbarn har inte kommit till den insikten/mognaden när de är 2-4 år! 
deras öron kanske "hör" men sen ska de sortera intrycken utifrån och blanda det med alla känslor i kroppen och få ut det på print också... 

när de fortfarande är så små så testar man ju fortfarande olika sätt att få det att funka... tydlighet, distraktion, ignorering osv osv.  hur ska du veta vad föräldern tänker just där och då? den person som faktiskt känner barnet och kanske vet om vad som får det hela att bara eskalera också?  

om någon har problem med ett skrikande barn brukar jag led försiktigt mot dem och tänka att man som förälder ändå har betydligt lättare att ta dusterna om inte alla står i ring omkring och stampar med fötterna, suckar och stönar så det rinner längs ryggraden            

Jag är en sån du beskriver men det är för att jag har mina barn,,, jag har inga vänner jag umgås med, mitt sociala liv är... Mina barn. Så för mig blir det naturligt att prata om dem. Jag har ju inget annat!

Men ja, jag saknar den "gamla Maria" emellanåt. Och önskar mig det ibland. Att få helt egen tid utan krav och måsten. Enda gången jag idag är utan barnen är när jag tränar.

Jag blir mest intresserad av att höra hur du hanterade det? Lät du dem komma undan med att påstå att det inte var han trots att du hade sett honom?

Mina barn är stora nu, men jag känner igen fenomenet. Det fanns en mängd föräldrar som höll på sådär. Min man var fantastisk på att ta udden av deras beteende - han fick fler än en morsa att börja gråta då han stod på sig beträffande deras änglars beteende. Farsorna var lättare att övertyga

Jag kan också störa mig på föräldrar som ser men inte gör. Var tvungen att säga till ett barn. Där jag bor har vi något som heter öppen hand, där kan man fynda begagnade grejer till bra pros. Pengarna går till välgörenhet. När jag var där en gång så vat det en kille i kanske 7 års åldern, han var med sin mamma och syskon. Denna killen gick emot med flit mot hyllan där de har glas och drar fram handen bakom ett av glasen och ska precis putta ner glaset på golvet, men ångrade sig när han såg att jag såg vad han tänkte göra. Sedan går jag en sväng och möter samma kille igen men denna gången stod han och slog son lillebror (1 år) jätte hårt med en nalle på huvudet och lilla killen började såklart gråta. Mamman såg detta men sa ingenting. Då var det droppen för mig. Sa till killen att det inte är snällt att slåss. Mamman bara blängde på mig. Och jag blängde tillbaka. I såna lägen kan jag inte vara tyst. Speciellt inte om mamman ser men inte gör något

Jag personligen skulle tycka det var bra om mitt barn hade gjort något mot något annat barn och jag av någon anledning inte såg det. Att det andra barnets förälder sa till mitt barn att det inte är snällt..

jag har inget emot att de är högljudda men just vrålet som kan spräcka glas det kan jag faktiskt inte acceptera, finns ingen funktion för den sortens vrålande i leken. jag kommer fortsätta sucka, stöna och kasta onda blickar tills du isf kan ge en förklaring till att ditt barn får bete sig på det viset. Jag har aldrig gått till ÖF för min del utan för barnens, jag fikar inte t.ex. Men varför ska det vara ok att bete sig illa (vråla, kasta grejer o.dyl) bara för att man kommer till en annan miljö? Och det är just den typen av förälder du beskriver som retar mig, de som bara vill gå till ÖF för att få en paus och fika och då släpper helt på kontrollen, plötsligt är skvallret viktigare än att vara förälder och ha koll på vad ens barn sysslar med. Inget fel i att sitta ner och låta barnet roa sig med andra barn, men att släppa kontrollen och låta barnet leva rövare tycker jag fortfarande inte är ok

fan så trist i såna fall... som sagt så kan du ju inte veta hur en annan förälder har det. jag tycker inte man ska sucka och stöna åt sånt man inte vet något om.

men det känns ändå som vi sitter och bollar svart eller vitt här,
så diskussionen leder ju ingen vart...

du diskuterar säkert föräldrar som uppenbart skyltar med att de skiter i vad andra tycker och mer än gärna utnyttjar sin omgivning för sin egen bekvämlighets skull(?). jag pratar mer om fall där man inte vet något om föräldern och denne ändå får allas blickar för att hen just där och just då tillåter sig andas 2 sekunder efter en överjävlig vecka? att man i FÖRSTA HAND bör fria istället för att fälla.

i det stora hela ser jag ingen poäng med att lägga mig i föräldraskap sålänge inte barnen eller övriga far illa! för vem tar åt sig av andra föräldrars kritik? mycket få... det är ett oerhört känsligt ämne.

är ett barn uppenbart elak mot ett annat barn säger jag till. det är oftast mer effektivt att främlingar säger till barnet för föräldrarna trotsar man ju gärna   blir jag personligen inblandad har ajg inget emot att säga ifrån, och jag har inte heller något emot att någon säger till mina barn om de går över gränsen. sålänge det är på rimlig nivå.   

   

      

    

och funktionen i leken-grejen... tror du barn brr sig om det? i de flesta flerbarnskullar jag känt till har åtminstone ett av barnen varit skrikigare än de andra.

min son som är 3 och i full trots vet ju att när vi tycker det är jobbigt att han skriker så är det ju bara att skrika lite till och testa gränserna? man måste helt enkelt välja sina gräl och som jag tidigare skrivit så känner ju föräldrar sina barn bäst och kanske vet att den typen av åtsägnigar som andra vuxna efterfrågar bara triggar till mer stoj?

ex. sonen lägger sig ner på golvet i affären, förmodligen trött efter dagis, skrikande för full hals. börjar jag ge mig in i bråket så tar det hela kanske 15 minuter, i värsta fall ger han inte upp förrän han somnar i bilen och inhandling måste kanske ske?

så jag lunkar lugnt vidare... ignorerar utspelet och fortsätter handla, pratar högljudd om vad som behövs. får många oförstående blickar av vuxna som undrar varför jag inte släpar med mitt hemska olydiga barn. max 5 senare kommer sonen ikapp och undrar vad vi mer ska handla  

du som utomstående väljer att döma mig fastän jag har fullständig kontroll över situationen?       

Det där är för mig en helt annan situation. För mig finns skillnad på trots och bara djävulstyg, ett barn som ligger på golvet och skriker trotsar. Brukar höras ganska väl på skriket tycker jag.

Men let's agree to disagree

Ja det där med kläderna kan jag definitivt hålla med om, det finns ju alla slags olika föräldrar i dagens samhälle. Jag har alltid fått beröm av förskolan t.ex. för att jag alltid har med så bra kläder till sonen för att han skall kunna göra saker som leka ute när det snöar, regnar osv tillsammans med dom andra barnen. Man jämför nog på ett eller annat sätt alltid sina barn eller så vill man bara stolt visa upp hur duktig ens eget barn är. Jag kommer ihåg en mamma som hade köpt en dyr klocka till sin son i konfirmationspresent den kostade BARA 5000:- denna satt hon en hel fika och visade upp. Vissa föräldrar överöser sina barn med dyra kläder eller prylarför att kompensera bristen på den emotionella biten.

Jag störde mig på din rubrik. och håller med dig i sak.