Ofostrig graviditet- dela erfarenheter och tankar

Har en vän som fick reda på det först på rul, dvs i v 18...fruktansvärt att det va helt tomt..fast hon va gravid i kroppen.

Det värsta va ju känslan av att bli så lurad..hon visste inte vad hon skulle sörja..för det hade inte funnits ngt barn..

Nu är hon lycklig mamma till 2 barn..

Jag förstår din sorg..fick besked om MA för ngn månad sen i v 12+6..det va hemskt..men man kommer över det..fast det är svårt. Är idag grav i v 15.

Som ngn skrev..det positiva i det hela är att din kropp bevisligen vet hur man är gravid..så det kommer gå vägen snart! Du hade "bara" otur denna ggn

Lycka till!!

Har en vän som fick reda på det först på rul, dvs i v 18...fruktansvärt att det va helt tomt..fast hon va gravid i kroppen.

Det värsta va ju känslan av att bli så lurad..hon visste inte vad hon skulle sörja..för det hade inte funnits ngt barn..

Nu är hon lycklig mamma till 2 barn..

Jag förstår din sorg..fick besked om MA för ngn månad sen i v 12+6..det va hemskt..men man kommer över det..fast det är svårt. Är idag grav i v 16.

Som ngn skrev..det positiva i det hela är att din kropp bevisligen vet hur man är gravid..så det kommer gå vägen snart! Du hade "bara" otur denna ggn

Lycka till!!

Jag sörjde jätte mycket efter beskedet. Dock är både jag och maken överens om att det hade varit jobbigare att verkligen mista nåt som fanns inne i magen. Nu var vi helt säkra på att nåt fanns men vi blev lurade på tron. Hade känts ännu värre att behöva ta bort nåt som var dött. Nu famns ju bara rester av en graviditet utan foster.

Bettan: Kommer gör ett tidigt ultraljud nästa graviditet jag med. Vill undvika så gott det går att få reda på "sent" att det inte blir nåt. Varför blev du skrapad? jag blev skrapad för att det fanns en misstanke om mola och då är det rutin att skrapa och skicka iväg på analys. Såväntar svar nu på analysen och får förhoppnjngsvis klartecken att försöka igen.

Anonym(samma sits) jag tycker själva skrapningen kändes helt ok med tanke att inget foster fanns att skrapa ut. Men däremot känns det som att beskedet att det inte fanns nåt foster var så oväntat och overkligt så det var värre att få veta det än att få veta att fostret dött (vilket faktiskt vsr vad jag var inställd på att få höra). Min sambo däremot tänker tvärtom att det hade vart värre om något dött.

Jag hade en ofostrig graviditet förra hösten. Har aldrig känt mig så lurad och besviken i hela mitt liv. Barnet i magen, som jag hade tänkt på oavbrutet, anpassat mitt liv efter så mycket och planerat så mycket för fanns inte ens. Dessutom avslutades det med en plågsam blödning (vilket var ren skräck eftersom vi inte visste att det var ofostrigt). Jag sjukskrev mig t.o.m. en vecka för att jag var så ledsen.

Vi ville försöka igen så snart vi kunde och hade tur och blev gravida på första försöket några månader senare. Det var jättesvårt att släppa oron i början. Lättnaden vid första ultraljudet när vi såg att det fanns något därinne var obeskrivlig! Nu har vi en liten bebis på 7 veckor som är helt underbar! Inte förrän han var född försvann sorgen över det ofostriga. Nu har jag äntligen lagt det bakom mig!

Anonym(känner igen): ja man känner sig ju gravid i hela kroppen. Hur sjutton ska nan veta att det inte finns nåt foster. Det är en sorg efter beskedet, man har ju mist ett barn. Fast ett barn som inte var ett barn......Jag har aldrig haft ett "vanligt" missfall men det käns på nåt sätt som att sorgen efter en ofostrig graviditet skiljer sig från sorgen efter ett missfall. Kanske för att man känner sig så lurad? Jag har en son sedan tidigare så jag vet ju att min kropp kan vara gravid......nu är det bara vänta klartecken på att försöka igen

Anonym(.) Grattis till nya familjemedlemmen :) Härligt! Ja som gravid börjar man ju planera åtminstone i sitt huvud, litet som stort, och tänker på bebisen i magen och sedan få veta att det inte blir nån bebis är en hemsk upplevelse.

Min första graviditet var ofostrig, har jag läst i journalen i efterhand. Jag åkte in i pga blödningar och de konstaterade att inget foster fanns kvar. Jag blev skrapad och resterna skickades för analys. Patologen hade senare konstaterat att det var ovum abortivum (ofostrig graviditet) enligt journalanteckningarna. 

Kerubmamman: hade de en misstanke om druvbörd/mola eftersom patologen analyserade? Första läkaren som tittade på mig misstänkte druvbörd/mola. Den andra läkaren+överläkaren tyckte inte det. Men är iaf skrapad och väntar svar från patologen. Minns du hur lång tid det tog innan du fick svar?

Hej. Jag har haft 2 ma nu på rad inom kort tid. Ett upptäcktes i v.11+4 (cytotek 16/7) det andra i v7+4 (cytotek 16/10) 

Första var ju som en totalchock, blev gravid på första försöket-Efter plusset var det mycket glädje dock fanns min oro, men den hade kanske även funnits där om allt var bra också, det vet man ju inte. Efter vi fick ma:t konstaterat så var min enda tanke att försöka igen snabbt då jag  känner mig stressad över våra åldrar mm. Hade en mens sen blev vi otroligt nog gravida på en gång.  Men jag fick en dålig känsla i magen igen, ganska snabbt och vi kunde inte glädjas. Fick ett vul i v 7 för att det är då man kan se ett hjärta och det visade att det var ett ma IGEN. Dagarna efter kändes konstigt nog rätt ok, vi genomgick massa vul och fick tabeletter precis som första gången. 

Detta är alltså 3-4 v sen. För nån vecka sen så började jag må sämre och kände mig ledsen och uppgiven, varit arg och jag och min sambo har faktiskt varit osams, vilket är ovanligt.

Men så i förra veckan fick jag halsbränna, var yr och mådde lite illa..Bestämde mig för att ta ett digitalt gravtest när jag kom hem och jag höll på att ramla baklänges när jag fick gravid 1-2. Vet att vi hade haft samlag 8 dagar innan (och 4 dar innan)  och vi hade inte ens avsikt att göra barn eftsrom vi ska vänta en mens emellan. Det jag nu är rädd för är ju självklart att det är hormoner kvar från förr då jag inte tagti med just ett digitalt för att kolla att jag testade negativt.

Har bara testat med små stickor rån billiga tester och jag vet att dagarna efter så var det två tydliga streck och efter nån vecka såg stickan blank ut  med blotta ögat, sen har jag slängt den. Det är ju lite skillnad att testa av denna anledning, inte lika spännande liksom. Såå, det enda raka är ju att köpa hem fler tester av samma sort och se om det blir nån stegring. Det tjänar inget till att testa med anrda och få positivt liksom. 

Just nu råder stor förvirrning och känslorna är stormande slits mellan hoppp och förtvivlan, men man måste hela tiden se tiden ann. Vi kommer få svar, men denna väntan på besked är outhärdlig. Är vi inte gravida så ska vi nog vila oss ett tag trots allt. Inte för att jag vill utan för jag borde, plus att min sambo nu börjat vackla.

Det är skönt att veta att vi inte är helt ensamma, jag har känt mig enormt ensam (trots en fantastisk sambo) eftersom de flesta får vanliga missfall. VI får ju aldrig ett foster ens. Nån sa en gång. "Men då har du inte ens varit gravid då?!?! " Det sved, för det har jag iallra högsta grad, men..ja hur ska man förklara för någon som inte ens varit i närheten av en gravidtet?

Oj vad långt det blev. Jag är iaf gärna med här och delar med mg och stöttar om jag kan. Kram till er alla tappra kämpare!       

  

Jag hade en ofostrig graviditet innan min nu 1-åring. Hade då redan haft ett 'vanligt' missfall innan mitt första barn (nu 3 år) i v. 8-9 och då kom hela embryot ut i trosorna. Såg t.o.m. början till små fingrar redan då. 

Därför reagerade jag direkt jag fick första blödningen graviditeten efter första barnet, men eftersom testerna med veckoindikator ändrade vecka när de skulle tänkte jag att jag nog var gravid ändå. I v. 9 eller 10 fick jag en ny blödning och åkte in för ett vul och då såg de att det inte fanns något foster och jag blev skrapad. 

Jag blev såklart jätteledsen, men är inte sån som hänger upp mig på saker utan det är sånt som händer, naturens gång. Blev väldigt snart gravid igen och även där fick jag blödningar. Kände såklart att det var kört igen! Även då såg de först inget foster och hinnsäcken var alldeles för liten, har för mig att det skiljde över två veckor med mina egna beräkningar. 

Fick komma tillbaka efter en vecka till en mer erfaren läkare som efter ett tag hittade ett litet embryo, men inget hjärta som slog. Han kollade länge när vi plötsligt båda två samtidigt såg den där lilla blinkande pricken :) Fortfarande var det alldeles för litet, men han tyckte inte att vi skulle hänga upp oss på det, men han gjorde ett hcg-prov för säkerhets skull. Hoppet ökade lite.. tills resultatet från hcg-provet kom - halten var alldeles för låg. Allt tydde med andra ord på missfall och jag skulle få vänta en hel vecka på nästa undersökning. Fick komma in på ett nytt ultraljud och plötsligt var allt precis som det skulle! Plötsligt hade det växt till sig och mina egna uträkningar stämde, hjärtat slog fint. Nu ligger han och snarkar i sin säng :)

Lycka till med nya försök!