Att förlora sina föräldrar.

Ångesten kommer nog för du själv har blivit mamma, kan det vara så att rädslan egentligen är att du/mamman kanske kan dö?

Jag hade också sådana känslor och mycket mardrömmar när barnen var små och hjälplösa, men ju äldre barnen blir så lättar känslorna mer och mer.

Åh. Jag tror du har rätt. Jag har tänkt på det på sistone; att om jag skulle dö, jag som är hennes nummer ett person, vad skulle hända? Skulle hon klara sig utan mig? Har också sett det ur ett själviskt perspektiv; att jag aldrig mer skulle få se henne, inte få se henne växa upp. Har även stor oro för att hon skulle bli sjuk. När jag tittar på henne fylls jag av värme, stolthet och förvåning över att hon är min, blir så glad de där stunderna men sen kommer nästa tanke "tänk om hon är sjuk eller kommer bli det"- och då mår jag jättedåligt och börjar tänka på vilka sjukdomar som finns, hur det skulle kännas att få beskedet osv.

Alltså... Jag tror att jag kan skatta mig väldigt lycklig över min familj. Jag ser vad jag har och är livrädd att något ska förändras. Kan det vara så enkelt?

Så enkelt kan det faktist vara.

Det låter precis som för mig, kan ligga å tänka på att något av mina barn skulle bli sjuka eller dö. Får sådan sjuk ångest att jag får svårt att andas och mår så illa.

Det är nog den härliga moders kärlek dom tar sig en jobbig sväng om.

De där tankarna är fruktansvärt jobbiga, men förhoppningsvis "sunda" och normala. Jag hoppas det bara är en förälders oro, helt enkelt. Skönt ändå att det finns andra som känt eller känner som mig, det gör att det känns mer okej. Tack för att du tog dig tid att svara!

( M )

Inga problem. Jag tror nog det finns mer som oss, men det kanske är tabu att prata om att barnen kan dö. Det är inget man tar upp i mammagruppen direkt.

Jag tror jag kan förstå din oro och ängslan, men jag har en annan strategi.

Mina föräldrar dog med 10 månaders mellanrum när jag var 26 år gammal, jag är idag 50+ så det är länge sedan. Mamma och pappa miste ett barn (min bror) när han var 29, och jag kan inte ens tänka mig hur det måste ha känts.

Förra året dog min man, plötsligt och oväntat. Trots den enorma sorgen, saknaden, rädslan och det stora tomrum som han lämnat efter sig, så har jag som sagt en annan strategi. Jag känner en enorm glädje och stolthet över att ha fått lära känna dessa underbara människor som lärt mig så mycket och givit mening åt mitt liv. Tacksamhet över att dom gjort mig till den jag är. När jag besöker deras gravar så försöker jag tänka att jag inte går dit för att sörja, utan för att hämta kraft, trots att jag saknar dom så enormt.

Jag vill inte att mina barn ska vara rädda för livet och gå omkring och tänka på att jag kommer att dö, för det kan jag garantera att jag ska. Däremot tycker jag det är synd att vi aldrig någonsin talar om döden, för det är en naturlig del av livet, som vi låtsas inte finns.

     

Beklagar dina förluster. Det är svårt att tänka sig att flera i sin närmaste krets försvinner.

Får du någon känsla av ångest för döden?

Vi pratar en del om döden hos oss, har barn i den åldern då döden ofta är på tal. Förlorade min pappa för två år sedan, så för barnen blev det så nära och ett bra exempel.

Jag kan bli helt gråtfärdig både av tanken på att mina föräldrar ska dö, men också på tanken att jag skulle dö ifrån mina barn för tidigt, det måste vara det värsta ett barn kan uppleva, jag är så rädd att göra det mot dem. Och att inte få se dem växa upp. Och förstås den stora skräcken att något ska hända mina barn. Det är helt enkelt mycket mer tankar på döden sen jag fick barn.

Tack för din omtanke!

Nej, jag känner ingen ångest för döden. Det jag "oroar" mig för är att jag kommer att lämna efter mig en massa problem t ex en massa prylar som någon ska ta hand om. Har själv tömt 3 dödsbon och det är ingen rolig uppgift. 

Så det enda jag kan göra är att förbereda det genom att t ex ha alla dokument, testamente, gravbrev, lagfarter, info om hur jag vill bli begravd och sådant under kontroll. Jag önskar inte att livet ska ta slut, men jag pratar nog om döden som en naturlig del av livet och vill därför förbereda mina nära och kära på att det förr eller senare kommer att inträffa.

Vad bra att du förbereder. När pappa gick bort hade han inte hunnit göra klart allt, så tyvärr blev det bråk.

Pappa ville inte erkänna att han skull dö, så det var inte mycket som var klart, vi fick gissa hur vi trodde han ville ha det.

Hamnade här då jag letade efter något eller någon som kanske är bättre än jag på det där med sorg....

Idag besökte jag min svärfars grav tillsammans med min 2 åriga dotter.
Svärfar gick bort för ett år sedan nu...
Och nu kan jag inte sluta gråta (igen).
Det var så starkt att se dottern lägga händerna på stenen och titta på ljusen som vi tänt. Det var ju inte såhär det skulle bli...

Jag är så dålig på det här med att bearbeta sorg. Jag gråter hysteriskt och tänker jobbiga tankar som ni redan tagit upp här.
Tänk om det var jag eller min dotters far... Vad händer då?
Jag blir knäpp av det här.
Hoppas innerligt det är något jag blir bättre på med åren...

Vilken bra strategi du har, inspirerande.
Jag ska försöka anamma den.
Jag själv har dödsångest och känner att det är lite jobbigt att tänka på att om jag ska dö, när jag ska dö......
Båda mina föräldrar avled förra året med 4 månaders mellanrum, plötsligt och oväntat.
Mitt barn, den yngsta är 5 år, har nu varken mormor, morfar, farmor eller farfar i livet. Alla dog innan de nådde pensionsålder.
Känns tragiskt att det skulle sluta så, men med dina ord så ska jag försöka tänka på ett annat sätt och som du skriver är döden en naturlig del av livet.
Saknar min mamma speciellt mycket, vi pratade och sms:ade varje dag och ibland flera gånger per dag. Vi kunde prata om allt.

Till trådstartaren, hoppas att dina ångest tankar går över!