Hur, konkret, lär man barn hantera sina känslor med annat än skrika, slåss osv?

ts: En del i er problematik kan vara att sonen kopierar era sätt att vara arga. Om du skriker och blir vansinnig när du blir arg och sonen ser/hör det så hur ska han hitta ett bättre sätt att agera efter?

Jag säger inte att det är lätt, men både du och din ev partner får diskutera hur ni hanterar starka känslor och hur ni kan prata om det med barnet. Finns det något sätt ni hanterarar starka känslor konstruktivt på?

Bara för han har ett bra språk är inte det lätt att använda när man är arg. Tänk efter hur du själv agerar.

Jag tycker själv att det är skitsvårt att hålla mig lugn om jag har sovit för lite eller har lågt blodsocker när barnet kör igång.   

Jag är ju tyvärr uppvuxen med en pappa som gormade och skrek så fort han blev arg, så mönstret är svårt att bryta. Maken lite samma med sin pappa. Fast vi både önskar att vara annorlunda med våra barn...

Men, jag håller helt med, är jag trött eller hungrig är tålamodet hundra procent sämre.

Intressant tråd! Tänkte se om det finns fler som har tips? Framförallt på vad TS frågar om - vad ge barnet för alternativ? Om man inte ska skrika, sparka, slänga saker - vad "ska" man göra? Att uttrycka sina starka negativa känslor i bara ord på ett lugnt sätt känns knappast realistiskt för en 3-åring, det är ju svårt nog som vuxen! Skulle bli superglad för fler konkreta handfasta råd än att bara föregå med gott exempel! (Vilket såklart också är ett bra råd! Oj så svårt att följa bara när barnet driver en till vansinne..)

Kommer hem efter en hämtning på förskolan då sonen, snart fem år, havererat över ingenting, sparkat mig på smalbenet, gallskrikit, kallat mig fula saker osv. Googlar på arga barn och hittar den här tråden som jag startade för precis två år sedan.

Det är samma elände fortfarande, går upp och ner men inte blir det konsekvent bättre. Han blir fortfarande arg över minsta motgång och när han blir arg så gallskriker han, kastar saker, slåss osv. Varför blir det inte bättre? När han är lugn och glad är han väldigt resonabel och han kan då förstå varför något blir eller inte blir men när han blir arg så går det inte att lugna honom. Det spelar ingen roll vad jag gör eller säger då. Och jag står inte ut med gallskrik, någon som slåss eller kastar saker.

Man blir rädd att göra saker med honom för det är så himla jobbigt med de här utbrotten. Och det tar udden över glädjen att vara med honom, det förstör kvällarna när det här händer direkt på vägen hem från förskolan och det startar dagen dåligt när man haft 14 konflikter innan man ens kommit hemifrån. Och det handlar verkligen om småsaker, kalsonger som inte är sköna, någon råkade ta fram en sked åt honom fast han ville ta den själv, grönt ska vara blått och liknande.

På förskolan, när mormor och morfar är barnvakt osv fungerar allt toppen, han är glad och samarbetsvillig, har massor med kompisar, leker massor osv. Så det här är bara hemma, med oss.

När kommer mognaden?

Det kanske är personlighet som inte går bort, men den kan slipas i kanterna... Nu på jullovet minns jag t ex en gång när 10-åringen blev arg på sin lillebrorsa - blixtsnabbt, helt överdrivet och för att hon inte lyssnat färdigt utan missförstått. Eftersom det inte var första gången tappade jag tålamodet (även det blixtsnabbt) och bankade jättemoget händerna i bordet och skrek på henne. Så här i efterhand kan jag ju förstå att hennes sätt att bli arg är väldigt likt mitt eget... och så skäms man lite.

En annan gång blev jag arg på henne för att hon blev arg och inte lyssnat färdigt (missförstånd igen) och så visade det sig att jag också missförstått. Och så vidare...

Men det är klart att när de slåss och kastar saker är det inte kul. Någon förändring för er?

Vi hade en sjukt jobbig höst, som värst där i november. Sen blev det lite bättre då vi hittade diverse sätt att avleda/förebygga bort vissa konflikter men hade ändå många kvar.

Jullovet har varit jättebra, då har han varit glad och samarbetsvillig för det mesta. Han är verkligen en hemmakille som behöver lugn och ro och hemmatid. Nu börjar vi direkt se tendenser till försämring igen, just kring hämtningar osv. Svårt att göra så mycket annat än att kämpa stenhårt med att hålla lugnet och vara extremt noga med sovtiden på kvällen och regelbundet ätande.

Hittar min tre år gamla tråd och blir ledsen. För den då treåringen skriker, kastar saker och slåss lika mycket idag. Absolut inte lika ofta, det ska jag inte säga. Men just sättet att hantera ilska är precis lika bedrövligt och jobbigt för oss i familjen. Han driver två föräldrar och en storasyster till vansinne.

I vilken ålder brukar sånt här bli ordentligt bättre egentligen? Dvs att de börjar kunna behärska sig lite grann i alla fall?

(Ska tilläggas att han är ett exemplariskt barn i skolan, det kommer ju ut här hemma allting, så uppenbarligen kan han ju behärska sig där, det är bara det att vi inte orkar att det är så här jobbigt hemma)

Följer då min son är som TS son. Slåss o skriker o bråkar o allt. Helt seriöst vet jag inte vad jag ska göra...

Jag känner också igen mig. Min son är ganska temperamentsfull överlag, men har haft ett extremt argt år (ca mellan år 2 och 3). När det var som värst kunde han när som helst på dagen eller natten ha ett vredesutbrott där han bara skrek i upp till en timme, ibland ville han dunka huvudet i golvet, kasta saker osv. Kunde utlösas av småsaker och ibland märkte jag att han själv "muckade gräl" eller "satte igång" utbrotten med vilje, som om det var något som måste få komma ut... Sedan försvann ilskan nästan över natt och så var han lugn i 2 månader, men nu har det börjat så smått igen. Min son är också exemplarisk i förskolan och väldigt duktig på många saker.

Jag funderar på om det kanske är så att det inte kommer att "gå över". Troligtvis kommer det mattas av med tiden, men att ni (och jag) har många år kvar av temperament. Och att ni istället/också ska rikta in er på er själva, för hur ni ska hitta strategier för att överleva och få en dräglig vardag (oberoende av hans humör). Det borde gå att träna upp att inte reagera så starkt på hans ilska. Hjälpa er själva för att kunna hjälpa honom. Jag var hos en barnpsykolog för att få konkreta råd och tips, men det mesta hade jag redan testat/höll på med. Det viktigaste jag fick med mig från mötet var att även om du gör 100 % rätt, så kan det bli så här ändå. En del barn är arga, även om det inte är något "fel".

Sedan tänker jag också på de nya forskningsresultat som nu börjar nå ut till allmänheten, om hur arv och miljö tillsammans skapar en människa. I första avsnittet av serien "ditt förutbestämda liv", finns på svtplay, berättas hur forskarna har hittat en gen som kan ge upphov till våldsamt beteende. Men inte alla som har genen blir våldsamma, utan det krävs dessutom en dålig uppväxtmiljö för att utveckla "antisocialt" beteende. Och att samma gen, hos barn som växer upp i en bra miljö, istället kan ge barnet extra framgång. Kanske er och min son bär på den genen, men att bara genom att vi finns där och ger en trygg uppväxt kommer det gå bra för dem. Kanske finns det ingen qiuck fix, men kanske är det en tröst att vi gör en hjälteinsats, både för dem för, oss och för samhället i stort.

Jag vet inte om detta "hjälpte något" eller bara var nedslående  Ni kanske vid det här laget redan provat allt och vet allt. Annars tycker jag att ni ska fundera på om ni kan få professionell hjälp, i vår kommun verkade det ganska lätt.