Snart vet jag ingenting..

Vad bra, det är ju nyckeln till det mesta att man står enade; jag kände till en början när jag och min man blev ett par att hans barn tog mycket plats, att de upptog all hans tid och energi och även min; för de hade ju innan bara varit de! Det gick ut över hela familjen att alla hade det jobbigt med omställningen till ny familj, att klargöra sina roller tar tid även om man tycker att det borde vara självklart...att vi två är de vuxna och vi bestämmer i huvudsak vad ni ska/inte ska göra.. Jag fick för det första klargöra kommunikationen med min man att han måste ta huvudansvaret; sen att man i lägen man är själv får ta det ansvaret är en annan sak; då är man den vuxna i umgänget så att säga, bråkar de etc är det klart att man ingriper; det är bra tycker jag att hon också kommer till dig, då litar hon ju på dig, känn dig stolt, för det är inte självklart. Sen att fastän jag inte är mamman så är jag också en person som ska räknas; min integritet är också viktig. Lika viktig som den är för alla i en familj. Och att din man måste kunna backa upp det också! Men det kan ta sin tid att klargöra dessa roller, barnen kan behöva obegränsad tid att anpassa sig! För det är inget maktspel det här ska vara, utan de vill nog också finna stabilitet i vardagen; och ju fler barn desto mer har man ju att göra; det blir bråk mellan barn, det kommer vi inte ifrån tyvärr...ja när de flyttar hemifrån om 100 år kanske..;)

 Det är så svårt att hitta balansgången utan att lägga sig i för mycket; vardagsliga saker som att de ska städa sina rum, hjälpa till, göra sina läxor osv kan jag påminna om; men de "tyngre" delarna som tonåren utgör kan jag visst finnas som stöd för både partner och barn om de vill, men det är inget jag ska hålla på och mixa i. Och här kommer ju frustrationen in av att stå utanför och titta på, och man blir påverkad vare sig man vill eller ej; de är ju i ens absoluta närhet. Och påverkar alla andra barn.

Jag valde som ex på att sammanföra alla att göra regelbundna mysiga samlingar av hela familjen (jag min bio, min man o 2 bonusar :)) och använde enkla lekar för att " bryta isen", lekar som ändå gjorde stämningen uppsluppen och glad; detta gjorde vi nästan varje kväll barnen var hos oss och vi gör det än idag; de tycker det är så mysigt! Eller man kan bara prata om vad man gjort på dagen i skola/jobb/dagis osv..

 Vi gjorde  så att när hans barn kom så var de med pappa ganska exklusivt ibland, och jag och min lille kanske åkte och hälsade på mormor eller hittade på nått annat om möjlighet fanns, såsmåningom kunde vi övergå till att göra saker alltmer gemensamt; jag menar inte att de hade pappan hela tiden; kanske vid passande tillfällen, sen sammanstrålade vi oftast på kvällarna för middag tillsammans.. oftast glad stämning faktiskt. Det fungerade iaf och vi har en jättebra kommunikation, och det kan kosta så mycket energi, tid när nån ska ställa sig på tvären i allt; men just då är gränserna så viktiga har jag märkt; de törstar stabilitet i den ostabila situationen. Och att de duger fastän de beter sig som de gör; att jo jag älskar faktiskt dig även nu fastän du verkar ha det så jobbigt med mycket! Har fått svälja mycket frustrationer men det har betalat sig i längden...

Är ganska trött nu när jag skrivit men hoppas att du kunde få ut nått av det ;) kan bara säga att det kommer bli lättare, med facit i hand.. Kramar 

Jag tar till mig det du skriver, och det är ju lite så att hitta sina roller. Det roliga i kråksången här är att 12 åringen vill hellre ha egentid med mig än med pappa, mina många gånger hellre hela familjen där alla syskon är med, medan hans minsta blir totalt exklusiv gällande pappa. Hon blir riktigt sådär så hon basunerar ut att det bara ska vara hon o pappa o att hon betyder mest här hemma. Då blir vi båda väldigt ställda o får styra upp det till det bästa. Faktiskt så pratar hellre tjejerna med mig om frågorna rörande puberteten osv än pappa, så för oss här hemma har det blivit så självklart på nåt vis. Sen får Hans små exklusiva stunder med sin pappa, men om vi börjar dela upp det alldeles för mycket så är risken att det blir så uppdelat och det skulle aldrig funka för oss. Mina bonusar kommer så pass ofta till mig o mina till han så vi skulle nästan få flytta isär om vi skulle välja att dela upp det. Men sen är det oxå så att jag har stor respekt för att de vill ha pappa, o mina vill ha mig, så att de själva ifrågasätter oss. 12 åringen gjorde det sist. Från allra första början har allt flytit på av sig själv o vi som familj passat ihop jättebra, barnen har mer eller mindre fått styrt in oss i början för o se huruvida vi skulle satsa på varandra o en framtid. Så vi har just aldrig tvingat dom in i nåt eller så, utan allt har bara klickat så bra. Förutom att efter vägen dykt upp problem som dessa nu. Jag tycker det är svårt att vara styvförälder, men jag tänker inte ge upp.

Du vet faktiskt inte vad du pratar om, alls. Ditt råd stämmer säkert in på någon annans familj, men inte på mig o min familj. Tack ändå

Okej fel av mig. Skönt att ni lyckats få er familj att bli en kärnfamilj, som är väl fungerande.

Ja,  efter allt dividerande det varit om att ts barn kallar sambon för pappa, så är det konstigt att ts väntat så länge med att berätta att även sambons barn kallar henne för mamma. De har ju en mamma som de lever med halva tiden, vilket gör att det låter än mer besynnerligt.

Haha underhållning på högsta nivå, ni verkligen beter er fruktansvärt

Haha underhållning på högsta nivå, ni verkligen beter er fruktansvärt

Hej igen :) Tja det låter som att ni har ett bra upplägg, man kan inte göra så mycket mer än försöka eller hur? Barnen kommer ju in i tonåren där runt 11-12 i bland tidigare kan jag tycka med tjejer, och det är jättesvårt, men håller ni hårt på grundläggande regler och konsekvenser så kommer ni vinna i längden, jag kan nästan lova det, ibland vet de inte varför de beter sig som de gör, och känner sig konstiga och vilsna pga det, det här är viktigt att inte säga att allt de känner nu är fel utan försöka bestämt hålla dem inom ramarna för sociala regler gentemot alla andra i familjen, det är lite som en stor baby igen med betydligt svårare problem...och då hade jag nog inte heller gett flickan ett eget rum på bekostnad av de andra. Det är inte rättvist och kan skapa mer spänning än lugn; får flickan vara för mycket själv och dessutom lite bekräftat detta med att det är något fel så kan det lätt gå överstyr åt fel håll senare... Är min tanke men det får stå för mig ;)

   När jag läser trådstarten igen ser jag att du kanske är orolig för tiden du kommer behöva ha för den nya lilla familjemedlemmen? Det kommer ordna sig ska du se; du kommer ha bästa barnvakterna som säkert gärna vill vara delaktiga, om de får vara med på ett hörn kommer de nog inte känna sig utanför den nyas del i det hela. Pappa kanske får fixa lite mer hemma osv och göra saker med alla stora barn, avlasta dig, kanske han redan gör..? Sen är det inte alltid har jag märkt att man har samma syn på det där med att visa kärlek/ närhet, nyhetens behag avtar ju och man får tyvärr bli lite aktiv som du säkert vet i att upprätthålla nån sorts passion; han kanske tycker det känns jobbigt med sex iom graviditeten som snart är över. Barnen är krävande just nu, flickan känns som att hon kanske tar mycket energi och tid.

 Och snart har ni nog inte mycket mer tid över för sånt på ett tag; inte meningen att låta dyster, men det är sånt man aktivt kan ändra när det kommer bättre tillfälle; eller om du vill så kan du påminna om det ni pratat om och ge ex på hur han faktiskt kan tillmötesgå dig och dina behov och omvänt såklart; att du saknar honom så mycket och behöver lite bekräftelse på att du fortfarande är "fin", ja du vet...:) Man kan ta upp sånt i lugn och ro på kvällen eller nått när ni myser lite kanske...så blir det inte till att han känner sig anklagad; det brukar bara ge omvänd effekt; och man vet inte själv om man tvingat han eller om han vill göra nått för en... ingen bra känsla alltså...man kan linda in lite fint; saknar inte du...vet du vad jag tycker är så skönt/fint när du gör...osv :) det är en konst att kommunicera behov som verkade så självklara att tillfredsställa i början, nu kanske han också känner sig trött/dränerad, oroad osv

Ni kommer klara det här fint, låt alla vara med som en hel familj gör...:)

Kramar  

Såhär i efterhand kan jag tycka att vi gjorde ett tokigt val att ge henne eget rum, men kändes rätt då hon inte mådde bra och jag bryr mig genuint om hennes välmående. Vet hur de bråkar med henne och hur svag hon är att sätta emot, men vi har pratat om det med henne. Vi har sagt att hon måste lära sig.
Vi försöker göra barnen delaktiga hela tiden, och jag gör mina bonus lika mycket som mina bio delaktiga. Vill att bonusbarnen ska känna att det verkligen är deras lillsyskon med, fast de inte kommer från samma mage.
Jag hoppas att jag kommer få tid över till nya knodden, och min man OCH alla tjejer. De slåss verkligen om min uppmärksamhet, och ibland undrar jag hur detta ska gå. MEN vi har gjort ett aktivt och medvetet val, inget vatten över huvud. Vi tillsammans kommer fixa detta, hela familjen. Jag önskar att vi lyckas hålla till det grundläggande, så som du nämner. Jag älskar alla mina barn (för de är verkligen mina barn hela bunten) men på olika sätt, och med handen på hjärtat så älskar jag ju såklart mina bio på ett helt annat sätt än mina bonus. Så är det, men det gör ändå ingen skillnad i hur jag behandlar dom. Eller att jag älskar dom alla. Eller hämtar dom från skolan, skjutsar, tar hand om dom osv. gör heller ingen skillnad. Jag gör det lika moderligt med alla, om du kan förstå skillnaden. Bara det att för mig är det snäppet svårare o ta itu med djupare problem med styvbarnen, eftersom att det inte är jag som format de från början. Likadant med mina bio, min man tar mycket med dom, men vissa saker måste ju verkligen jag ta. Jag som format dom. Men min man ska ha eloge att han kom in o styrt upp mycket med mina barn, vi är en stark o enad front. Vi andas våra barn, vi lever genom våra barn och vi värdesätter dom.
Ska försöka ta det snällt:)