Ska var helt ärlig jag kan inte för mitt liv vara glad för andra gravida o bäbisfödande människor för tillfället Känner mig hemsk men just nu är de as jobbigt o se o höra alla prata o gulla bäbisar. Jag o sambon är i utredning just nu o ja försöker ta de för vad de är men vadfaaan!! När är de våran tur att få ett break. Hur orkar man hålla sig från att totalt isolera sig vilket inte förbättrar något. Tips någon?
Åh vad jag känner igen mig! Just det där med att orka med vardagen när man själv är i utredning och har huvudet fullt med tankar om framtiden ( "hur ska det gå?" "blir det ivf?" "orkar vi ivf?" "tänk om vi förblir barnlösa? vad ska ge oss/mig glädje och mening i så fall?" ) och så "alla andras" barn och graviditeter.....Allt gravidsnack och alla gravidmagar och alla bilder på "lyckliga familjer" som man bombarderas med på FB.....och alla små kommentarer från folk, sånt som de kanske inte ens tänker på....men som sårar.....typ "du har väl tid när som helst...du har ju inga barn....?" eller " jag tycker att för att vara en FAMILJ så måste man ha minst 2 barn..." eller "jag FÖRSTÅR INTE hur man kan vara x antal år och inte ha barn....."
Jag blir så arg och ledsen och jag orkar inte alltid svara på dessa elaka kommentarer......Om jag skulle fräsa något otrevligt tillbaka så skulle ju folk fatta och då skulle man få alla dessa "råd" nedkörda i halsen.....råd som INTE hjälper och som bara är trams.
Åh vad jag skulle vilja berätta ibland men jag vill inte bli "hon som inte kan få barn" eftersom jag vet att då blir jag i andras ögon bara "hon som inte kan få barn"...lite som att de inte skulle kunna se mig utan att tänka på det.....
Ni vet hur är det kan vara om någon är svårt sjuk? Att en person kan gå från att vara "X som är snäll, rolig och smart osv sov osv " till att liksom bara bli "X som har cancer....."Som att sjukdomen tar över personens hela identitet i omgivningens ögon? Så är det med barnlöshet också verkar det som!
Delar era känslor!!! Men som någon sa, man klarar det för att man måste, alternativet vore ju att lägga sig ner och dö. Även om det är så det kan kännas ibland, att det sistnämnda lockar... Jag är så nere ibland att jag inte vet var jag ska ta vägen och ibland är jag jag argare än argast. Livet ter sig orättvist när man ser och hör om andras bebislycka och att så pass lite förståelse finns för oss som inte lyckas på egen hand. (Vi har gjort 3 misslyckade IVF/ICSI behandlingar, en ledde till graviditet, men missfall v8, nu står vi i äggdonationskö sen snart ett år tillbaka).
Jag säger inte att jag vet hur man ska må bra, för det gör jag inte alltid, men det går upp och ner och nu har jag fler uppdagar än nerdagar. Jag har jobbat mycket med mig själv och mitt inre, för att hitta en balans och för att försöka att inte bli bitter.
Jag har nu kommit till att jag inte längre pausar mitt liv, det kändes så förut, att vi inte planerade saker, för tänk om. Nu planerar jag det jag vill planera, resor mm, och skulle det vara så att ett läkarbesök, behandling eller donator dyker upp just då, ja, då får vi avboka resan. Men det har tagit mig ett par år att komma dit... Vardagen är ibland en hård kamp att klara av och sorgen är för evigt stor, att vi kanske aldrig kommer att få barn. Jag ser framtiden an med tillit, men jag går inte längre och hoppas naivt på att vi kommer bli föräldrar, det gör ont, men så är vår verklighet och vårt liv är inte sämre än någon annans för det. Det är heller inte någons fel att det är som det är, inte mitt eller min mans heller.
Skickar en stor kram till alla er därute som kämpar och sliter, ni är fantastiska!
Åh vad jag känner igen mig! Så skönt att läsa om andra som känner likadant! Är just nu inne i en riktig nereperiod, tänker många och jobbiga tankar... Har gjort mitt andra misslyckade IVF/PGD försök, har två i frysen och sedan ett försök kvar... Har inte ens ork att ladda om för FET, vill må bra, känna mig frisk å stark! Relationen med min sambo är inte heller på topp... Å äldre (35) å äldre blir jag... Gott att få skriva av sig lite!â¤ï¸
Jag hoppas att du snart känner ork och kraft att köra igång igen. Det är ju som du säger, man vill känna sig hundra, för att orka. För varje gång man gör en behandling, och när den misslyckas..., så slås man ur gängorna mer och mer... Det tar på krafterna att ta sig upp igen och också att ens orka tänka tanken att köra en gång till...
Så bra du skriver Jojjo77! Det är nog så att det är extra jobbigt vid den här tiden på året! Tänker att jag måste fokusera på det positiva jag har i livet och göra roliga saker för att vända mina tankar!
Åh va jag känner igen mig i era känslor och tankar!Har själv varit ofrivilligt barnlös i 5.5 år och vill dela med mig av en riktig solskenshistoria för att ge lite hopp.
Vi försökte själva i 2,5 år,sen har jag spolat,ätit säkert 10 omgånger pergotime,fått missfall i vecka 13,genomgått 6 misslyckade ivf försök och till slut gett upp och stått i adoptionskö i 1 år.Hann med utredningen och föräldrautbildningen inför adoptionen när jag helt plötsligt sommaren 2010 började må riktigt dåligt..
Kunde inte förstå varför eftersom mensen kom som planerat (dock väldigt sparsam) och väntade ytterligare några veckor..
Bestämmer mig för att testa bara för att utesluta och döm av min förvåning när vi får ett solklart och starkt +...
Efter 5.5 år!!!
Idag är miraklet 2.5 år gammal.
Mirakel sker!
Kram!
Oj vad jag känner igen mig.. Vi har försökt i 19 månader nu. Folk blir gravida till höger och vänster vare sig de vill eller inte och här sitter vi.. Stor fin lägenhet, fasta anställningar, ett tryggt och starkt förhållande. Jag känner att jag blir mer och mer bitter och missunnsam, vilket inte alls är sådan jag är egentligen!
Jag brister ut i gråt varje gång någon gammal klasskamrat på facebook lägger upp ultraljudsbilder och utropar glatt att de ska ha barn. Och jag känner att det är så ORÄTTVIST!! Varför lyckas de men inte vi?
Påbörjat utredning, alla mina värden (samt ultraljudet) såg bra ut men jag bör också gå ner mer i vikt. Sambon lämnade spermaprov 20 dec och väntar svar efter nyår, nästa steg för mig är en spolning sedan vet jag inte vad som kommer att hända.
Hur är det med er andra, har ni tappat hoppet helt eller är ni som jag att ni blir hoppfulla varenda jävla månad för att sedan bli förkrossade när mensen kommer?
(är sjukt grinig och börjar känna av mensvärk, BIM idag. Därför är jag extra sur och ledsen just idag)
GER hopp