Hur orkar man med vardagen mellan utredning o alla andras "familjelycka"

Åh vad jag känner igen mig! Just det där med att orka med vardagen när man själv är i utredning och har huvudet fullt med tankar om framtiden ( "hur ska det gå?" "blir det ivf?" "orkar vi ivf?" "tänk om vi förblir barnlösa? vad ska ge oss/mig glädje och mening i så fall?" ) och så "alla andras" barn och graviditeter.....Allt gravidsnack och alla gravidmagar och alla bilder på "lyckliga familjer" som man bombarderas med på FB.....och alla små kommentarer från folk, sånt som de kanske inte ens tänker på....men som sårar.....typ "du har väl tid när som helst...du har ju inga barn....?" eller " jag tycker att för att vara en FAMILJ så måste man ha minst 2 barn..." eller "jag FÖRSTÅR INTE hur man kan vara  x antal år och inte ha barn....."
Jag blir så arg och ledsen och jag orkar inte alltid svara på dessa elaka kommentarer......Om jag skulle fräsa något otrevligt tillbaka så skulle ju folk fatta och då skulle man få alla dessa "råd" nedkörda i halsen.....råd som INTE hjälper och som bara är trams.
Åh vad jag skulle vilja berätta ibland men jag vill inte bli "hon som inte kan få barn" eftersom jag vet att då blir jag i andras ögon bara "hon som inte kan få barn"...lite som att de inte skulle kunna se mig utan att tänka på det.....
Ni vet hur är det kan vara om någon är svårt sjuk? Att en person kan gå från att vara "X som är snäll, rolig och smart osv sov osv " till att liksom bara bli "X som har cancer....."Som att sjukdomen tar över personens hela identitet i omgivningens ögon? Så är det med barnlöshet också verkar det som!