Skilsmässa hur länge bodde ni ihop efter beslutet?

Min partner lämnade mig efter flerårigt förhållande. Jag flyttade ut efter 2 mån men han ångrade sig. Jag vägrade bli ihop igen, inte för att jag inte ville leva med honom utan för att han inte alls kunde förklara varför han lämnade mig eller vad som fått honom att ångra sig. Jag ville inte att det skulle upprepas. Han gick till en psykolog och redde ut det hela! Han var själv jätteglad att ha kommit till insikt med saker han inte kunnat se själv och idag har vi varit ett par i 12 år och har två barn ihop! Vi hade sex under de månader vi var separerade och det var fantastiskt skönt, bättre än innan. För min del hade jag det nog (tyvärr) främst för att jag ville att han skulle lida extra mycket för att han sårat mig så. Elakt egentligen men jag sa iaf samtidigt att jag inte var beredd att bli tillsammans igen.

Kände du att 2 månader var lång tid?

Både ja och nej. Jag ville ju vara med honom egentligen och han betedde sig förvirrat och konstigt så jag tyckte på något sätt synd om honom trots att det var han som bröt. På samma gång ville jag bara få vara ifred och "slicka mina sår" och få ta hand om mig själv tills han rett ut saker och ting. Jag hade aldrig varit singel sedan tonåren och jag tror att man ofta får ett starkt fysiskt behov (beroende) av närhet då, väldigt knepig situation. Vet inte hur jag kommer vilja göra om det händer igen ens.

Så ville han också göra. Jag kände mig rätt förtvivlad och uppgiven. Lämnade mina barn till min syster för att de skulle få känna trygghet. Efter ett tag kände de sig trygga både med honom och mig. Det kommer bli bra på sikt, men jag är inte snabb...
Vill verkligen att barnen ska ha en pappa. Jag tom hotade honom med egen vårdnad för att han skulle kämpa för dem. Det hjälpte, han tog ett kliv fram och tog på sig ansvaret.

EGO det är inte ens bara EGO det är ett resultat ofta av att de överhuvudtaget inte har en anknytning till barnen. Förstår inte att de är viktiga för sina barn och att de gör dem ledsna. Det är liksom inte deras ansvar?? Superkonstigt!

Slutade med att sonen 16 ringde pappa och sa "Pappa, Du har övergivit oss". Då kom han i panik, han hade inte förstått att det var barnens röst jag framförde tidigare, när han bara ville dra.

Konstigt, nu så här i efterhand när vi har varannan vecka och allt funkar bättre känns det långt borta. Men han är inte samma pappa. Nu är han en pappa, det var han inte tidigare. Han var alltid upptagen med egna saker. Pratade väldigt lite med barnen. Det säger han att han fortfarande gör - "det är bara på rummen". Tror att han har svårt att veta hur han ska prata med dem. 

När vi träffas alla, är han tyst. Säger ingenting. Vi - barnen och jag pratar massor - men han är tyst.

Kan någon förklara det? 

Nej tyvärr har vi ingen bra kontakt alls. Hon tar ALDRIG något initiativ, det är alltid jag som måste fråga: "nästa lördag fyller 7-åringen år, tycker att vi ska planera kalas och present" "hur ska vi fördela julhelgen i år" och liknande.
Hon uteblir från utvecklingssamtal och SYV-samtal utan att tala om det innan.
Och när jag frågar varför får jag inga svar.
Låter som att hon är missbrukare av något slag men hon är en välbetald akademiker.
När jag tycker att vi borde prata om den dåliga relationen säger hon att hon vill skriva till mig om det. Det sa hon för ett halvår sen, tror ni att det har kommit något brev?
2½ år nu efter kraschen.
Vet faktiskt inte hur det ska kunna bli bättre.

Usch!!! Lider med dig! Bor barnen varannan vecka eller? 
Vissa människor kan inte prata eller kommunicera. De använder flykt som lösning. Det är nog helt ok för dem själva, men runtomkring dem finns människor som de skadar. De kan inte se sin egen del i ett system. Har en ex-man som var likadan. Han tog fröken i hand som dottern haft i 3 år när vi hade utvecklingssamtal sist. Nu har han blivit bättre sen skilsmässan. Tar ansvar osv, men det hänger nog ihop med att han inte reser hela tiden. 
Hon kanske har en "missbrukar"personlighet. Låter så. 
Jag kom fram till som en lösning att JAG planerar allt. Han får rätta sig in i MIN plan. Jag ville samarbeta med honom kring det - men han saknar tyvärr förmågan. Sen jag bestämde mig för att ta ledarskapet och bestämma så har det blivit bättre för mig  och barnen. De små tycker dock att det är jobbigt med hans fladdrighet. De behöver förutsägbarheten. Särskilt vid skilsmässa. 
Hur klarar du dig? 

8-åringen bor varannan vecka och de tre tonåringarna bor hos mig hela tiden men äter hos sin mamma på kvällarna, bor nära. Jo det är en sorts flyktbeteende hon har. Tyvärr bara att acceptera(men det är svårare och tar längre tid).
Jag har också tagit befälet över situationen på sätt och vis. Inser att det är jag som måste ta upp varje fråga om den ska bli besvarad. Föreslår henne hur vi ska göra och hon är oftast med på det.
Min plan är att vara trevlig och vänta och se om hon blir mer kommunicerbar. Men jag har inga förhoppningar, dumt att riskera besvikelse.
Hur jag har det?
Gillar inte att vara ensam i det stora huset, har för få singelkompisar tyvärr, blir så när man satsat allt på en stor familj, och jobbet förstås. Nya förhållanden har det blivit några, men varje gång är det jag som har hoppat av, svårt att hitta någon som jag trivs med långsiktigt. Men det är ju inget unikt problem
Går danskurs och håller på med musik, hoppas att det löser sig med tiden.

Att fortsätta ha sex efter man bestämt sig för att skiljas är som att spela roulette med sina känslor, det är min personliga erfarenhet. Ofta är det den ena parten som initierat skilsmässan, då ligger den andre mentalt efter i processen. Om man då fortsätter vara intima med varandra riskerar den som blir lämnad att hålla kvar vid det gamla, med falska förhoppningar om att allt ska lösa sig. Jag avråder bestämt från sex under separationsprocessen. Den som lämnar bör vara så pass förstående och ansvarsfull att man avstår sex av hänsyn till den man lämnar efter sig.

Oups, fel tråd. Postat korrekt i www.familjeliv.se/forum/thread/74421036-att-vilja-ha-sex-trots-att-vi-ska-separera-galen-eller-ej/1

Vi ligger i skilsmässa nu. Vi bor ihop till februari då jag flyttar in i min bostadsrätt.

Har 2 barn oxå.

Absolut inget sex !!!

Har funkat hittills bra, men nu börjar det bli jobbigt. Men jag får vackert bo kvar

Bodde ihop med X-et i 2,5 seeega månader, innan jag fick lägenhet. Det var nog bra för barnen.
Träffade även min nya kärlek under denna period. Då blev det jobbigt, rekommenderas inte. Men händer det så händer det (förlovade nu)!
Ex-sex...har väl alla några gånger, men sluta snart med det säger jag bara, annars blir det jobbiga känslor att man minsann bara duger till att kn*lla med.

Hur är det att leva under den här perioden? Vad pratar man om vid middagsbordet. Hur blir arbetsfördelningen hemma? Dvs, den som brukar laga mat fortsätter den personen med det och den som tvättar fortsätter att tvätta ALLAS kläder, precis som vanligt. Eller blir det istället typ "Äh, det där får du fixa själv!"

Jaa du, vi höll en saklig stämning utan större bråk inför barnen. Pratade om praktiska saker. Höll det på en professionell nivå bäst vi kunde.

Eftersom det var en rätt så "Clean cut" skilsmässa utan fulheter från nåns sida, så kom vi överens om allting utan större problem.

Vi lever som vanligt, dock tar han mer ansvar nu eftersom han vet han skall bli själv snart.

Jaget dock ute mer med vänner nu än innan. Men i veckorna så lever vi samma liv som innan. Utan sex då.. Som innan

Hej! Jag hittade denna tråd och är också mitt i en separation nu. Verkar som att det är ganska vanligt att man fortsätter ha sex trots att man gjort slut och ska separera Så jag känner mig lite konstig nu som är motsatsen :p. Jag och sambon byter upp pga att han har en förmåga att vackla och tveka på vår relation och på mig. Det är 3e gången nu på 9 år och nu kände jag att nej jag vill inte mer, jag orkar inte leva med denna otrygghet och oro om att han ska vela igen, det tär för mycket på mig och mitt självförtroende. Men till sexet, han är ju sexuellt frustrerad och vill ha sex och vara intim, vill titta när jag byter om osv. Jag tycker bara det känns konstigt nu och har liksom stängt av den delen för att försöka värna om mig själv och kunna fokusera på att gå vidare. känns inte som det kommer göra nåt gott om vi faller dit igen. Pga han velande har jag också tappat attraktionen under senaste året. Att kramas ibland och att han pussar mig på hjässan känns ok och lite mysigt dock.