Barn som säger rakt ut vad de tänker på ett ohyfsat sätt.

Jovisst. En femåring som berättar om en ovanligt stor bajskorv och som frågar om kakor måste definitivt ha en diagnos. Säkert fler. Utan tvekan. Absolut.

Tycker inte du behöver vara näsvis! Du förstår säkert också att det handlar om fler saker än en bajskorv och några kakor. Sättet man frågar på och barnets beteende i övrigt.

Min 5-åring har varit helt utan filter tidigare.

När han pott-tränade som 3-åring stannade han ett äldre par mitt på en gågata i stan och förklarade glatt "Heeeej, vet ni, min mamma är jättebra på att kissa med sin snippa"

Han hade nog också kunnat tala om för någon om en bajskorv gjort ont, skulle inte förvånat mig det minsta.

Däremot hade han inte ifrågasatt utbudet av kakor men absolut kunnat vela lämna om han inte gillar någon sort.

Nu är han 5.5 och det mesta av det här börjar försvinna men så sent som för något halvår sen visste man aldrig vad som skulle poppa ur honom men självklart har vi sagt till när han hävt ur sig saker som inte riktigt passar. Typ att man inte klagar på vad andra bjuder på och sånt.

De övriga 3 syskonen har inte alls varit åt det här hållet men jag är inte det minsta bekymrad över någon diagnos på min son och som sagt det har blivit mycket bättre men inte har det gått jättefort.

Blir så irriterad på folk som ska sätta diagnoser över barn så fort dom säger något som inte passar sig! Herregud hela världen har snart diagnoser! Och om det får dig till att känna sig bättre så får du ju gå och tänka så! Men du har nog en diagnos skulle jag vilja säga! Sluta ställ för höga krav på barn. Alla barn är inte som ditt, och bara för det så har inte omvärlden olika diagnoser....

Eller så är det en mer frispråkig familj än vad ni är?

Sen är ju vissa barn på ett visst sätt utan att det är något fel på dom.

   

Cosinius: Tack för ett trevligt svar! 

Ett tag funderade jag  på om det handlade om att föräldrarna tycker att deras barn "säger så mycket tokiga saker och det är ju gulligt så man behöver inte förklara för barn att vissa saker säger man inte" eller om det var nåt annat. 
 

Frispråkig kan man väl vara men jag skulle väl aldrig gå och tala om för någon att min bajskorv gjorde ont. Tycker mer det ser ut som att barnet inte kan läsa av sociala koder.

Nu är ju inte du fem år?
Kanske har han haft problem med magen  och var stolt/lättad? Kanske har man i familjen peppat en del om detta med honom ifall det varit problem?
Tycker inte det är ett dugg farligt att ett barn pratar om sin stora bajskorv. 

Det sköna med barn är ju att de inte är hämmade. 

Med så små barn kan man vänta sig det mesta. Min sons 8-åriga kompis talade väldigt tydligt om vad han tyckte när han kom hit: Vilket litet och fult hus ni har!

Du överreagerar. Ungar ser allt på ett objektivt sätt och han hade en tanke på att vara tyst för att inte "såra" dig. Tror inte har har någon diagnos.

Det tycker jag är över gränsen för vad som  är ok.

Min son (7 år) har haft hem några kompisar som påpekat att vi har stökigt hemma. Det är dock inget jag tagit illa upp av för då har det verkligen varit galet stökigt. Det ena barnet erbjöd sig att ringa sin mamma som kunde städa åt oss, det var ju nästa gulligt och inget elakt bakom.

Men att säga att något är ful, det tycker jag aldrig är ok och det hade jag också sagt åt barnet. För även om man tycker det, vilket man såklart får, så behöver man inte säga det och är man 8 år tycker jag gott man kan få lära sig att censurera sånt.

Visst, orimliga krav ska man inte ställa på barn. Men man ska också komma ihåg att barn inte mår dåligt av att det ställs krav av dem. Plocka bort sin tallrik från bordet, städa upp på sitt rum, uppföra sig när man är bortbjuden tex. 

Cosinus: Haha, det där med mamman var ju kul! Det är ju alldeles sättet de säger det på också tycker jag. 

Nej det är klart. Man ska inte säga elaka saker, och de flesta barn 8även de frispråkiga) lär sig ju vad man kan säga och inte.