Hur pass mycket? Eller stänger ni av och bara tjoff gör iordning kroppen och sen är det bra? Eller gråter ni, tänker på personen och är ledsen även när ni kommer hem?
Vill bara veta om jag är onormal, arbetar inom äldreomsorgen och ibland kan det gå bort många på väldigt kort tid.
Det är olika. Mycket olika.
Ibland är döden en befrielse och infinner sig i rätt tid. Ibland är den grymt ovälkommen och man kan inte förstå orättvisan.
Men aldrig är jag så varsam och respektfull mot en levande så som är är med en avliden. Det låter galet men när jag sköter om en jordekostym känns den som glas för mig.
Det är klart att det känns sorgligt. Jag jobbar på ett äldreboende, och de flesta som bor där, har ju bott där länge. En del i flera år. Och dom känner man ju, man träffar ju dem nästan varje dag. Och en del fäster man ju sig vid. Men sen samtidigt så vet man ju att de är gamla och det är ju den sista busshållplatsen innan de ska gå vidare. Många är ju sjuka, lider och har ont. Så för deras del är det nog skönt att slippa kämpa och slippa lida. Man får tänka så.
Vissa tycker man mer om än andra och i vissa fall har en saknad drabbat mej när någon av mina "brukare" gått bort och jag har gråtit. En av anledningarna till att jag slutade inom vården var just att många dog och ett tag var det en vanlig dag på jobbet... jag kände ingenting. Någon har dött och jag hörde folk runt omkring mej säga saker som "jaha" och "då blir det en mindre att göra iordning morgon och kväll"
ett liv är ett liv och jag ville inte bli lika "arbetsskadad" som mina kollegor så jag slutade
Jobbar på en avdelning med många "långliggare", även många som kommer ut och in mycket innan de tillslut dör hos oss. En del "kändisar" ser jag i tidningen. Om jag sörjer dem är olika. Många lär jag känna, även deras anhöriga. Flera lider mycket och vill dö, då tycker jag det är skönt för dem och deras anhöriga. De som är redo och klara med livet sörjer jag inte heller. Men de som fortfarande kämpar kan jag tycka synd om. Egentligen har jag bara gråtit en gång, mitt första dödsfall. Mest för att det gick så fort och jag inte riktigt förstod vad som hände. De jag sörjer mest är de som man (läkarna) dragit ut lidandet för eftersom det finns en liten, minimal chans att de kanske överlever om man provar det eller det, för läkarna vill inte ta det sista samtalet. De skär det i mitt hjärta för.
Beror mycket på.... inom äldreomsorgen kändes det lite som en naturlig del av livet. Visst kan jag bli ledsen men oftast är det när jag möter de anhöriga, frun som blir lämnad kvar, barn som älskar sin mamma eller pappa. De som dött har på något sätt gått vidare, jag känner mer med de som är lämnade kvar.
Ett stort problem jag har nu när jag arbetar på en akutmottagning är unga. Barn som råkat ut för olyckor, bebisar med plötslig spädbarnsdöd, tonåringar som vill lämna jordelivet, drogöverdoser etc. Fruktansvärt svårt när det händer en generation som inte ens påbörjat sin jorderesa. Och åter igen, de anhöriga.... mamman och pappan som mist sin älskade dotter eller son, syskon som inte riktigt inser vad som hänt än...
Livet är orättvist ibland...
Alla lider av långt gången cancer som kommer till mitt jobb. Ibland dör tre på en vecka. Skulle jag gråta för alla skulle jag inte orka jobba. Men man blir ödmjuk och lyhörd. Patientens bästa och anhörigas sorg tas alltid omhand. När någon berört mig extra mycket, försöker jag få en stund ensam med den döde för att ta farväl , om det går.
Nej, jag gråter inte alltid, men ibland berörs man på ett särskilt sätt. Jag minns än så länge alla där jag varit med om dödsfallet. Men jag har inte jobbat så länge. Extra svårt blir det ju om personen liknar någon man känner, är i samma ålder som en själv eller dött på något tragiskt sätt.
Jag har arbetat inom äldrevården samt på en palliativ vårdavdelning, bland annat. Har aldrig gråtit när någon dött, däremot har jag alltid blivit mer eller mindre berörd. Jobbigast är när yngre människor dött, samt någon som man kommit nära.
Jag tycker att man ska bli påverkad på ett eller annat sätt, annars är det dags att arbeta med något annat. Det får aldrig bli blasé att ta hand om en döende och avliden människa samt dennes anhöriga.
Åh, jag hoppas, för de som arbetar inom vården, att de kan hantera sådant proffsigt. För om de sörjde alla som dör som en personlig vän och sörjer därefter så skulle de nog gå under mentalt.
Jag arbetar inom äldreomsorgen och jag har bryr mig nog när någon går bort. Inte i min nuvarande tjänst har jag mött ett dödsfall, har nyss bytt till hemvården.
Men på förra arbetsplatsen hade jag hand om många exitus, jobbade på både åldringshem och demenshem
En del av texten försvann...
Man kom nära boenden när man jobbade på boenden, man kunde vårda en boende i flera år, och då är det klart man kommer nära dem. Vid exitus har jag fällt tårar, med anhöriga där och utan anhöriga. Jag tycker det är fint på något sätt, att man kan visa sina känslor men ändå vara professionell. Man måste läsa av anhöriga också om de tycker det är "obehagligt" med en vårdare som gråter, men så tyglar man sina känslor.
Man blir mer berörd av vissa än om andra, när jag gör iordning någon för den sista resan behandlas alla lika respektfullt och försiktigt, men en del är det jobbigare att göra iordning. De går jag alltid in till efteråt och tar ett sista farväl av antingen när anhöriga gått eller tillsammans med anhöriga om de vill det.
Det var extremt jobbigt när en tant helt oväntat gick bort i korridoren, hon bara föll ihop knall och fall, då hon inte hade palliativt vårdbeslut blev ju ambulans inkopplad och de gjorde hjärt och lung räddning i 30 min ung innan de gav upp, det var jobbigt. De fast anställda fick prata igenom allt som hänt på en ATP jag som vikarie hade bara de som var med att prata med, det var lite jobbigt.